Att börja i helt fel ända (och älska det)

I mitt Charles de Lint-marathon har jag försökt att inte bara recensera böckerna som separata enheter, utan också pratat om hur de hänger ihop och tipsat om läsordning och vilka böcker som är bra ingångar till Newford-universumet.

Vilken var då min egen första kontakt med Jilly, Geordie, Joeseph Crazy Dog, the cousins och the fairy? Widdershins. Den på papperet absolut sämsta boken att börja med.

Det är en direkt uppföljare (den enda de Lint skrivit så vitt jag vet) till The Onion Girl och delvis också till Spirit in the Wires. Den har med i princip alla de Lints återkommande karaktärer, vissa bara i något enstaka kapitel. Den har två stora komplicerade intriger som löper parallellt med varandra och egentligen inte har med varandra att göra, precis som Someplace to be Flying, en av de böcker jag rekommenderat läsare att inte börja med, och Forests of the Heart. Den avslöjar flera hemligheter som antytts i ett decennium eller mer av tidigare böcker.

Den borde verkligen inte fungera som introduktion till en helt ny värld.

Jag antar att det visar hur lite jag vet. För jag slukade Widdershins och gav mig genast ut och letade efter mer. Jag älskade Jilly, Joe, Honey och kanske framför allt Christiana som är den bästa kick ass heroine jag vet, från första stund, och brydde mig lika mycket om kampen för Jillys förlorade barndom som kampen för att stoppa ett krig som skulle kunna utrota alla feer och människor från Nordamerika.

Så bra är de Lint när han är som bäst.

Jag visste det förstås inte då, men vi har också ett gäng nya karaktärer i den här boken, och historien börjar hos två av dem. Lizzie är fiolspelare i ett band som spelar keltisk musik, och när hennes bil går sönder mitt i natten vid en vägkorsning på landet utanför Newford hamnar hon mitt i en konflikt mellan de ”nyinvandrade” europeiska feerna och Amerikas infödda manitou, djurfolket som funnits här sedan tidernas begynnelse och som fortfarande regerar ohotat i alla delar av kontinenten där människan inte byggt städer och vägar. På det sättet är Widdershins en uppföljare även till Forests of the Heart, som också har den konflikten som sitt huvudtema.

Vi har tidigare främst fått träffa canid och corbea av djurfolket, dvs hunddjur och svartfåglar. Även om det är gott om sådana också här är det cerva- (rådjur, buffel, älg) och lax-klanerna som tar plats i historiens mitt. Den andra av de två nya huvudpersonerna är en corbae vid namn Gray som pickade ut ögonen från en mäktig kusin från laxklanen som såg ut att vara död, men som vaknade och har ägnat sitt liv sedan dess till att göra Grays liv till ett helvete, och som av någon anledning allierar sig med en grupp riktigt otrevliga feer som jagar cervea.

Widdershins har allt man kan önska av urban fantasy och av Charles de Lint, och överträffas enligt min ringa mening enbart av The Onion Girl bland hans Newfordböcker. Jag skulle trots allt rekommendera att inte börja med den, men som vi redan konstaterat så har jag brutit mitt eget råd, så jag tänker verkligen inte försöka stoppa den som vill göra som jag gör, snarare än som jag säger.

Det här är sista delen i min Charles de Lint-special. Recensionen ovan publicerades första gången på nu insomnade nördbloggen Bookmeup den 1 november 2012. Det finns flera nyare de Lint-böcker jag inte läst, och flera äldre som jag har läst men inte recenserat, så det är inte omöjligt att jag skriver om honom igen i framtiden.