Så var det över. 3 000 sidor Tad Williams-skriven episk fantasy avklarad. Jag har redan recenserat de tre tidigare delarna Shadowmarch, Shadowplay och Shadowrise. Nu blir det dels en recension av fjärde delen Shadowheart, dels av hela serien.
Som alltid knyter Williams ihop alla sina trådar väl. Alla huvudkaraktärer är till slut framme i eller under eller vid Shadowmarch castle, där allt får sin upplösning. Alla mysterier får sina svar, en del oväntade, andra inte särskilt. Vi får veta vad som motiverat den underliga pojken Flints handlande, vad Chaven och Hendon Tolly egentligen sett i sin magiska spegel, vart den talande korpen Skurt tog vägen, varför funderlings, skimmers och rooftoppers inte följde övriga feer norrut. De människor (och funderlings och feer) som befolkar Williams värld har vuxit, lärt sig, blivit bättre eller sämre.
Intressantast att följa är huvudpersonerna prins Barrick och prinsessan Briony, samt vaktkapten Ferras Vansen. Upplösningen för Qinnitan, som råkat mer illa ut än någon annan genom alla böckerna, var däremot något av en besvikelse för min del.
Jag skulle säga att Shadowmarch är den mörkaste av Tad Williams bokserier så här långt. Det är inte ovanligt att hans karaktärer får genomgå svåra och långa vedermödor, men det slutar alltid lyckligt för de allra flesta av dem. Jag ska inte avslöja för mycket, men så är det inte riktigt i den här serien.
Mitt slutomdöme, till sist: Om episk fantasy är din grej, så är det helt klart värt att investera tiden det tar att läsa Shadowmarch. Jag vet att jag var lite skeptisk i början, men Tad Williams kan sitt hantverk. Inte riktigt hela Shadowheart var klimax, men definitivt 400 av de 700 sidorna. På de sista 200 sidorna kunde jag knappt lägga ner boken.
Det är inget mästerverk, men det är riktigt bra.
Det här inlägget är en återpostning från insomnade nördbloggen Bookmeup. Recensionen publicerades ursprungligen den 4 mars 2011.
Ihfongard.se 