Känslan från applåderna och uppmärksamheten som gästerna på värdshuset gett honom gjorde Linuto på utmärkt humör när han vaknade följande morgon. Värdshusvärden stod vid sitt ord och bjöd dem på frukost – hon till och med fyllde Mikelotos ryggsäck med färdkost, som om de ransonerade den borde räcka till nästa morgon.
Han och de andra två fortsatte gå mot Vent, och Linuto hade nästan glömt att han egentligen ville få med sig Mikeloto och Joelito tillbaka till Dohrgården. Med mat i magen och en natt under tak, om än inte i en säng, såg livet helt annorlunda ut. Linuto var inte längre särskilt sugen på att bege sig hem, där han förmodligen skulle få tillbringa större delen av tiden de kommande veckorna med att rensa ogräs och försöka övertyga Joelito och Mikeloto att hjälpa till.
De gick mot Vent, och om de bara hade hållit ett hyfsat tempo skulle de förmodligen ha kommit fram samma dag – men ingen av dem var särskilt stressad längre. Det kändes mindre och mindre sannolikt att Antonius skulle dyka upp och föra dem hem. De tog flera pauser, pratade om allt mellan himmel och jord, åt lunch och middag och när kvällen kom hade de fortfarande flera timmar kvar till sitt mål.
De stannade för natten vid en liten sjö. Linuto hittade en bäck och såg till att de andra drack från den och inte från sjöns stillastående vatten. Han var inte sugen på att bli magsjuk, eller ta hand om de andra två om de blev det.
När han kom tillbaka med de två muggarna fulla hade Mikeloto och Joelito redan börjat äta det sista av maten, och han skyndade sig att ta en portion.
”Allvarligt. Vad ska vi nu äta till frukost i morgon?”
”Det löser sig”, sa Mikeloto. ”Nu går vi och badar.”
Det visade sig att sjön var djup och kall och ingen var särskilt intresserad av att bada mer än fötterna.
Linuto samlade i stället ihop ved och gjorde upp en eld igen.
”Linuto. Ska du vara med och kasta tärning?” sa Mikeloto.
Linuto nickade.
”Jag börjar”, sa Mikeloto.
”Varför ska du alltid börja?” sa Joelito, som satt och testkastade tärningarna. ”Det är faktiskt min tur.”
”Men det är mina tärningar. Jag börjar. Får jag dem.”
”Nej.”
”Vad då nej? Hit med tärningarna!”
”Lägg av för en gångs skull”, sa Linuto. ”Börja nu då, Joelito.”
”Men det är mina …” sa Mikeloto, men en mörk blick från Linuto tystade honom.
En stund senare var Mikeloto så inne i spelet att han glömt vem det var som började. De fortsatte spela tills det blev för mörkt för att se vad de slog, då la de sig ner och berättade historier för varandra igen tills alla tre somnade en efter en.
Linuto vaknade först följande morgon, men trodde för en sekund att han fortfarande drömde. Det var alldeles vitt runt omkring honom. En kraftig dimma täckte hela gläntan och Linuto såg bara ett tiotal meter runt omkring sig.
Det var länge sedan han sett dimma vid Dohrgården, och han hade aldrig sett någon så här tät.
Han var plötsligt osäker på alla riktningar. Var vägen låg. Åt vilket håll dungen med björkar stod. Var sjön fanns.
Mikeloto och Joelito sov fortfarande. Linuto övervägde ett tag och bestämde sig sedan för att väcka dem. Mikeloto och Joelito var ytterst ovilliga att vakna, men när de väl fått upp ögonen var de snabbt på benen.
”Dimma! Häftigt!” Joelito sprang bort en bit. ”Ser ni mig nu?”
”Nej, det gör vi inte. Kom tillbaka hit innan du kommer bort”, sa Linuto. ”Vi behöver hitta till bäcken för att ha något att dricka, och sen ut till vägen. Och det är bäst vi tar med oss allt, ifall vi inte kommer förbi här igen.”
De andra två nickade. De hade ju inte mycket att packa ihop hur som helst, och var snart klara.
”Mikeloto, du tar täten. Joelito, gå sist och se till att alla är med. Jag tror bäcken ligger åt det hållet.”
Linuto pekade ut riktningen, och de gick.
