Solnedgången fick havet att se ut som smält guld strösslat med diamanter. De varma, brandgula strålarna sken på husen och gav dem ett inbjudande intryck, som om vart och ett av dem var hemma. Fyrens blinkningar blev tydligare och tydligare ju mindre av solen som fanns kvar ovan horisonten.
Kung Zefyros Amada stod på balkongen till sin svit i palatset och betraktade sin stad. De förut så myllrande gatorna låg tomma. Hamnen, den största på Jenis fastland, hade nästan slumrat in. En ensam slup gick för åror i den obefintliga vinden, på väg ut till havs. I sin kraftiga kikare, monterad på balkongens räcke, såg Zefyros att skeppet styrdes av en kvinna. I solen sista strålar observerade han att vattnet förvånande nog började krusa, och slupen satte segel. Det sista han såg innan mörkret tog över, var hur det lilla fartyget gick med god fart ut genom hamnmynningen. Nu hade de bara fyren att navigera efter, täta moln skymde natthimlens stjärnor.
Zefyros kände vinden i sitt hår, och uppe på kullarna som omgav hamnen svajade björkarna. Den plötsliga väderomsvängningen bekymrade honom, och han bestämde sig för att fråga sina vädersiare om den innan han gick till sängs. Sommaren var över och stormsäsongen hade börjat. Som härskare över en stad och ett land som var beroende av sjöfart hade Zefyros sett till att knyta de bästa siarna på kontinenten till sitt hov.
Kungens blick fastnade på Ribbonstjärnan, Rackolovs mest kända byggnad. I forna tider hade den enorma fyren lett långskeppen från Vinland rätt, men nu utnyttjades den bara av inhemska och bayardiska köpmän. Trettio år hade gått sedan det sista väringskeppet landade i Nudduhs huvudstad.
Än längre var det sedan ett skepp från Jenis fastland nått fram till väringarnas hemland; över fyrahundra år hade förflutit sedan förbudet mot att segla till Vinland kom till. Haven väster om Bayard var inte längre säkra – om de någonsin varit det – och de kvarvarande magikerna av Byggarnas mäktiga order hade fått Jenis kungar och kyrkans styrande råd att alla ratificera förbudet, som några sekel senare tagit rent mytiska proportioner; nu trodde de flesta seglare från Nudduh och Ireus att det var fysiskt omöjligt att ta sig till Vinland.
Det var en av de sista gånger som magiker påverkat politiken i Jenis, kort därefter hade de försvunnit ur historien.
Fram till nu, vill säga.
Ett litet skepp från Maruka, inte mycket större än den slup han nu inte längre såg i det tilltagande mörkret, hade anlänt under dagen. Det hade råkat ut för en storm söder om Alovrest och kommit ur kurs, vilket gjort deras resa längre än den vanligtvis var. Ombord på skeppet hade funnits soldater, sända av general Relam Eff av Hulting. Han påstod att Borelius och hans dotter var fängslade, att Harir var i händerna på kungens tidigare första minister, någon österländsk mystiker.
Kung Zefyros Amada mindes honom svagt från det ireuska hovets senaste statsbesök i Nudduh, för sju år sedan. Ireus och Nudduh var visserligen grannländer, och hade ett stort handelsutbyte, men länderna låg långt ifrån varandra kulturellt, och de båda monarkerna hade aldrig tyckt om varandra. Som en tyst överenskommelse hade de därför till större delen hållit sig till brevkorrespondens, för att undvika att försvåra nationernas relation till varandra. Prinsessan Evangeline, som var Zefyros släkting på sin moders sida, hade däremot besökt Rackolov flera gånger.
Relam skrev att han sänt samma bud till monarkerna i Jenis två andra större länder, samt till kyrkans råd i Cebea. Att den Högstes kyrka skulle blanda sig i Ireus handhavanden var osannolikt, i alla fall så länge som den nye härskaren inte förklarade krig, men Zefyros undrade hur Oleg och Bechius skulle reagera på general Relams brev. Med tanke på stormen fanns det en möjlighet att han var den sista att få budet, men förmodligen inte. Även med dåligt väder var vägen från Hulting till Rackolov snabbare än till Bergsvall och Gnisle.
