”Things are going to become much, much worse”

Spoilervarning: Härmed varnas för några hyfsat milda spoilers om du inte läst den femte volymen av The Walking Dead, och betydligt större om du inte läst volym fyra. Proceed with care.

Anfall är bästa försvar är titeln på volym fem av The Walking Dead, och det är fullt av de kontraster som seriens skapare Robert Kirkman är så bra på. Ricks grupp överlevare är säkrare än någonsin efter att zombierna tog över – eftersom de låst in sig i ett fängelse. Redan i förra delen började dock sällskapet falla samman inbördes, främst exemplifierat i Tyreeses och Ricks slagsmål och Carols allt svagare grepp om livsgnistan (och verkligheten).

Ändå har man hittat någon typ av normalitet i tillvaron: Herschel odlar grödor och det diskuteras vilken film som man ska titta på när generatorn kommer igång. Hela fängelset är nu rensat på odöda och det finns gott om plats att sprida ut sig. Det är rätt trevligt att få umgås med de välskrivna karaktärerna utan att de är i ständig livsfara, jag har alltid varit svag för fasen i postapokalypsberättelser där civilisationen börjar byggas upp igen.

En helikopter som kraschar i skogen senare, och vi är tillbaka på noll igen. Flera scener i andra halvan av volym fem är det vidrigaste vi fått se hittills i the Walking Dead (och är fortfarande, 70 nummer senare, kvar på topp fem-listan). Och jag menar det förstås på bästa möjliga sätt.

Kirkman har redan tidigare tagit upp temat att människan är sin egen största fiende – värre än någonsin en zombie kan vara – men jag skulle säga att det här är vändpunkten där det blir seriens huvudfokus. Huvudsakligen beror det på en person: the Govenor. Han är helt enkelt bad news, och kommer dominera rutorna ett antal album efter det här.

Till skillnad från Daniel Abraham i serieversionen av A Game of Thrones, som jag recenserade härom veckan, vet också Robert Kirkman och tecknarna Charlie Adlard och Cliff Rathburn precis hur mycket som ska visas och vad som bör lämnas till fantasin – inte för att skygga undan för svåra ämnen utan för att göra dem än värre. Vi blir medskapare i den ondska människor gör mot varandra, i stället för voyeurer som kikar på något förbjudet på säkert avstånd.

Vi lämnas med en rätt elak cliff hanger direkt efter en rätt elak twist, och nästa del kommer bara att höja insatserna. Men mer om det nästa vecka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s