”Borde vi inte varit framme nu?” frågade Joelito några minuter senare.
”Jo, det borde vi”, svarade Linuto. ”Jag måste ha …”
Ett skrik avbröt honom, men tystnade lika snabbt. Det lät nära, men inte riktigt åt det håll som han trott att bäcken låg.
”Vad var det där?” frågade Joelito.
”Det var en tjej”, sa Mikeloto. ”Kom så hjälper vi henne.”
Han gick snabbt åt det håll som skriket kommit ifrån, och Linuto och Joelito höll nästan på att tappa honom ur sikte. Efter en stund stannade han och tittade bak på dem.
”Jag har hittat sjön.”
När de kom ikapp honom förstod de vad han menade. Mikeloto hade bara gått på, och inte upptäckt när strandkanten dök upp. Han stod med vatten upp till knäna. Joelito sträckte honom en hand, och Mikeloto steg upp på stranden.
”Jaha. Här är sjön. Men var är bäcken?” sa Mikeloto.
”Om vi följer strandkanten åt rätt håll kommer vi att hitta den”, sa Linuto. ”Tyst.”
”Jag har inte sagt …”, sa Mikeloto.
”Sssch!” sa Joelito. ”Jag hör det jag också.”
Vad Linuto och Joelito hörde, och även Mikeloto när han slutade prata, var ljudet av någon som grät. Det kom utifrån sjön. Linuto gick ner till strandkanten, steg försiktigt ner i vattnet, böjde huvudet till vattenytan och lyssnade.
”Det låter som ett barn.”
***
Toyie reste sig snabbt upp, och slog så klart i huvudet. Några grytor som stått på bänken hon slagit sig i rasade ner på golvet och förde ett fasligt liv. Toyie tog sig för bakskallen och undertryckte viljan att gråta lite.
Hennes två vänner Issy och Ellen kom instörtande i köket för att undersöka vad som hade hänt.
Om nu vänner var rätt ord.
Issy var kort, smal och blond, Ellen var brunhårig, lång och kurvig. Det var i deras kök i ett av de finare husen i Vents väringskvarter som Toyie satt. Hon kände sig alltid alldaglig och klumpig i deras närhet, och det gjorde förstås inte saken bättre att hon precis slagit huvudet i undersidan av en köksbänk.
”Vad gör du?” sa Issy.
Hon böjde sig ner och plockade upp en av grytorna.
”Är inte det ganska uppenbart?” sa Toyie medan hon kröp fram och försiktigt reste sig. ”Ni ropade på mig, jag satte mig upp, slog huvudet i bänken, fick ont och föll ihop i en tragisk hög.”
”Du är ingen tragisk hög, vännen”, sa Ellen och klappade Toyie på huvudet, vilket fick det att värka ännu lite mer.
”Jag ville bara veta om du packat klart”, sa Issy.
”Nej, inte riktigt”, sa Toyie.
”Gör det då. Tänk att man alltid måste vänta på dig”, sa Ellen.
”Jag är snart klar”, sa Toyie.
Issy och Ellen hade bestämt att de tre skulle bege sig ut till sjön sydöst om Vent för att titta på fåglarna som höll till där. Så det hade fallit på Toyies lott att förbereda vandringen, skaffa all mat, förbereda så den skulle vara enkel att laga samt bära alla tunga saker.
Det var anledningen till att hon inte var klar, medan Issy och Ellen sedan länge packat sina små ryggsäckar som mestadels innehöll oväsentligheter.
Toyie packade muttrande ihop det sista de skulle behöva och drog på sig ryggsäcken. Ellen och Issy satt ute i solskenet och väntade när hon kom ut ur huset.
”Så du är klar. Va bra!”
Ellen och Issy reste sig, och de gav sig av för att titta på fåglar. Exakt varför de andra två ville göra det hade inte Toyie förstått – varken Ellen eller Issy var vanligtvis särskilt intresserade av friluftsliv. Förmodligen var det någon ny trend hon inte följt med i.
Det hade faktiskt låtit trevligt när de frågade henne. En promenad till fågelsjön en sensommardag, hur ansträngande kan det vara? Otroligt ansträngande, om man hade rätt – eller snarare fel – reskamrater. Ellen och Issy gjorde ingenting, förutom att ständigt tjattra med varandra och gnälla på Toyie för att hon gjorde något fel.