Om de skulle ingripa på något sätt så måste de göra det tillsammans, det hoppades Zefyros att de andra kungarna förstod. Så då var frågan: skulle han sända bud till monarkerna och föreslå ett möte? Eller skulle han vänta och se om ett bud kom från någon av dem?
Och än viktigare: Om det blev ett möte, vad var då hans position?
Zefyros ville inte krig. Kontinenten hade inte känt större konflikter på väldigt lång tid, och vem vet vad ett angrepp på Ireus kunde föra med sig? Om striderna blev utdragna, om förlusten av liv blev höga på båda sidor, fanns risken att den misstro länderna emellan som legat vilande de senaste tvåhundra åren skulle blomma ut igen med förödande konsekvenser för alla. Zefyros hade sett fram emot ytterligare femton–tjugo lugna år vid makten under vilka han kunde lära upp sin son, som snart skulle födas. Han hade hoppats på att utveckla samarbetet med Ron och Nalfin för att motverka Ireus dominans på kontinenten, att sluta fördelaktiga avtal med de bayardiska handelshusen, kanske att bygga ut det kungliga slottet, eller bättra på Rackolovs akvedukter och avlopp. Och han hade haft vissa tankar på att föreslå ett giftermål mellan Evangeline och sin yngste bror, för att ytterligare stärka banden mellan de båda kungahusen. Nu kanske allt detta skulle förstöras, oavsett om han, Oleg och Bechius blandade sig i eller inte. Ett utdraget inbördeskrig i Ireus var nästan lika illa som ett krig där alla länder blev indragna.
Förbannat, tänkte han. Borelius som verkat så stabil! Excentrisk, envis och gammalmodig, ja – men stabil.
Zefyros gick in i sin sovkammare. Hans mycket gravida hustru sov redan djupt, och han övervägde att själv gå och lägga sig. Men nej, han hade för mycket i huvudet just nu, han skulle aldrig lyckas somna om han inte rensade det på något sätt.
Det fanns något annat som pockade på hans uppmärksamhet, något som ockuperat hans tankar fram till dess budet från general Relam nått fram. En grupp fiskare som höll till halvvägs upp längs kusten till Tvillingstaden hade upptäckt ett vrak efter den kraftiga stormen som soldaternas fartyg fastnat i. När de undersökt det närmare (som de sa för att leta efter överlevande, men Zefyros var övertygad att de snarare letade efter uppspolade skatter) visade det sig att skeppet inte liknade något de sett tidigare, och de hade fått för sig att det var ett långskepp från Vinland. Hela landet kände till Zefyros fascination vid allt som hade med väringar att göra, och nyheten hade snart nått hans öron.
Zefyros hade varit övertygad om att det bara var en bayardisk jagare de hittat, tills rapporter började strömma in från Tvillingstaden om en underlig farkost som verkade sväva på tomma intet, och två väringar som öppnat den port till Genvägen som inte öppnats på ett halvt millennium. De hade inte talat tillräckligt med någon för att avslöja vart de var på väg, men nu trodde Zefyros att han förstod. Relam var väring, och invandrad väring dessutom, inte infödd. Och det sades att magin i Vinland inte var så försvunnen som den var på kontinenten. Om Relam kallat på förstärkning från Vinland, och den vinländska armadan var på väg, då ville Zefyros vara här och välkomna den. Och i sådana fall skulle han ansluta sig till kriget, ingen tvekan om saken.
Zefyros gick ut ur sovrummet och vandrade ner i korridoren. Först planlöst, men efter en stund fick stegen mer kraft, när han insåg vart han var på väg: till sina vädermän. Magin var visserligen stort sett försvunnen på Jenis fastland, men det fanns fortfarande sådant som fungerade. Förutspå väder var en av de sakerna. Det var inte alltid helt att lita på, särskilt om man gick för långt fram i tiden, men oftast stämde det hans siare sa.
När han öppnade dörren till deras kammare fanns bara en av dem där.
”Åh, ers majestät. Vad vill ni denna sena timme?”
”Var är de andra?”
”Jag skickade bort dem, ers majestät. De var trötta, och skulle ändå inte vara till någon hjälp. Jag skickar givetvis efter dem om …”
”Nej då, det behövs inte.”
”Så … Vad kan jag stå till tjänst med?”
”Jag vill veta om det blir regn i morgon. Eller åska. Eller storm.”
