Det är sällan jag läst igenom en trilogi så här fort. The Hunger games, av Suzanne Collins, består visserligen av betydligt färre ord än vad böckernas tjocklek ger sken av: radavstånd och textstorlek är båda större än vad som är normalt. Men framför allt handlar det om att historien har oerhörda blandvändar-kvaliteter, jag vill veta vad som händer sedan och jag vill veta det nu. Det gick så långt att jag kände mig tvungen att ställa personen som rekommenderade böckerna för mig till svars för förlorad sömn och sabbad dygnsrytm.
The Hunger games, Catching fire och Mockingjay heter de tre böckerna, och även om den första i serien kan läsas fristående är det som en enhetlig historia de har sin styrka. Vi får följa Katniss, som tagit hand om sin lillasyster och mamma efter att pappan dött i en gruvolycka genom att tjuvjaga i skogarna utanför distrikt 12.
Historien utspelar sig i framtiden, efter någon typ av ödeläggande världskrig. Tolv distrikt och ”Capitol” är allt som återstår av USA, och Capitol använder distriktens invånare som slavarbetare för att upprätthålla sin dekadenta livsstil. Tydligast exemplifieras detta av titels Hunger games, där två ungdomar från varje distrikt skickas till ett avskärmat vildmarksområde fyllt av dödliga fällor för att kämpa tills bara en av dem överlever; allt för att straffa distrikten för en revolution 75 år tidigare. Det hela filmas naturligtvis och visas som underhållning för huvudstadens invånare, och som en sadistisk twist är sändningarna också obligatoriska för distriktens befolkning.
Katniss hamnar förstås som en av deltagarna i spelen, så också bagarsonen Peeta som oprovocerat räddade henne från att svälta ihjäl när hon var mindre. Men nu står han mellan henne och överlevnad, och Katniss vet vad hon kommer att välja.
Det är inte jättenyskapande, jag får vibbar både från Stephen Kings Den flyende mannen, som kom 1982, och Battle Royale-filmerna. Men kopplingen mellan extremvåld och dokusåpa är väl utförd och relationerna mellan Katniss och personerna runtomkring henne driver handlingen framåt. Också Katniss som huvudperson fungerar bra, och hon platsar helt klart som kick ass-heroine (även om hennes specialitet är bågskytte, inte närstrid).
Det här är en återpostning av ett inlägg från insomnade nördbloggen Bookmeup. Det publicerades första gången 16 december 2010, då inte varenda människa redan läst the Hunger games (eller sett filmerna).
Ihfongard.se 