“Du är efter igen, vännen”, sa Elen.
Toyie hade stannat för att ta igen sig en stund, hon bar förmodligen närmare tjugo kilo på ryggen.
“Jag kommer”, sa Toyie. “Gå på ni. Jag hinner ifatt.”
Elen log ett leende som någon som inte kände henne så bra förmodligen skulle karaktärisera som vänligt, men som Toyie kände igen som nedlåtande.
“Vi måste hinna fram innan solen går ner och du har all maten”, sa hon.
“Jag kommer ifatt”, sa Toyie.
“Om du säger det så”, sa Ellen och log igen. Hon vände sig om och småsprang bort till Issy, som hade fortsatt gå.
Det hade inte alltid varit så här. Det var nästan det som var det värsta.
Toyie, Issy och Ellen hade varit oskiljaktiga som barn. De härskade över de andra väringstjejerna i den del av Vent där Ellen och Issy fortfarande bodde. Ända upp i tonåren gjorde de allt tillsammans, som jämlikar.
Toyies rygg värkte fortfarande, men hon krängde på ryggsäcken och började gå igen innan Ellen och Issy helt försvann ur sikte.
Allt hade varit bra tills Toyies far hamnade i onåd i väringarnas råd. Vilket i sin tur gjorde att hans affärer blev lidande och de tvingades sälja huset och flytta till en billigare del av staden, närmare människornas kvarter. Och sedan dess behandlade de andra Toyie som om de gjorde henne en ynnest bara genom att umgås med henne.
De kom fram till sjön.
“Skynda dig, Ellen!” sa Issy. “Vi kan fortfarande hinna se några fåglar innan det blir för sent.”
Toyie stönade så tyst hon kunde när hon ställde ifrån sig den stora ryggsäcken. När hon tittade upp hade Ellen och Issy redan lagt sig med varsin kikare och spejade på fåglarna som landade på sjön eller den lilla ön i mitten av den.
Det fanns ingen kikare till henne.
“Vad blir det till mat?” ropade Issy.
“Ssssch!” sa Ellen. “Du skrämmer bort sparvarna.”
Issy fnissade och återgick till sitt fågelskådande.
Toyie satte upp tältet. Hon samlade ihop ved och gjorde upp eld. Hon lagade mat.
För långt ifrån första gången undrade hon varför hon lät dem behandla henne som de gjorde.
Hon visste att det var deras “vänskap” som gjorde att hon fortfarande var välkommen i den inre kretsen av unga, rika väringskvinnor i Vent – men allt eftersom åren gått hade hon mer och mer börjat ifrågasätta varför hon alls skulle bry sig om att försöka ingå i den gruppen. Det gav vissa ekonomiska fördelar, och hon hade inte behövt skaffa ett jobb utan kunde leva på sina kontakter. Men var det verkligen värt det?
Lukten av mat lockade Issy och Ellen bort från sin utkiksplats. Måltiden var förhållandevis trevlig även för Toyie, men hon lämnades naturligtvis med disken medan Issy och Ellen återgick till att spana ut över sjön. När skymningen föll någon timme senare hade hon fortfarande inte sett en enda ovanlig fågel.
När Toyie klev ut ur tältet morgonen efter hade världen försvunnit. Vart hon än såg låg dimman tät som ett vitt, klibbigt spindelnät av finaste silkestråd. Allt var fuktigt och det kändes betydligt kallare än det gjort de senaste dagarna.
Hon gick omkring lite för att få upp värmen. Ellen och Issy hade inte vaknat.
Det var omöjligt att avgöra vad klockan var. Toyie trodde sig kunna urskilja solen, men hon var långt ifrån säker. Elden hon hade tänt kvällen innan var död och kall, och hon orkade inte göra upp någon ny. I stället hämtade hon ut sin sovfäll och drog den runt axlarna. Ur sin ryggsäck plockade hon ett äpple och en bit bröd.
De hade slagit läger i en glänta i närheten av sjön. Nu kunde hon inte gissa vare sig var sjön eller vägen låg. Hon såg inte ens träden runt gläntan.
