Epilog, del 3: Tillbaka till Dohrgården

Folk erbjöds titlar och jobb till höger och vänster, men alla verkade bara förutsätta att Linuto skulle följa med till Dohrgården och bli inlåst igen. Han tyckte inte om det alls. Att de inte förstod vad som hänt var inte så konstigt, för han fann det svårare och svårare att förklara. Men att det var… Fortsätt läsa Epilog, del 3: Tillbaka till Dohrgården

Kapitel 58: Linuto och Draken

Lika snabbt som paniken började, lika snabbt slutade den. Överallt stannade soldater, vände sig om, stirrade med uttryck av förvåning och förundran. Alvernas attack mot Meishur hade gett dem tillbaka något de trodde var förlorat för alltid.  Hopp. Men det var inte nog. Vilka alverna än var, hade deras taktik misslyckats och de flydde från… Fortsätt läsa Kapitel 58: Linuto och Draken

Kapitel 56: Fällan och betet

Det är en fälla. Så mycket var helt uppenbart. Inga knytt syntes på eller utanför murarna. Harir verkade övergivet. Det enda som avslöjade att liv fortfarande fanns i huvudstaden var röken som steg från eldarna vid katedralen. Det var en fälla. Harir var betet. Men vad skulle hända när fällan slog igen? Nobog såg sig… Fortsätt läsa Kapitel 56: Fällan och betet

Kapitel 52: Tillbaka till berget

Hon måste tillbaka till grottstaden. Maivi hade in i det sista varit osäker på om hon borde berätta om Teihvars alver under rådsmötet. Till sist hade hon bestämt sig för att inte göra det, men hon ville ändå tillbaka till berget så snart som möjligt. Det var inte hennes sak att lova bort folkets hjälp,… Fortsätt läsa Kapitel 52: Tillbaka till berget

Kapitel 51: Vad allt handlar om

Nobog hatade att vara general.  Hon var bra på det, vilket var en av anledningarna till att hon hatade det. I stridens hetta höll hon sig kall och beräknande, och sände medvetet tio i döden för att rädda hundra, eller hundra i döden för att rädda tusen. På ett ögonblick avgjorde hon vilka som kunde… Fortsätt läsa Kapitel 51: Vad allt handlar om

Kapitel 48: De överlevande

Svävaren ledde reträtten. Henko styrde den med sin hela arm. Andrelia stod bredvid honom på ena sidan, Edwin på den andra. Det var de två som ledde armén nu – men armé var en missvisande term. Relam hade hållit sina beridna trupper tillbaka, och de var i stort utan förluster. I övrigt bestod de flyende… Fortsätt läsa Kapitel 48: De överlevande

Kapitel 44: Stulen seger

Äntligen tillbaka. Ett halvår efter att han senast varit i huvudstaden stod Relam åter innanför Harirs murar. Hans soldater rörde sig disciplinerat framåt, säkrade kvarter efter kvarter. Andra förde krigsfångarna ut ur staden. Relam var avlägset stolt över dem, att de behöll sitt lugnt trots att de nu hade fienden i sin makt, trots mardrömmen… Fortsätt läsa Kapitel 44: Stulen seger

Kapitel 37: Hotet från underjorden

”Relam!” Eraim Chartsins röst kom rullande ut från Harirs stadsmurar, starkare än någon röst har rätt att vara. Armén hade slagit ett järngrepp om huvudstaden för tre dagar sedan, men det här var första gången Chartsin reagerade på sin situation på något uppenbart sätt.  Bortsett från slakten av Relams spejare. Relam svor för sig själv.… Fortsätt läsa Kapitel 37: Hotet från underjorden