Den här dimman var ett problem.
Dagen gick och den vägrade att försvinna. Linuto fick svårare och svårare att hålla fast vid förvissningen om att allt var som det skulle. Joelitos ord om att den var något onaturligt som försökte leda dem vilse, som varit så lätt att ignorera när hans vän först sa det, återkom i hans tankar flera gånger allt eftersom dagen gick och sikten inte blev märkbart bättre.
De hade hittat en väg efter att de återfunnit Mikeloto, och börjat följa den. Mikeloto och de två väringskvinnor han mött och lyckats få med sig gick först, sen Joelito för sig själv och sist Linuto och Toyie. Linuto hade en klar känsla att Toyie och de andra två kände varandra, men de hade knappt hälsat eller ens tittat åt hennes håll.
Efter att ha gått större delen av dagen stannade de för att äta middag. Han och Joelito hjälpte Toyie att göra i ordning maten, medan Mikeloto, Issy och Ellen (som de två väringarna hette) bara satt och flamsade.
Linuto försökte få dem att hjälpa till att diska i alla fall, men de ignorerade honom.
Toyie bara skakade på huvudet.
”Det är ingen idé”, sa hon, och började plocka ihop allt själv.
De fortsatte att gå. Linuto hade sedan länge tappat alla riktningar, men Mikeloto påstod att han visste var de var och att de var på väg mot Vent. Det kunde inte stämma, eftersom de i sådana fall borde ha kommit fram för flera timmar sedan, så Linuto antog att de gick i andra riktningen, tillbaka mot Rylander och Dohrgården. Eftersom det var dit han mer eller mindre aktivt hade försökt få de andra att gå ända sedan han hunnit i kapp dem, sa han ingenting. Men det var lite synd om Toyie, som bara kom längre och längre hemifrån.
Han kollade att Joelito var utom hörhåll och gick lite närmare henne.
”Vi är inte på väg mot Vent.”
Hon nickade.
”Jag vet. Men Issy och Ellen är distraherade av Mikeloto, och jag tänker inte berätta det för dem.”
Linuto skrattade till. Sen blev han allvarlig igen.
”Du var ute med de andra två, va?” sa han.
”Jag var väl det”, sa Toyie.
”Och lämnade dem för att leta efter det där barnet, om det nu var något barn.”
”Jag gjorde väl det.”
”Är det därför de är arga på dig?”
”Tja, jag antar det.”
Återigen sänkte sig tystnaden.
”Pundhuven”, sa Linuto.
Toyie log.
De gick bredvid varandra under tystnad en stund. Mikeloto sa tydligen något roligt, för både Issy och Ellen började skratta. Han såg väldigt nöjd ut, men Joelito verkade irriterad. Linuto bestämde sig för att prata mer med honom sen, försäkra sig om att han mådde bra. Men först ville han lära känna Toyie bättre.
”Är det här något ni gör ofta, tittar på fåglar?” sa han.
”Nej, första gången. Fråga mig inte varför”, sa Toyie.
”Jobbar du för de andra två?”
”Egentligen inte.”
Linuto misstänkte att han borde släppa tråden när Toyie inte sa något mer, men han hade aldrig varit särskilt bra på att sluta fråga om sånt han var intresserad av.
”Så varför gör du allting?” sa han.
Toyie såg förvånad ut. Det tog en stund för henne att svara.
”För att de förväntar sig att det är så det ska vara. För att det är så det har varit väldigt länge.”
”Jag förstår inte”, sa Linuto.
”Du sa att du varit i Vent, men jag antar att du inte haft jättemycket att göra med väringar”, sa Toyie.
”Jag har sålt grönsaker och leksaker till dem”, sa Linuto. ”Men jag har aldrig pratat med någon förut, inte om något viktigt.”
”Väringar lever efter strikta hedersregler”, sa Toyie. ”De är som lagar, men inte nedskrivna. De bestämmer vad en väring bör och inte bör göra.”
Linuto nickade. Han hade hört talas om det tidigare, men aldrig satt sig in i vad det innebar.