Toyie visste inte hur länge hon satt så, men till slut hörde hon hur Ellen och Issy började röra på sig. Hon följde under tystnad hur de andra två vaknade och kom ut ur tältet. Dimman gjorde dem uppspelta till en början, men efter en liten stund blev de dämpade. Alla ljud sögs upp av den vita röken. Toyie satt fortfarande kvar.
En ensam fågel sjöng någonstans i den osedda skogen. Toyie tittade upp. Ellen och Issy satt och åt. Hon såg träden närmast henne nu, så dimman måste ha lättat något. Fortfarande var den för tjock för att de skulle kunna gå från lägret.
Plötsligt ljöd ett barns gråt genom skogen. Toyie reste sig upp, och Ellen och Issy slutade viska sinsemellan. Ljudet kom tillbaka. Det kändes overkligt i deras tillstånd av total isolering, och Toyie kom att tänka på sagor som berättats för henne som barn, sagor om varelser som gömde sig i dimman, gömde sig och lockade oförsiktiga resenärer ner i underjorden.
En stor fågel av något slag flög förbi alldeles nära, och Toyie släppte ifrån sig ett litet rop. Vinden gjorde att de knappt urskiljbara träden susade och sände en ilning längs hennes ryggrad. Dimman hade tätnat igen. Och fortfarande hördes ljudet av det gråtande barnet.
Toyie tittade på Ellen och Issy. De hade ställt sig upp de också, och var fortfarande tysta.
”Vad gör vi?” frågade hon.
Ingen av dem svarade.
”Vad ska vi göra?” sa hon, lite högre den här gången.
”Ja! Vi hörde första gången.”
Ellen tittade på henne med en blick som troligen skulle se fördömande ut, men mest lyckades framstå som nervös och orolig.
”Vi ska stanna här, så klart”, sa Issy.
”Men, barnet?”
”Det är nog inte alls något barn. Det är nog ett djur eller något”, sa Ellen.
”Och även om det är ett barn kan vi ändå inte hitta det i den här dimman. Vi går bara vilse om vi försöker”, sa Issy.
Toyie blundade. Hon var egentligen inte förvånad. Men ändå underligt besviken.
Barnet hördes fortfarande tydligt. Det lät inte alls långt borta. Hon plockade upp sin ryggsäck och spände fast sovfällen. Tältet fick stå kvar, hon hade inte tid att ta ner det.
”Vart ska du?”
”Stanna ni här”, sa hon. ”Jag ska gå och leta efter den som gråter.”
”Jasså, det ska du!” hörde hon Ellen svara, men då hade hon redan vänt ryggen till dem båda.
”Hon kommer att ångra det här”, hörde hon en av dem säga till den andra.
De var så lika i hennes sinne att hon inte längre hörde någon skillnad.
Toyie gick och gick, och ljudet av det gråtande barnet blev varken starkare eller svagare. Hon hade trott att hon ganska snart antingen skulle hitta barnet eller märka att hon gick åt fel håll. I stället blev känslan av overklighet, av att något övernaturligt var i rörelse, allt starkare. Hon övervägde att vända. Men så skrek någon, och hon skyndade på stegen.
Gråten tystnade plötsligt, och hon stannade. Hon stod på en stenig strand – hon hade varit nära att gå rakt ut i sjön.
Hon kände sig rådvill. Så länge hon hört barnet hade det varit klart vad hon måste göra. Nu visste hon inte alls, och tankar på alla hemska varelser som gömt sig i dimman i hennes barndoms sagor kom tillbaka till henne.
Dimman hade inte lättat något sedan hon lämnade lägret, snarare var den tätare nu än den varit när hon vaknade. Hon såg bara några meter ut över sjön, hade ingen aning om hur långt stranden sträckte sig åt endera hållet. Kanske skulle hon bara vända. Men hon ville inte komma tillbaka till Issy och Ellen så här, utan att ha funnit någonting. Då gick hon hellre hem, tillbaka till Vent.
Men hon visste inte åt vilket håll vägen låg heller och hon tvekade.
Så hörde hon röster. Det lät som människor, unga män. Hon gick försiktigt längs vattenlinjen mot dem.
”Jag hör inget nu jag heller”, sa en av rösterna.
”Vad ska vi göra nu då?” frågade en annan röst. ”Ska vi fortsätta leta efter bäcken?”
