Fantasy när den är som allra bäst

The Onion Girl är Jilly Coppercorns historia. Jag har tjatat om henne ett tag nu, att hon dyker upp här och var i nästan alla de Lints romaner, ibland i större roller som i Memory & Dream och de Lints thriller I’ll be watching you. Oftast i utkanten. Flera noveller har henne i huvudrollen, men det här är hennes första roman (den fick en uppföljare 2006 i Widdershins).

Jag vet inte vem tjejen på framsidan ska föreställa, men det är i alla fall inte Jilly. För uppklädd, för rakt hår och för lite färgfläckar.

Om du inte läst något Charles de Lint tidigare, så ska du inte börja med den här boken. Inte för att den är svår att ta sig in i, och verkligen inte för att den är dålig. Utan för att den blir så mycket starkare om du redan har en relation till Jilly när du kommer hit. Att börja här är som att se Serenity innan du tittat på Firefly, eller att läsa Fenixordern som första Harry Potter-bok. 

I Onion Girl samlar Charles de Lint ihop de koncept han skapat tidigare och de allra flesta av hans minnesvärda karaktärer dyker upp, eftersom alla känner Jilly. Vi får se djurfolket från Someplace to be flying (det kommer en recension av den också, så småning om), vi får besöka drömstaden Mabon och the spirit world från Forests of the Heart och Trader. de Lint drar här från alla sina källor, både när det gäller magi och socialrealism, både action och romantik (om än något mindre än vanligt) och patos. 

Temat för The Onion Girl är hur samma bakgrund kan producera två helt skilda personer, och vi får följa de parallella livshistorierna från Jilly och hennes tidigare okända lillasyster Raylene, som lämnades kvar när Jilly rymde hemifrån för att komma ifrån det helvete hon växte upp i och därför hatar sin storasyster över allt annat. Medan Jillys historia är fylld av både mörker och ljus, av det värsta människan kan göra mot varandra och av mirakel både av det magiska och omagiska slaget, är Raylenes till största delen utan fantasy-inslag. Och medan Jillys historia hoppar mellan olika perspektiv och tidsepoker, mellan ”the World as It Is” och drömvärlden, är Raylenes berättad helt i förstapersonsperspektiv och är en rak kronologisk historia från tonåren och framåt.

Båda är fenomenala, och att de Lint lyckas väva samman dem i en och samma bok utan att någonsin tappa tråden är ett litet mirakel i sig. Det handlar inte heller bara om berättartekniska experiment för sakens egen skull, utan de två olika stilarna förstärker skillnaderna mellan Jilly och Raylene: Jilly med alla sina vänner, med sin sprudlande natur och sin brist på organisation, Raylene som enkelspårig ensamvarg som skapar sin egen tur.

(Försök däremot inte att få kronologin att gå ihop. de Lint har tappat bort ett decennium någonstans, så att om man räknar lite på de olika årtalen som finns angivna – specifikt i första Raylene-kapitlet och Jilly-kapitlet som består av den tidigare novellen In the House of My Enemy – så blir resultatet att lillasyster Raylene är född minst ett år före Jilly, alternativt att Jilly blev minst 12 år äldre från 1991 till 1999.)

Ett citat som återkommer på baksidan av ett flertal Charles de Lint-böcker kommer från The Phoenix Gazette och lyder ”In de Lint’s capable hands, modern fantasy becomes something other than escapism. It becomes folk song, the stuff of urban myth”. Jag har aldrig haft något problem med fantasy som eskapism, men de bästa fantasyförfattarna har alltid gett något mer. de Lint är en av dem. Jag jublar och jag skrattar och jag gråter, det spelar ingen roll att jag har läst det förut.

Att läsa Charles de Lint, och kanske specifikt The Onion Girl, får mig att vilja bli en bättre människa.

Jag fortsätter min Charles de Lint-genomgång, ursprungligen inledd på insomnade nördbloggen Bookmeup. Den här recensionen publicerades ursprungligen den 18 september 2012