Allt är inte vampyrer som glittrar

Om jag just nu (den 13 november 2010 alltså, se nedan) skulle tvingas välja min favoritbok alla kategorier, så skulle det vara Sunshine av Robin McKinley. ”Pretty much perfect” kallade Neil Gaiman den på sin blogg, hur kunde man motstå att läsa något sådant? Och den lever upp till det, med råge. Det enda klagomål jag har är att McKinley inte skriver uppföljare …

Sunshine är en bagare på ett familjedrivet kafé och är känd för att göra stans godaste kanelbullar. Hennes pojkvän är en mestadels reformerad knutte som är huvudkock, hennes mamma sköter administrationen och biter huvudet av folk som inte sköter sig, hennes styvpappa Charlie startade det hela på grund av sitt djupt liggande behov av att hålla folk med mat.

”Är inte det här en fantastikblogg?” kanske du frågar nu. ”Vill vi ha godsaker så håller vi oss på Söta saker.” Lugn, det kommer otäckheter. Men kaféet måste etableras först. Allting i Sunshines liv cirklar runt det där kaféet. Och ibland blir det för mycket, som det blev den kvällen då boken öppnar och hon åker ut till sjön.

”It was a dumb thing to do, but it wasn’t that dumb”, är öppningsmeningen i Sunshine. Och några rader senare:

”I didn’t hear them coming. Of couse you don’t, when they are vampires.”

Vampyrer är inte något okänt i Sunshines värld. Bara en generation tidigare utkämpades ett krig mellan människorna och ”the others”: vampyrer, demoner, varulvar. Det finns speciella polisavdelningar dedikerade till att hantera omänskliga varelser. Och Sunshine har alltid närt en särskilt fascination för dessa ”darkest others”.

Så hon vet att människor som fångas av vampyrer kommer inte undan. Allt är över.

Sunshine har en start som inte borde funka. Visst vi har björnen på stranden (eller i det här fallet, vampyrerna på bryggan) att hålla skrämseln uppe, men de första 15-20 sidorna är bara backstory och exposition. Ändå sugs jag in. Robin McKinley hittar Sunshines röst direkt och styr med den historien framåt.

Det är övernaturlig romans men utan romantik. Det är kick ass chick lit fantasy. För att återigen stjäla Neil Gaimans ord: ”It also does that nice thing where the author assumes the readers are smart, and she treats us like we’re smart, and we purr and get smarter and work harder for all that.”

Det är helt fantastiskt, och om jag fick ta med bara en bok till en öde ö så skulle det vara den här. Läs den, du kommer inte att ångra dig.

Det här är en återpostning av en recension från insomnade nördbloggen Bookmeup, ursprungligen publicerad 13 november 2010.