”Jag vill fortfarande veta vem som grät”, sa den första rösten.
”Och jag vill hitta tjejen som skrek”, sa en tredje röst som hon inte hört tidigare. ”Hon kanske behöver hjälp.”
Toyie antog att de pratade om samma gråtande barn och samma skrik som hon själv hört. Hon var nu nästan ända framme vid dem, men hon hade inte bestämt sig om hon skulle avslöja att hon fanns där eller inte. Hon såg ingen av dem än, och kunde inte veta om de var fler än tre.
”Ska jag ropa efter henne?” sa den andra rösten.
”Jag antar att det inte kan skada”, sa den första rösten.
Det blev tyst ett tag.
”HALLÅ! DU SOM SKREK FÖRUT! BEHÖVER DU HJÄLP?”
Toyie blev överrumplad av styrkan på ropet när det väl kom, och hon tog ett steg åt sidan, ut där stranden tog slut. Det var en bit ner till vattnet, och hon föll. Hennes reflexer räddade henne från att komma helt under vattenytan och höll ryggsäcken torr, men armar, ben och rumpa var blöta.
Plasket drog till sig de tre unga männens uppmärksamhet.
”Vad var det?” sa den första rösten.
”Någon trillade i vattnet. Precis som du gjorde nyss, Mikeloto”, sa den andra rösten.
”Tyst med dig, jag vill göra ett bra första intryck”, sa den tredje rösten, som tydligen tillhörde någon som hette Mikeloto.
”Schhhh! Jag hörde något”, sa den första rösten.
Männen hade kommit närmare henne medan de pratat, men nu stannade de, fortfarande utanför hennes synfält. Toyie kravlade sig upp på land och tog några steg bort från sjön. Hon huttrade, vattnet var kallt och dimman sög all värme ur luften.
Vad skulle hon göra nu? Ingen annan hade svarat på den andra röstens rop, och barnet hade inte börjat gråta igen. Hon skulle förmodligen kunna smita undan om hon ville det. Men det kändes fult på något sätt, att först lyssna på deras diskussion utan att ge sig tillkänna och sedan bara försvunna utan att förklara vem hon var.
”Hallå”, sa hon högt ut i dimman. ”Jag heter Toyie, och det var jag som trillade. Jag kom hit för att jag hörde någon gråta, men så slutade det och jag hörde era röster. Det var inte meningen att tjuvlyssna.”
Först fick hon inget svar.
”Vi hörde också någon som grät”, sa den första rösten sen. ”Det lät som ett barn.”
”Var det du som skrek förut?” sa den tredje rösten.
”Det var inte jag”, sa Toyie. ”Jag hörde det också. Men jag hörde det gråtande barnet först.”
”Mysko”, sa mannen som ropat så högt tidigare.
”Minst sagt”, sa de första rösten. ”Men det har ju hur som helst slutat nu. Toye, var det så du hette?”
”Toyie”, sa Toyie.
”Toyie”, sa rösten, ”går det bra att vi tar några steg åt ditt håll så vi ser varandra?”
Toyie tvekade ett ögonblick, men tänkte sedan att hade hon gått så här långt …
”Visst.”
Hon hörde ljudet av fotsteg, och så trädde en, två, tre människor fram ur dimman, så nära att det nästan blev obehagligt. Hon tog ett steg tillbaka.
”Jag heter Linuto”, sa en smal man med rött hår och fräknar. Hon kände igen hans röst som den första hon hade hört.
”Jag heter Mikeloto”, sa den längste av dem och räckte fram handen. Han såg väldigt bra ut, med blont hår och väl markerade kindben, och det var uppenbart att han var medveten om sitt utseende.
”Jag är Joelito”, sa den som såg yngst ut, kanske för att han var kortast. Det var han som ropat så högt tidigare.
”Jaha, ja, visst”, svarade Toyie och tog Mikelotos hand. ”Jag heter Toyie. Som sagt.”
”Tror du att barnet sitter fast på ön?” sa Linuto.
”Nej det tror jag inte”, sa Toyie. ”Det är bara fåglar som bor på den. Det är därför jag är här, jag är fågelskådare.”
Eller snarare, jag passar upp på två fågelskådare, tänkte hon sen.