”Nej, ers majestät.” Den gamle mannen bugade så att skägget snuddade marken.
”Och under de kommande veckorna?”
”Vi har sett några lätta regn, någon enstaka dag med starka vindbyar. Ingenting att oroa sig över. Men om tecken skulle förändras …”
”Så meddelar du mig omedelbart.”
”Givetvis, ers majestät.”
Zefyros lämnade siarnas kammare, och gick tillbaka till sitt sovrum. Han skulle sända Effs soldater till Maruka för att meddela att budet nått fram, och att de tre kungarna skulle mötas och diskutera saken. Så mycket kunde han lova, utan att veta om Oleg och Bechius fått brevet eller vad de i sådana fall tänkte om det.
Och om den vinländska armadan var på väg, fick inget plötsligt dåligt väder svepa den ur kurs såsom föregångaren svepts ur kurs. Det var stormsäsong väster om Bayard nu, men om vädermännen hade rätt skulle inget oväder svepa in över kusten. Han hoppades att det här inte skulle vara en av de gånger som de hade fel.
***
Kung Oleg V av Ron tittade ner på sin dotter som sov fridfullt i den stora sängen. Hur skulle det beslut som låg framför honom påverka henne? Han stängde försiktigt dörren till hennes rum och gick tillbaka till sitt eget. Hans fru låg och läste. När han drog igen dörren tittade hon upp från boken.
”Sover hon?”
”Som en stock.”
Han satte sig på sängen. Drottningen la ifrån sig boken och masserade hans axlar.
”Oh, du är så spänd. Har du tänkt på krig igen?”
Oleg vände sig mot henne. För sina ministrar och sitt folk måste han hålla skenet uppe, men för henne kunde han vara ärlig, visa sig i hela sin osäkerhet.
Han hade tagit emot sändebudet från fältherre Relam några dagar tidigare. Vad som hänt i Harir var en nyhet för honom, och han kunde knappt tro det trots att han läst brevet flera gånger nu. Kungen av Ireus var störtad, och fältherren ville ha hans hjälp att återta huvudstaden.
”Jag vet inte hur jag ska göra, vad jag ska ta mig till. Jag är en fredsälskare, jag har alltid talat för diplomati. Men som Rons kung är det min plikt att försvara friheten – och ingen, ingen, ska få ta makten av en kung ostraffat. Om något sådant tillåts, vem vet hur länge det dröjer innan revolutionära grupper tar över mitt eget land? Jag kommer att kalla till ett möte med monarkerna i Nalfin och Nudduh och tala för ett anfall.”
”Är du säker? Du vet inte hur det kommer påverka vårt land.”
”Nej, det vet jag inte. Ron har inte varit i krig på två sekel. Vid den Högste, det har inte varit ett krig mellan Jenis länder på hundrafemtio år. Vår armé är långt ifrån vad den borde vara, men vi måste helt enkelt stoppa Chartsin innan han blir för mäktig. Jag ska sända budbärare redan i morgon.”
Hans fru log mot honom.
”Det är inte en dag för tidigt.”
Oleg tittade förvånat på henne.
”Du menar att du hela tiden … men varför har du då talat mot krig?”
”Jag ville att du verkligen skulle tänka igenom allting. Jag har gett dig de flesta argument som de andra kungarna kan tänkas ha. Nu vet du vad du ska svara om de kommer med dem.”
För inte första gången tänkte Oleg att han var lycklig som hade en sådan förunderlig drottning. Att ha fattat beslutet gav honom förvånande sinnesro; för första gången sedan han fått budet från Ireus väringska fältherre somnade han snabbt och sov natten igenom utan oro.
Följande morgon skickade Oleg ut budbärare till Rackolov och Gnisle om rådsmöte. Det fanns ingen tid att förlora. Denne Chartsin, denne eländige magus, måste stoppas snabbt. Om man ser en orm ska man krossa den med hälen, tänkte han medan han åt sin frukost. Högsta rådet var sammankallat, och på vägen till tronsalen mötte han sin dotter.
”God morgon, min älskling. Vart är du på väg?”
”Åh, god morgon, far. Jag ska till min lektion. Mäster Ouno har lovat att jag ska få lära mig att tillverka puder i dag.”
