The Walking Dead på svenska är zombieskräck av högsta klass

Jag fortsätter temat med serietidningar som också finns som tv-serier. Jag var ju inte särskilt nöjd med serieversionen av Game of Thrones (jag var inte heller särskilt nöjd med de senare säsongerna av tv-serien, och även en smula besviken över senaste boken), så den här gången tänkte jag ta upp något som kan göra en lite gladare. Om man gillar ond bråd död i alla fall.

The Walking Dead är förmodligen nuförtiden mest känd som en tv-serie, men började sitt liv som serietidning. Den finns även i svensk översättning av (Apart förlag), och det är den utgåvan specifikt jag tänkt prata om.

Det första albumet, Tills döden skiljer oss åt, är hyfsat lik den första säsongen av tv-serien – i alla fall till en början. De flesta karaktärer är gemensamma, men några är unika för respektive version. Huvudperson i både tv-serie och serietidning är småstadspolisen Rick, som blir skjuten av en förrymd fånge och hamnar i koma, bara för att vakna upp till en värld som har gått under. Första albumet följer hans sökande efter sin fru Lori och son Carl, och de val han måste göra längs vägen. Så här långt är det en ganska standardzombiehistoria, men med välskrivna karaktärer och bra grundarbete för det som komma skall.

Apart förlag har sagt att de vill göra de svenska versionerna i högre kvalitet än originalen, så att även den som föredrar sina serier på engelska ska få svårt att välja. Jag har den engelska versionen bara i digitalt format så kan inte jämföra, men det märks att man satsar på både tryck och papper.

Albumet känns rejält, trycket är bra, papperet väl valt (matt och hyfsat tjockt så att inget skiner igenom) för att återge Tony Moores superba teckningar, textningen tydlig och med väl valda fetningar. Sara Årestedts översättning är överlag bra, även om det ibland blir lite många ”vafan” (och dess släktingar ”åfan”, ”fyfan” och ”fan”).

Personligen skulle jag ha önskat att de använt omslagsbilderna från originalserien på ett annat sätt, nu är de bara inslängda mellan avsnitten. Som de ligger skulle jag vilja ha en förklarande text att här börjar ett nytt kapitel (en rubrik och en siffra hade räckt), annars blir det bättre att ha dem samlade i slutet som en extra bonus för läsaren.

Men det är smådetaljer, som inte på något sätt kan fördunkla faktumet att det här är en riktigt bra serie i en riktigt bra utgåva.

Det goda intrycket håller i sig i del två: omslag, tryck och papper är av hög kvalitet, namnet På drift är väl valt. Sara Årestedts översättning fortsätter att vara övervägande stabil, bortsett från en sak: Visst för att Otis är en obildad lantis, men jag har ändå svårt för att han pratar som Åsa-Nisse. På några ställen har det också smugit sig in lite svengelska uttryck (”Jag backar dig!” ropar den nya bekantskapen Tyreese när han tacklar undan en zombie som är på väg att äta upp huvudpersonen Rick), men det är smådetaljer i sammanhanget.

Vi får dessutom ett väldigt trevligt förord, författat av Fredrik Strage, som knyter samman Bibelns Lasaros, Night of the living dead, Johan Akvide Lindqvists Hanteringen av odöda och Stephen Kings Jurtjyrkogården, och diskuterar hur zombiegenren i så stor utsträckning gått från samhällskritik till tutthumor, med några få undantag: the Walking dead det främsta av dessa.

Robert Kirkman är en skicklig skildrare av människor och deras beteende, vilket är den största anledningen till seriens framgång: Till skillnad från så många zombiehistorier får vi här personer vi faktiskt vill se överleva. Att de sedan dör i drivor gör inte saken sämre – den enda författare jag vet som är mer osentimental när det gäller att ta död på sina karaktärer är George RR Martin.

Man vet att ens värld gått åt helvete, när det närmaste man kan komma en trygg framtid är att låsa in sig i ett högsäkerhetsfängelse. Det är vad karaktärerna i tredje albumet, med det passande svenska namnet I tryggt förvar, har att se fram emot.

Den svenska översättningen är också fortsatt bra, jag fastnade ingenstans den här gången. Orvar Säfströms lyfter i sitt förord fram zombien som det modernaste, och därför mest skrämmande, av monster.

Ett av de tidiga stora avslöjandena när det gäller hur de vandrande döda fungerar i Robert Kirkmans universum dyker också upp i det här albummet, vilket leder till en oväntad roadtrip tillbaka till Atlanta för Rick. Och som vanligt så visar det sig att det är människan som är det största monstret av dem alla.

I den fjärde delen, Köttets lustar, håller sig Rick och hans band överlevande mestadels i det fängelse man hittade och tog över i föregående volym. Vi får träffa den stenhårda, katanasvingande Michonne, och Rick åker på rejält med stryk och vandrar närmare galenskapens gräns än tidigare.

Albumet avslutas med att han håller det bästa talet i den nu 101 nummer långa serien. Som vanligt håller Aparts utgåva hög kvalitét, även om jag har fortsatt svårt för att Otis, som nu dyker upp igen, pratar som Åsa-Nisse.

Fyra volymer in så är storyn i the Walking dead i full gång. Persongalleriet har byggts ut, även om många karaktärer också försvunnit längs vägen. Det är osentimentalt, det är smart, det är snyggt, och Aparts svenska versioner är riktigt trevliga. De här tidiga numren går dessutom att köpa för ett bra paketpris, för den som vill gå all in – något jag klart rekommenderar.

Den här recensionen bygger på tidigare inlägg på insomnade nördbloggen Bookmeup. På onsdag kommer min recension av volym 5, Anfall är bästa försvar, och min plan är att fortsätta recensera ytterligare ett antal nummer efter det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s