”Vi hörde det först när vi kom fram till sjön, så det måste vara här i närheten”, sa Linuto.
”Spelar det någon roll?” sa Joelito. ”Jag trodde vi skulle leta rätt på bäcken. Jag är törstig – och hungrig.”
”Ni skulle inte ha ätit upp all mat i går”, sa Linuto. ”Och vi kan väl inte bara lämna ett barn som har gått vilse i dimman.”
”Jag tror inte det är något barn”, sa Joelito. ”Det är något onaturligt som försöker få oss att gå vilse.”
Toyie huttrade till, och inte bara från kylan, men Mikeloto skrattade.
”Tror du på sånt där dravel, Joelito?”
Joelito ryckte på axlarna. Linuto såg oroligt mellan sina två vänner. Toyie tittade ut över sjön, och insåg att dimman var långt ifrån lika tät nu. Hon kunde till och med se bort till fågelön.
”Killar”, sa hon. ”Kolla, dimman.”
Linuto, Joelito och Mikeloto tittade sig omkring.
”Det gick fort”, sa Linuto. ”Jag trodde den skulle stanna kvar halva dagen, så tjock som den var.”
”Den är inte helt borta än”, sa Toyie. ”Men det borde vara lättare att hitta den som grät nu.”
Linuto nickade.
”Jag kommer att fortsätta leta”, sa Toyie. ”I alla fall ett tag. Det kanske bara var ett djur eller vinden eller något, men jag kan inte släppa det utan att ha kollat ordentligt.”
”Vi hjälper till!” sa Mikeloto. De andra två tittade förvånat på honom. “Vad?” fortsatte han.
”Inget”, sa Linuto. ”Hur ska vi lägga upp det?”
”Det går fortare om vi sprider ut oss”, sa Toyie.
Sagt och gjort, de tog varsin riktning och började leta. Dimman försvann inte helt, men det gick nästan att se över sjön nu. Någon timme senare möttes de igen, mer eller mindre på samma plats, utan att ha hittat någonting eller att ha hört något mer. Dimman hade nu börjat tätna igen, vilket var märkligt så här dags på dagen.
”Jaha”, sa Linuto. ”Vad gör vi nu?”
Mikeloto tittade på Toyie.
”Är du en väring?” sa han.
Frågan var överraskande. De flesta människor såg det omedelbart, och om de var osäkra frågade de inte om det. Hon nickade.
”Häftigt! Är du från Vent? Vi är på väg dit!” sa Mikeloto.
”Bor ni där?” sa Toyie.
”Nej, vi kommer … söderifrån”, sa Mikeloto. ”Vi har inte varit i Vent förut.”
”Jag har det”, sa Linuto.
”Ja ja”, sa Mikeloto.
Det var i alla fall en delförklaring till frågan. De flesta människor Toyie mött bodde i Vent och träffade väringar hela tiden. Om de här tre inte sett särskilt många förut, var det inte så konstigt att de inte visste på en gång att hon inte var människa. Hon kanske till och med var den första väring de träffat.
”Jag bor i Vent”, sa hon. ”Vad ska ni göra där?”
”Vi är sagoberättare”, sa Linuto snabbt. Lite för snabbt, som om han ville hinna ge en förklaring innan Mikeloto hann säga något. ”Vi hoppas på att hitta ett värdshus där vi kan framträda.”
”Väringar tycker om sagor”, sa Toyie. ”Speciellt om de har starka hjältar som dödar stora monster.”
”Ska du till Vent nu?” sa Mikeloto. ”Kan vi ta sällskap?”
Han log ett snett leende, och Toyie insåg att han försökte flörta med henne. Ett ofrivilligt leende spred sig i hennes ansikte. Hon var inte alls intresserad av den unga mannen, men det gick inte att förneka att han var stilig. Och det var väldigt länge sedan någon hade visat något intresse för henne. Alla i Vent, inklusive hon själv, var alldeles för medvetna om hennes sociala ställning för det.
Men oavsett det, ville hon följa med Mikeloto och hans vänner?
En sak var klar: Hon ville inte tillbaka till Ellen och Issy. De kunde ha sin fågelutflykt utan henne.
