Djupa mysterier under Shadowmarch castle

Det har gått några veckor, men nu har jag till slut tagit mig igenom Shadowrise, del tre av fyra i Tad Williams senaste fantasytrilogi (jepp, han skriver alltid trilogier och de blir alltid fyra böcker eftersom den sista blir dubbelt så lång som han har tänkt och han måste dela den i två.) Jag har tidigare recenserat del ett och del två, och beskrivit bakgrunden till böckerna.

Sin vana trogen fortsätter Tad Williams att höja tempot och höja insatserna, samtidigt som han berättar sin historia till stora delar med hjälp av vanliga människors öden i en värld som inte längre är trygg och begriplig.

Det finns en del krystade element i Shadowrise, som att prinsessan Briony plötsligt (när en annan mycket lämpligare kandidat för hennes kärlek dyker upp) börjar tänka på vaktkapten Ferras Vansen, som hon bara såg ner på när de befann sig i samma land. Det blir också en hel del exposition, men sådan vet Williams hur man hanterar. Överlag fortsätter karaktärerna att fungera och vara intressanta, och bok tre håller samma klass som bok två.

Min nya favoritskurk är autarken Sulepis, som med kung Olin i släptåg beger sig norrut för att göra den redan tidigare olösliga situationen i Shadowmarch än omöjligare. Hur kan man inte älska en maktfullkomlig galning som dödade alla sina syskon för att komma till makten och är helt säker på sin egen ofelbarhet? Jag ska inte avslöja för mycket, men scenen där han i princip ensam invaderar kungariket Jellons huvudstad är fantastisk i sin fruktansvärdhet.

Williams gör också ett litet försök att förklara något som ofta stör mig i skildringar av despoter av ena eller andra slaget: varför de alltid måste ha mer. Han återkommer dessutom kort till sitt tema om mäktiga mäns rädsla för döden, som han utforskade grundligt i Otherland.

Historien om fe-folket och gudarna fortsätter att utveckla sig, och är den tråd som hela boken kretsar kring. Något jag inte tänkt på tidigare när det gäller Tad Williams böcker, men som blivit väldigt tydligt nu när jag till slut insett det, är att de alla är mysterier. De handlar väldigt mycket om att bygga upp spänning och stämningar kring en eller ett par oförklarliga händelser, för att sedan undan för undan förklara dem. I Shadowrise börjar Tad Williams sin förklaring, och så här långt håller den.

Om han även i övrigt följer sina tidigare mönster räknar jag med att avslutande boken Shadowheart är ett enda långt klimax från första till sista sidan (följt av en epilog där alla som har överlevt lever lyckliga i alla sina dagar).

Det här inlägget är en återpostning från insomnade nördbloggen Bookmeup. Recensionen publicerades ursprungligen den 17 februari 2011.