”Min pappa är affärsman och när jag växte upp bröt han mot en av de reglerna – sålde något till en människa utan att erbjuda det till de andra väringarna i Vent först. Han blev utstött ur rådet efter det, men vägrade lämna Vent. Före det hade vi det väl ställt, även om jag förstått efteråt att det inte alltid var så enkelt som det verkade. Efteråt …”
Toyie tittade bort medan hon pratade.
”Vi fick sälja vårt hus. Min pappa förlorade alla sina väringskontakter, så enda möjligheten han hade var att fortsätta handla med människorna – vilket bara gjorde saken värre, ur de andras ögon. Jag höll på att förlora alla mina vänner, men Ellen och Issy stod kvar. De höll mig under sina vingar, bjöd med mig på sina fester, såg till att de andra fortfarande pratade med mig. Men alla visste att det inte var på riktigt.”
Linuto förstod fortfarande inte riktigt, men avvaktade med att säga något om det, för Toyie hade inte pratat klart.
”Så jag hjälper dem med saker”, sa hon. ”Och jag lever i en gråzon, inte utstött som resten av min familj, men inte heller en del av väringarnas råd.”
”Men du lämnade dem”, sa Linuto. ”I dimman, för att leta efter det gråtande barnet. Vad händer nu?”
”Jag vet inte”, sa Toyie. Och en gång till, tystare: ”Jag vet inte.”
Den gråa dagen övergick snabbt till mörk natt när solen började gå ner. Linuto gjorde upp en eld och Toyie gjorde i ordning kvällsfika, medan Mikeloto försökte hjälpa Issy och Ellen att slå upp deras tält. De verkade inte ha någon aning om hur man gjorde. Till slut stod det upp, men det såg ut som att första vindpust skulle slå omkull det.
Det var stort nog att tre eller fyra personer lätt skulle få plats där inne, men Toyie gjorde inga försök att ansluta till de andra väringarna. I stället la hon sin sovfäll bredvid Linuto och de andra. Hon hade en extra filt som Joelito och Linuto samsades om – Mikeloto hade fått en av Issy eller Ellen.
Linuto, Joelito och Toyie spelade lite tärning medan Mikeloto fortsatte att försöka charma Ellen och Issy. Joelito var en smula distraherad, men på bättre humör igen och Linuto kände sig lugnare. Efter en stund blev det för mörkt, och de gjorde sig redo för natten.
Linuto la på extra ved på elden och försökte sedan somna, trots att marken var hård och det var trångt under filten. Att sova under bar himmel hade verkligen förlorat all sin charm.
***
Toyie satt och tittade in i elden. Hon kunde inte komma till ro. Hon hade fått en chock när hon fick se Mikeloto dyka upp ur dimman med Issy och Ellen på varsin sida om sig. Hon var fortfarande inte säker på varför de hade följt med honom, men med största sannolikhet berodde det på att han både var ytterst len i mun och trevlig att titta på. Och förstås att de var vilse i dimman utan någon mat eller någon att styra och ställa med.
De verkade inte bry sig om att han och de andra människorna var tokar, om de ens förstod det.
Toyie hade de knappt talat med. Hon var inte förvånad efter att hon hade lämnat dem som hon gjorde, men det gjorde ont när de behandlade henne som om hon inte var där. Hon såg inte fram emot hemkomsten till Vent. Här hade hon i alla fall Linuto och Joelito att prata med, och Ellen och Issy var bara två i gruppen. Som hon sagt till Linuto, hon visste inte vad som skulle hända när hon kom tillbaks, när alla kunde se att hon inte stod under deras beskydd längre.
Någon la handen på hennes axel, och hon hoppade nästan till.
”Sover inte du?”
Linuto satte sig bredvid henne. Hon hade inte märkt att han var vaken.
”Nej. Inte du heller?”
”Inte just nu, som du ser. Men jag har sovit. Vaknade för att … ja, jag behövde slå en drill alltså.”
Linuto tog en pinne och petade lite i elden.
”Ska du inte försöka somna om?” frågade Toyie.
”Nja … jag tänkte hålla dig sällskap en stund. Mikeloto snarkar.”
”Jaha”, sa Toyie. ”Vad snäll du är.”
”Man gör så gott man kan.”