Oleg log. Hans dotter bråddes på sin mor, det var redan helt klart.
”Men skynda dig då så du inte kommer försent. Hälsa mäster Ouno från mig.”
”Det ska jag göra. Adjö far.”
”Adjö dotter.”
Oleg fortsatte in i tronsalen där högsta rådet redan väntade. Två av dem var inbegripna i en livlig diskussion. Alla tystnade dock och reste sig när han klev in i rummet. En hovmarskalk ropade i samma stund han kom in: ”Kung Oleg den femte, härskare över de höga bergens rike.”
Rådsmedlemmarna bugade sig. Oleg gick med värdiga steg genom salen och satte sig på tronen.
”Vi har samlat er här i dag för att ge er en uppgift. Ni ska förbereda Rons armé för krig. Krig mot magus Chartsin, som genom en kupp har avsatt kung Borelius och tagit kontrollen över Harir.”
En susning gick genom salen och det började tisslas och tasslas utmed väggarna. Oleg såg med missnöjda ögon ut över adelsmännen.
”Tystnad! Vi har sänt budbärare för att sammankalla ett möte med våra kungliga bröder i Nudduh och Nalfin, och i det mötet kommer vi starkt att förespråka krig. Om vi inte krossar denna uppstickare och visar världen att man inte kan göra vad som helst med en kung, vem vet då hur länge monarkin kommer att bestå?”
Flera av rådsmedlemmarna nickade sitt bifall, medan andra fick något mörkt i blicken. En av dem var Helzenius Wernell, den mäktigaste adelsmannen i landet och den största rivalen till kungen själv. Han höjde sin hand.
”Ja, hertig Helzenius?”
Adelsmannen reste sig, bugade och vände sig till kungen.
”Med förlov sagt, ers majestät, freden mellan Jenis länder har stått sig i över ett sekel. Säkerligen är detta en intern angelägenhet för Ireus att reda ut.”
Oleg plockade fram det brev han hade i bältet.
”Som förmodligen alla av er vet, anlände en grupp ireuska soldater till Bergsvall för fyra dagar sedan.”
Rådsmedlemmarna nickade.
”De var utsända av Relam Eff, som vår kunglige broder Borelius XV utsett att leda Ireus väpnade styrkor. Han befinner sig i nordliga Hulting och han ber om vår hjälp för det ireuska folkets väl.”
Helzenius förberedde sig att invända, och Oleg fortsatte tala för att inte ge honom chansen.
”Ett land behöver sin kung, mina damer och herrar. Vår kurs ligger fast. Kalla samman era styrkor för strid.”
***
Seife von Juggins övervägde att kasta dokumentet. Nej, då kan någon råka hitta det. Bränna är bättre. Han tittade sig omkring. Ingen eld brann i eldstaden i rummet, men han kunde låta tjänarna göra upp en. Det skulle inte vara första gången ett obehagligt brev försvunnit på det sättet.
Uppenbarligen var allt i det uppdiktat, någon sorts bedrägeri för att starta en konflikt mellan Nalfin och Ireus. Kanske så att väringens hemland skulle kunna komma in och ta över. Det skulle knappast vara första gången, i sådana fall. Men om Hans Majestät såg det, skulle det kunna ställa till med besvär. Han hade så underliga idéer ibland, om vad som var bäst för landet.
Seife von Juggins ringde efter en tjänare, som snabbt fick elden att brinna och sedan försvann igen. Men när han skulle kasta papperet i eldflammorna hejdade han sig. Väringen skriver att han sänt likadana brev till Ron och Nudduh. Förmodligen mer lögner, men man vet ju aldrig.
Om Hans Majestät Oleg V eller Hans Majestät Zefyros i sin tur skickade bud till Hans Majestät Bechius III, så fanns det en liten risk att de breven levererades direkt i kungens händer. Hans Majestät skulle undra vart brevet till honom tagit vägen. Även om Seife von Juggins förmodligen skulle kunna komma undan med att påstå att brevet sannolikt försvunnit under vägen, kunde det också hända att han inte gjorde det. Kung Bechius III kunde vara mycket ihärdig. Han hade många beundransvärda egenskaper, men hans plötsliga ihärdighet gällande vissa specifika frågor var inte en av dem, i Seife von Juggins uppfattning.
