Sent ska gudarna vakna

Som jag antydde i min recension av Shadowmarch så fanns det en anledning att läsa vidare även om den första boken i Tad Williams senaste fantasyepos inte var något mästerverk. Och anledningen till det är Shadowplay, som är namnet på bok två. Jag ska försöka hålla det här hyfsat spoilerfritt, men helt borta går det nog inte att hålla dem om jag ska kunna säga något vettigt.

I Shadowplay, som är ett ovanligt passande namn för en fantasybok (annars brukar ju främsta kriteriet vara att titeln är bombastisk och funkar ihop med de andra femtioelva titlarna i samma bokserie), gör Williams en Reymond E Feist: Han höjer insatserna. Det är inte bara the March kingdoms som är hotade, det är mänskligheten. Det är inte fe-folket Qar som är det främsta hotet, det är att de sovande gudarna ska vakna. Överlag är the Qar ganska frånvarande i bok två, i alla fall den invaderande armé som var i fokus för bok ett.

I stället får vi fortsätta följa tvillingarna Briony och Barrick vidare genom äventyr och missöden medan de kommer längre och längre från varandra; Barrick norrut tillsammans med vaktkapten Ferras Vansen och Briony söderut mot mäktiga kungadömet Syan. Även kung Olin, som det bara pratas om i första boken, får nu en plats i rampljuset då staden han sitter fängslad i angrips av den galne autarken av Xis, guda-kung och härskare över en hel kontinent.

Tad Williams fortsätter att skriva en kompetent historia med välrundade och trovärdiga karaktärer, men det som framför allt blir tydligt i del två är just hur mycket de sovande gudarna egentligen ligger till grund för allting som hänt tidigare och (antar jag) komma skall. Det är intressant att se en värld där alla tillbedda gudar faktiskt existerar, även om de olika religionerna har en avsevärt skild syn på vilken av dem som är ond och god; något Williams förstjänstfullt lyfter fram genom de citat ur olika heliga böcker som inleder varje kapitel och som är mycket mer än bara stämningstext, som jag tog det för i del ett.

När jag skriver det här har jag ett tjugotal sidor kvar att läsa (och boken på annan ort), men jag vågar lova att Shadowplay i betydligt högre utsträckning än Shadowmarch lever upp till de krav man kan ställa på en bok skriven av Tad Williams, vilket bådar gott för bok tre och fyra.

Det här inlägget är en återpostning från insomnade nördbloggen Bookmeup. Recensionen publicerades ursprungligen den 28 januari 2011.