Det blev tyst en stund igen.
”Vad ska du göra sen?” frågade Linuto.
”Sen?”
”När morgonen kommer, dimman lättar och det blir uppenbart att vi inte är på väg till Vent.”
Det var den frågan som höll henne vaken. Hon hade gått emot Issy och Ellen. Hennes tid i den inre kretsen var över. Hon skulle behöva hitta nya vänner och ett jobb, och båda de sakerna kunde de inflytelserika väringarna sätta käppar i hjulen för. Hon skulle bli som resten av sin familj, helt utestängd från väringarnas råd.
Kanske var det dags att lämna Vent helt och hållet.
”Jag vet inte”, sa hon en tredje gång, efter lite för lång tids tystnad.
”Om du tar med oss tillbaka till Dohrgården kanske du får hittelön”, sa Linuto.
Toyie tittade förvånat på honom, tills han började le och hon förstod att han skämtade. Hon buffade till honom med armbågen.
”Jag kanske får göra det”, sa hon. ”Finns det ett jobb där för mig, tror du?”
Nu var det Linutos tur att vara tyst en lång stund.
”Kanske”, sa han sen. ”Jag vet att Dokaius och hans syskon alltid är överarbetade, oavsett hur många assistenter Dokaius anställer.”
”Hur kommer det sig?”
”Assistenter kommer och går. Men Dokaius, Antonius och Junia är de som ansvarar för alltsammans.”
Toyie nickade.
”Varför rymde ni?”, sa hon.
”Det var mer Mikeloto och Joelito som rymde”, sa Linuto. ”Jag mest följde efter. Jag trodde att jag kunde få dem att gå tillbaka hem igen.”
Toyie skrattade till innan hon hann stoppa sig själv. Mikeloto snurrade runt och slutade snarka för några sekunder. Hon och Linuto satt tysta tills han började igen, och hon fortsatte prata i ett tystare tonläge än tidigare.
”Visst för att jag bara känt dem en dag, men du måste ha vetat från början att det skulle vara omöjligt.”
Linuto såg ut som att tanken inte slagit honom tidigare.
”Du kanske har rätt”, sa han. ”Jag ville inte fortsätta att rensa ogräs hela dagarna, det är helt klart.”
”Vad ska du göra sen?” sa hon, samma fråga han ställt tidigare. ”Om vi vaknar och är halvvägs hemma i Dohrgården igen? Blir du glad eller besviken?”
Linuto funderade.
”Både och, tror jag”, sa han. ”Jag saknar min säng. Men om jag ska återvända till Dohrgården så hoppas jag att Dokaius och Junia är tillbaks och allt är som vanligt igen. Jag tycker inte om att vara förste tok längre.”
Toyie frågade inte vad det innebar att vara ”förste tok”, hon kunde gissa från vad Linuto redan berättat.
”Men det är bättre nu”, fortsatte Linuto. ”När jag har någon att prata med om saken.”
Toyie log igen.
”Samma här”, sa hon. ”Men nu ska jag nog försöka sova. Du borde göra samma sak.”
Linuto nickade.
”Sov gott, Linuto.”
”Sov gott, Toyie”
Toyie somnade nästan direkt.
***
När Linuto vaknade följande morgon var dimman till slut borta, och det blev genast uppenbart att han hade haft rätt, de var inte i närheten av Vent. Men lika uppenbart hade han haft fel – de var inte i närheten av Rylander heller.
De var fortfarande i skogen, men Linuto kunde se resterna av byggnader mellan träden. Längre fram skymtade flera stenruiner där skogen blev glesare och sedan upphörde helt. Han hade aldrig sett något liknande.
De andra sov fortfarande, och han gick för att utforska området. Det måste varit väldigt länge sedan någon bodde här, alla ruiner var övervuxna med mossa och klängväxter och vad som tidigare varit gator hade nu träd och buskar överallt. Linuto tittade närmare på en av ruinerna. Stenen hade svartnat och spruckit, så han antog att det var en brand som hade ödelagt den här staden. De flesta ruiner han kunde se bestod bara av stengrunden nu, så husen hade förmodligen varit av trä.