Hon skrattade till. Hon hade det mesta av maten i sin packning. De skulle få det lite besvärligt utan henne. Förmodligen få återvända till Vent tidigare än de tänkt, på fastande mage.
”Varför inte?” sa hon. ”Vi kan ta sällskap.”
***
Linuto var inte helt säker på varför Toyie bestämt sig för att följa med dem. Kanske var Mikeloto så bra på att charma tjejer som han påstod att han var; Linuto hade alltid förutsatt att det bara var skryt. Kanske var det för att dimman nu var nästan lika tät som den varit när han vaknade och hon inte ville bli lämnad ensam.
Men han hade fått ett gott intryck av Toyie, och var glad åt sällskapet. Speciellt som det visade sig att hon var betydligt bättre förberedd för en sådan här vandring än han och de andra var.
”Jag har mat i min ryggsäck – jag kan bjuda på lunch”, sa hon innan de hade börjat gå.
”Lunch?” sa Joelito. ”Vi har inte ens ätit frukost.”
”Det kan vi snart råda bot på”, sa Toyie och log.
Efter den kombinerade frukost-lunchen tog Linuto med Toyie en bit åt sidan.
”Jag känner inte dig, och de andra skulle förmodligen föredra att jag inte berättade det här, framför allt Mikeloto, men om du ska resa med oss är det en sak jag borde berätta.”
”Jaha”, sa Toyie. ”Vad?”
”Vi är tokar. Alltså inte vanliga tokstollar som de flesta, vi är drabbade av sjukan, var intagna på en gård och har rymt.”
”Oj”, sa Toyie.
”Jag vet inte hur mycket du vet om de intagna, men jag kan lugna dig med att ingen av oss är farlig, och oftast kommer du inte märka att något är annorlunda. Men det är viktigt att du vet, om något skulle hända.”
”Som vad då?”
Linuto visste inte riktigt vad han skulle säga. Han ville helst inte gå in på allt för många detaljer om de andra, det kändes inte rätt. Och han hade aldrig själv haft någon episod så han visste inte vad som skulle hända om han drabbades av en.
”Du kommer att märka om det händer. Förhoppningsvis tar det inte så många timmar att nå Vent, så sannolikheten är väldigt liten att något skulle gå galet.”
Toyie verkade överväga med sig själv, men sen nickade hon.
”Jag har sagt att jag följer med er, och jag står vid mitt ord”, sa hon.
Linuto märkte att han hållit andan i väntan på hennes svar, och tvingade sig själv att andas normalt.
”Tack! Har du någon idé om hur vi ska hitta tillbaka till vägen? Jag har helt tappat riktningen.”
Toyie tittade sig omkring.
”Jag tror det är i den riktningen”, sa hon och pekade bort från sjön. “Men jag kan ha fel. Det kanske är säkrare att stanna här.”
Ett plötsligt rop från Joelito avbröt samtalet.
”Mikeloto, vänta!”
Linuto tittad upp, och såg hur Joelito stod och tittade åt ett helt annat håll än Toyie pekat.
”Linuto! Skynda dig! Mikeloto gick i väg själv.”
Linuto suckade och vände sig mot Toyie.
”Du kanske får se ett ett utbrott trots alls”, sa han. ”Jag kommer, Joelito.”
Toyie tittade på honom med stora ögon.
”Vad gör vi?”
”Vi måste hinna ikapp honom,” sa Linuto.
Och så lämnade de sin fasta punkt vid sjön och begav sig in i dimman.
***
Mikeloto visste inte vad Linuto hade sagt till Toyie, men han var mycket irriterad att någon som skulle föreställa en vän avbröt hans försök att charma henne. Först övervägde han att avbryta vad de nu pratade om, men bara för att Linuto inte hade någon hyfs behövde ju inte han bete sig lika illa.
I stället begav han sig ut i dimman och letade han upp två egna väringar, som blev betydligt mer imponerade av hans bedrifter, och som gärna följde med tillbaka till Vent eftersom de hade blivit av med sin mat.
Sedan verkade det visst som om Issy och Ellen, som väringarna hette, kände Toyie, men det brydde sig inte Mikeloto särskilt mycket om. Hans dag hade blivit riktigt bra igen.
(Foto: Lucas Marcomini/Unsplash)
Ihfongard.se 