Serieversionen av Game of Thrones en besvikelse

Jag har inte sett några avsnitt av House of the Dragon. Det beror dels på att jag redan har tre streamingtjänster och inte är intresserad av att betala för en till (speciellt med tanke på hur HBO Max behandlar sina kreatörer), dels på att jag fortfarande så här långt senare får en sur smak i munnen när jag tänker på åttonde säsongen av Game of Thrones.

Men för att ändå försöka casha in på att Westeros återigen är en plats folk pratar om, tänkte jag passa på att publicera en uppdaterad version av min recension av första och andra albumet av serietidningversionen av Game of Thrones. Mer specifikt den svenska utgåvan, som ges ut av Apart förlag och fortfarande går att köpa på deras sajt.

Tyvärr är det inte en adaption som gör mig gladare än jag var efter att ha sett klart på tv-versionen.

Det klart bästa i första albumet är George RR Martins förord, vilket tyvärr skapar en massa förväntningar som sedan till stora delar brutalt ska krossas. De tre första böckerna i A Song of Ice and Fire är något av det bästa fantasy som skrivits, så grundmaterialet är det absolut inget fel på, även om det till viss del blir problematiskt när det ska visas upp grafiskt; jag återkommer till det.

Vi kan börja med texten eftersom jag har minst problem med den. Överlag ligger den nära Martins original, och översättningen är helt okej bortsett från en liten och två något större grejer. Den lilla är just ordet ”okej”, som dyker upp i en replik från Ned Stark och sliter mig rakt ur Martins välkonstruerade fantasymedeltid och in i modern tid. Den första större grejen är ”Mörkrets väktare”. Vad är det för fel på att översätta the Night’s Watch med Nattens väktare, som i de svenska böckerna? Mörkrets väktare låter som en grupp Marvel-superskurkar. Logiken i att översätta the Night’s Watch men låta till exempel King’s Landing stå kvar på engelska är också haltande. Den andra är ”Krymplingen”. Jag vet inte vad the Imp kallas i de svenska böckerna, men Krymplingen är inte bara ordagrant fel, utan ger helt fel känsla.

Dialogen använder Martins original ganska rakt av och fungerar bra, men av någon anledning tror Daniel Abraham som gjort serieanpassningen inte att han får använda tankebubblor eller tanketextrutor, utan i stället dyker det upp ”, tänkte hon” eller ”, tänkte han” lite här och var. Anföringsverb i serier på det sättet ger intrycket av att han inte behärskar formens uttrycksmöjligheter.

Därmed har vi kommit fram till bokens största svaghet: bilderna. Visst, de kanske i viss mån är snygga. Men de har problem med perspektiv, med att skapa inlevelse, rörelse och en illusion av liv, och framför allt: anatomi. Varenda kvinna har samma ansikte, samma getingmidja och samma silikonbröst. Det enda sättet att se skillnad på dem är hårfärg och frisyr. De är skyltdockor utan skavanker och med inget som indikerar ålder (prinsessan Mycella, Daenerys, Catelyn och drottning Cercei ser alla precis lika gamla ut).

Männen klarar sig marginellt bättre, de är actionfigurer i stället, men i princip lika svåra att hålla isär. Tyrion beskrivs av Martin inte bara som en dvärg, utan som en ful dvärg. Att Peter Dinkage som spelar honom i tv-serien är en stilig man är ingen ursäkt för att göra den tecknade versionen till en chisel jaw med korta ben.

Än mer problematiskt är skildringen av sex- och nakenscenerna med Dany. De är problematiska redan i böckerna, med en trettonåring som utnyttjas av en storvuxen barbar med Conankomplex, men där är det bara text, och dessutom från Danys perspektiv. I tv-serien löste man det hela med att göra henne, och därför alla andra, äldre. I den tecknade versionen verkar skaparna inte ha reflekterat över saken alls: här har vi en sexscen, kör på med nakenbilderna! Släng upp henne på framsidan med drakeldsbikini, vettja!

Skämmes, säger jag bara.

Finns det då inget positivt, bortsett från förordet? Tja, en del av de klassiska repliker och scener som jag saknade i tv-serien finns med här, jag tänker till exempel på Arya och Jons avsked, och efter att digervargen räddat Catelyn. Jag gillar blinkningen till the Sandman i scenen där den treögda kråkan lurar Bran att vakna. Och bakgrunderna är ganska snygga. Tryck- och papperskvalitet är bra, som vi blivit bortskämda med när Apart förlag gör något.

Det är allt.

Blir det då bättre i andra numret? Det börjar bra, det kan inte förnekas. Jag saknar visserligen förordet från Aparts betydligt bättre serie Walking Dead, men man kan inte få allt.

Vi startar i iskalla norden hos ”Mörkrets väktare” (sic), och tack vare bristen på kvinnor behöver jag inte irritera mig på tecknaren riktigt än. Tvåsidorsbilden av Muren är till och med imponerande. Jag hinner också börja hoppas att författaren (eller översättaren) lärt sig att anföringsverb inte är nödvändiga i textrutor, men så i sista bildrutan för scenen spricker det, med en ”tänkte han”. De återkommer sedan nu och då resten av albumet, speciellt i Eddard-kapitlet, men är bara ett mindre irritationsmoment.

Tyvärr brakar översättningen sedan ihop helt i kapitlet där Eddard Stark besöker en smedja i jakten på ledtrådar till varför Jon Arryn dog. En suit of plate (som i plate armor, det vill säga en typ av rustning) blir en matservis, och repliker ändras så att informationen i textrutorna blir obegriplig, vilket gör det tydligt att Aparts översättare i alla fall här inte vet vad han sysslar med. En ”bannerman” är inte heller en banérförare utan en vasall, en mindre mäktig feudalherre i tjänst åt en mäktigare. Att man inte klarar att hålla isär tempus sänker också betyget.

Åter är det dock teckningarna av människor som är det stora problemet. Personer med samma hårfärg och kön är i princip omöjliga att skilja åt (mest humoristiskt blir det på uppslaget där de skalliga Thoros av Myr och Varys är på varsin sida). Ibland hjälper det inte ens att karaktärerna är av olika kön, Arya och Bran är identiska bortsett från ett hårband. Det är fortfarande väldigt lite liv i bilderna, ingen fart, inget driv. Scener som Handens turnering eller Aryas kattjakt borde ha fungerat utmärkt i serieformat, men jag läser dem och känner ingenting.

Lord Varys och krigarprästen Thoros. Eller var det tvärt om?

Albumet avslutas med en inblick i processen när serietidningen skapades, skriven av den amerikanska redaktören Anne Groell, med kommentarer av tecknaren Tommy Patterson och manusförfattaren Daniel Abraham, och den förklarar en hel del. Till exempel verkar det som att vi har George RR Martin himself att skylla att vi fått en tecknare som är betydligt bättre på att göra detaljerade bakgrunder än att skapa liv i en sida.

Andra delen av Game of thrones är klart bättre än den första. Det är mindre barnporr, det är färre barbiedockskroppar och framför allt har storyn kommit igång mer, vilket gör det lättare att ha överseende med dålig översättning och taffliga bilder. Men fortfarande: det här är inget vidare. Läs boken i stället.

Fotnot: De här recensionerna publicerades ursprungligen som två separata inlägg på nördbloggen Bookmeup i samband med att serietidningen först kom ut på svenska 2012.