Kapitel 33: Doktor Martians ritual

Lungorna brände i bröstet. Dokaius stängde försiktigt dörren och sjönk ihop mot väggen. Han ansträngde öronen, försökte stänga ut bultandet av sitt eget hjärta. Han var vältränad och kunde vandra eller jogga långt utan att trötta ut sig, men snabba språngmarscher var inte hans starka sida. Långsamt vande sig ögonen vid halvdunklet i huset. Två… Fortsätt läsa Kapitel 33: Doktor Martians ritual

Kapitel 32: Toyies uppgift

De drog fram som en svärm gräshoppor. Där den kungliga armén passerat fanns ingenting att äta eller dricka på flera kilometer i vardera riktning. Tystnaden var total, alla djur och fåglar hade flytt långt från den plötsliga invasionen av människor. En så stor truppstyrka hade inte rört sig söderut sedan slutet på tredje knyttkriget. Relam… Fortsätt läsa Kapitel 32: Toyies uppgift

Kapitel 31: Munkar och rebeller

Dokaius vaknade på en brits. Han satte sig upp. Dumt. Huvudet värkte och rummet snurrade. Någon rusade mot honom. Han försökte se vem. Smärtan blev för mycket. Han föll ner i mörker. Dokaius vaknade en andra gång. Nu låg han i en säng. Han höll ögonen stängda för att inte bjuda in ljuset och smärtan… Fortsätt läsa Kapitel 31: Munkar och rebeller

Kapitel 28: Krigsråd

”Min uppgift är inte att sätta Evangeline på tronen.” Edwin hade vaknat med ett starkt behov av att tala med Relam och genast gjort slag i saken. Nu satt han tillsammans med fältherren i dennes hus utanför den inre fästningen. Relam hade sett rejält förvånad ut när Edwin knackat på tidigt på morgonen före det… Fortsätt läsa Kapitel 28: Krigsråd

Kapitel 27: Vad de borde ha gjort

Han hittade Kaleto först. Den inbundne unge mannen stod bara tio minuters vandring från Dohrgården. De andra hade förmodligen tröttnat och lämnat honom.  Om de hade försökt sig på det här när det var kallt ut ute så skulle Kaleto ha frusit ihjäl, tänkte Antonius. Nu var Kaleto stressad och rädd, och förmodligen hungrig, men… Fortsätt läsa Kapitel 27: Vad de borde ha gjort

Kapitel 25: ”Förlorade son, du har funnits skyldig”

”Förlorade son, du har funnits skyldig.” Magus Eraim Chartsin satte sig upp med ett ryck. Rösten hade ljudit klart och tydligt, men han visste att det bara var i hans eget huvud. ”Förlorade son, du har rört dig bort från den sanna vägen.” Där! Eraim hade snabbt vaknat helt, och när rösten kom tillbaka lyckades… Fortsätt läsa Kapitel 25: ”Förlorade son, du har funnits skyldig”