Han satte sig vid skrivpulpeten och läste brevet igen.
”Hulting, 19 juli 802 e D
Till hans kungliga majestät, Bechius III,
härskare över de nalnifska slätterna och Nerhamskogen
från fältherre Eff Relam, befälhavare över Ireus kungliga armé,
lojal till Ireus kungahus och folk,
följeslagare till den legendariske Dehres den stilige
Ers majestät,
det är min sorgliga plikt att underrätta er om att er kungliga broder, Borelius XV, sedan mer än två decennier Ireus kung av den Högstes nåde, för fem dagar sedan förlorade makten över sin huvudstad, det kejserliga Harir, och att ovisshet råder huruvida Hans majestät och hans dotter Hennes kungliga majestät kronprinsessan Evangeline fortfarande är vid liv och hälsa. Mannen som står bakom detta usla dåd är kung Borelius tidigare förste minister, Eraim Chartsin, ursprungligen från mytomspunna Sho-Eresso i öster, kallad magus. Till sin hjälp har Chartsin tagit en sekt som tjänar allt levandes fiende, den som vi endast känner som Xer, och på så sätt tydligt deklarerat för världen sina sanna intentioner.
Vid tillfället befann jag mig personligen i nordliga Hulting med stora delar av den kungliga ireuska armén, och under de dagar som gått sedan nyheten börjat sprida sig har än fler soldater anslutit sig till mig, så att jag är övertygad om att ingen del av landets väpnade styrkor står under Chartsins kontroll.
Ödmjukt ber jag Ers kungliga höghet, liksom era kungliga bröder i Ron och Nudduh, att sända vad styrka ni anser nödvändigt för att med gemensamma krafter avsätta denna kuppmakare, och att om möjligt återställa Hans Majestät Borelius XV eller hans dotter till tronen. Och om ni finner att detta inte är i ert intresse så ber jag att ni i alla fall inte ingriper mot mig, då jag inom en nu svårt att förutsäga hur lång tidsram kommer tvingas att belägra kejserliga Harir för att förflytta magus Chartsin från makten.
Relam Eff,
befälhavare över Ireus kungliga armé”
Under Relams signatur var hans sigill, så brevet var knappast en förfalskning. Utöver det fanns inte mycket Seife von Juggins kunde vara säker på. Det nalfinska kungahuset hade spioner i Harir, vilket innebar att Seife von Juggins hade spioner i Harir, och de hade inte rapporterat om någon statskupp av något slag. Om datumet i brevhuvudet stämde hade det gått snart två månader sedan kung Borelius XV skulle ha störtats. Bud borde ha nått fram någon annanstans ifrån än Hulting.
Vad skulle han göra? Vi borde aldrig ha låtit Hans Majestät Bechius III ha fått så många idéer. Hur kunde vi låta Hans Majestät glömma att det var vi, släkten von Juggins, som såg till att han hamnade på tronen?
Seife von Juggins reste sig upp, och gick fram och tillbaka. Satte sig ner igen. Tog fram ett papper och en penna och skrev några korta instruktioner som ingen annan än den agent han skickade dem till skulle förstå. Seife von Juggins behövde mer information, och tills han fick det skulle han behålla väringens brev själv. Och om ett bud kommer från Rackolov eller Bergsvall säger jag att budet från fältherre Relam precis anlänt, att jag just ska överlämna det till Hans Majestät.
Seife von Juggins kallade till sin en tjänare och sände i väg meddelandet. Han stoppade på sig Eff Relams brev. Det skulle alltid vara på hans person nu, fram till dess bud kom från de andra monarkerna, eller händelserna i Ireus löste sig själva. Om det fanns några händelser som behövde lösas.
Pah, tänkte han. Naturligtvis finns det inga händelser som behöver lösas. Magus Eraim Chartsin må vara en utomstående, en icke-jenisbo. Men han är en äkta hedersman, det har han bevisat vid åtskilliga tillfällen. Väringen hade gjort ett stort misstag när han försökt blanda in magus Eraim Chartsin i sina planer. Seife von Juggins kände honom väl, och magus Eraim Chartsin skulle aldrig göra något sådant som väringen påstod.
Att vänta sig att Seife von Juggins skulle tro på det var befängt.
(Foto: Pablo Orcaray/Unsplash)
Ihfongard.se 