Någonstans långt ner i hans minne kändes allt det här bekant, men just nu ville det inte komma fram. Han gick tillbaka till lägret, där Joelito stod och gäspade. Mikeloto såg ut att vara på väg att vakna också, och han såg inte till Toyie så hon var förmodligen i skogen och gjorde morgontoalett.
Han hörde röster inifrån tältet, och sen kom Ellen och Issy ut. Ellen, den längre av de tre väringarna, tittade sig omkring en stund, och vände sig sedan mot Mikeloto som precis hade satt sig upp.
”Det här är inte vägen till Vent!” sa hon.
”Det säger du inte”, sa Linuto tyst.
Mikeloto såg sig förvirrat omkring.
”Försöker du lura oss, pojke?” sa Ellen med hård röst.
Mikeloto såg förkrossad ut. Linuto såg att Toyie var på väg tillbaka till lägret med snabba steg, hon hade förmodligen hört att något var på gång att hända.
”Vi måste ha hittat fel väg i dimman”, sa Linuto för att avleda Ellens uppmärksamhet. Mikeloto var vanligtvis mindre fragil än Joelito, men det byggde på att han tänkte väldigt högt om sig själv. När han misslyckades och någon påpekade det kunde det leda till ett utbrott.
Ellen snurrade runt och stirrade på Linuto. Hennes skarpa blick gjorde honom obekväm, men han fortsatte.
”Om vi följer den tillbaka borde vi hitta till sjön där Mikeloto träffade er. Utan dimman kan ni lätt hitta hem därifrån.”
”Så ni har gått vilse alltså”, sa Ellen, fortfarande i samma tonfall.
Linuto kände hur ilskan bubblade upp inom honom, men höll sig utåt lugn. Det var inte han som hade problem med impulskontroll. Han ryckte på axlarna.
”Jag vet inte vad Mikeloto lovade er för att ni skulle följa med honom, men det finns ett gammalt ordspråk som passar väl in här. Den som följer en tok är en större dåre än den som leder honom. Eller henne, i det här fallet.”
Joelito skrattade och Toyie grymtade. Det tog en stund för Ellen att reagera, förmodligen för att det inte var en helt självklar förolämpning vid första anblicken. Men sen blev hennes kinder mörkröda och hon vände sig tillbaka till Mikeloto.
”Ska du låta din kompis tala så här till mig?”
”Han är inte min kompis”, sa Mikeloto.
Linuto tittade argt på Mikeloto.
”Vad sa du?”
Mikeloto vände bort blicken och mumlade att han inte sagt något.
”Ellen, Issy. Jag behöver prata med er”, sa Toyie.
Ellen och Issy låtsades inget höra.
”Vid den Högstes okända namn!” röt Toyie. ”Sluta agera som om jag inte vore här!”
Ellen och Issy såg chockade ut, och Mikeloto eländig. Joelito verkade vara den enda som såg någon humor i situationen, men så hade han alltid uppskattat kaos och hög volym.
”Linuto, Joelito och Mikeloto är tokar”, sa Toyie i mer normalt tonläge. ”De hör hemma på Dohrgården, inte i Vent.”
Joelito slutade se road ut.
”Har du berättat det för henne?” sa Mikeloto till Linuto. ”Var det det ni pratade om i går?”
”Jag var tvungen”, sa Linuto. ”Tänk om någon av oss hade fått ett anfall och hon inte visste?”
”Är det här Dohrgården?” sa Issy.
”Nej”, sa Linuto. ”Vi är vilse, så mycket har Ellen rätt i. Jag har ingen aning om var vi befinner oss.”
”Den frågan kan jag svara på”, sa en ny röst.
Alla tittade sig förvånat omkring tills de såg var den kom ifrån.
Ut från träden klev en lång man i 55-årsåldern. Han var klädd helt i svart, med den vita kragen hos en av kyrkans utsända. Hans ljusa hår och skägg var välansade och han hade en hatt på huvudet. Han bugade lätt.
”Må den Högstes frid vara med er. Mitt namn är pastor Edwin, och jag har en lösning på era problem.”
(Foto: Egor Myznik/Unsplash)
Ihfongard.se 