Toyie hade ingen aning om var mannen som kallade sig pastor Edwin kom ifrån. Det var som om han dykt upp från ingenstans.
Hon blev inte mindre förvånad när en rödhårig kvinna i rustning och ett enormt svärd på ryggen klev fram bredvid honom, och sekunden senare en kortvuxen man med ett stort svart skägg.
Den här utflykten blir bara konstigare och konstigare.
”Ursäkta”, sa Ellen. ”Vi är mitt inne i en diskussion här. Det var ingen som bjöd in kyrkan.”
Toyie suckade. Som många andra väringar i Vent såg Ellen och Issy kyrkan som bara ännu ett tecken på människans svaghet.
Pastor Edwin bugade mot Ellen en andra gång, något mer avmätt.
”Det var svårt att undvika att höra er diskussion”, sa han. ”Vad som är mer svårt att förstå är varför tre väringar och tre intagna befinner sig i ruinstaden Vicariat.”
Linuto visslade till.
”Wow. Är det där vi är?”
”Det stämmer”, sa pastor Edwin. ”Ni måste ha gått väldigt vilse om ni hamnat här av ren slump. Det är två dagar tillbaka till Vent.”
Joelito satte en armbåge i sidan på Mikeloto, som grymtade.
”Vi fastnade i dimman”, sa Linuto. ”Men vi trodde vi visste vägen. Vi måste ha gått åt fel håll.”
”Minst sagt”, sa pastor Edwin.
”Vänta ett tag”, sa Linuto. ”Om det här är så mitt ute i ingenstans – vad gör ni här?”
Toyie nickade. Hon hade undrat samma sak. Pastor Edwin verkade inte förvånad över frågan.
”Vi letar efter någonting som finns här”, sa han. ”Något viktigt.”
”Jamen då så”, sa Ellen sarkastiskt till Issy, som fnittrade.
”Du sa att du kunde lösa våra problem”, sa Linuto. ”Att du visste var vi var och att du hade en lösning på våra problem. Vad menade du med det?”
Den här gången tog pastorn lite längre tid på sig att svara.
”Ni är vilse i vildmarken. Ni får ursäkta, men ni ser inte ut att vara förberedda för det.” Han tittade på Toyie. ”Möjligen med något undantag.”
Toyie kände hur hon rodnade.
”Tre av er behöver återvända till en gård …”
”Vad har du med det att göra?” avbröt Mikeloto, som till slut såg ut att ha återhämtat sig från att ha fått skäll av både Ellen och Linuto. ”Vi är på väg till Vent.”
”Jag är rädd att det inte är så enkelt”, sa pastor Edwin.
”Och varför inte det?” sa Linuto. ”Varför skulle en pastor ha något att säga om var tokar går?”
”Vänta här”, sa Edwin till svar.
Han försvann in bland träden igen, men kom strax tillbaka ledande en häst. Han plockade fram en läderinbunden bok ur en av sadelväskorna.
”Det här är Lagen, den bok som kyrkan bygger på.”
”Jag vet vad det är”, sa Linuto.
”Stycket jag ska läsa kommer från kapitel elva, de första tre verserna:
–
Och detta var den Högstes ord till Terlin:
Som du behandlar de av dem som har störst behov
så ska du behandlas på domedagen.
Hör vårt ord och vet att det är sanning.
Finner du en människa som av krafterna fått sitt förnuft stulet,
lämna honom inte, utan för honom till dem av oss utsedda
så att han inte ska gå under i markerna.
På det ska inte heller du gå under,
när du står inför oss på den sista dagen.”
–
Edwin tystnade och la tillbaka boken i sin sadelväska.
”Linuto, vad betyder det?” viskade Joelito.
”Det betyder att den här pastorn tänker ta oss till närmaste gård”, sa Linuto. ”Vilket är Dohrgården.”
”Rätt tolkat, om omständigheterna hade varit andra”, sa Edwin.
”Jaha”, sa Linuto. ”Vad betyder det nu då?”
”Vi har inte möjlighet att bryta vår resa för att ta med er tillbaka till Dohrgården. Men vi kan inte heller lämna er här, Lagen är mycket klar på den punkten.”
”Jag förstår inte”, sa Joelito. ”Tänker du ta med oss hem eller lämna oss här?”
”Han kan inte bestämma att vi ska gå tillbaka hem!” sa Mikeloto.
”Hans kompis har ett väldigt stort svärd”, sa Joelito.
”Vad ska hon göra, hugga huvudet av oss om vi inte följer med? Det står det nog också något om i Lagen”, sa Mikeloto.
”Mina herrar”, sa pastor Edwin. ”Jag kan inte ta er till Dohrgården och jag kan inte lämna er här, så det finns bara ett alternativ kvar – vi måste ta med er på vår resa till Harir.”
”Harir!” utbrast Mikeloto.
Toyie var också överraskad. Om Edwin och de andra hade bråttom någonstans, hade hon svårt att se något alternativ som skulle ta längre tid än att ta med de tre tokarna på resan. Även bortsett från att de inte hade hästar, och så vitt hon visste hur som helst inte kunde rida, var de inte de tre mest disciplinerade personer hon träffat direkt.
”Jag skulle gärna se Harir”, sa Linuto. ”Men …”
”Inga men nu, Linuto”, sa Joelito, samtidigt som Mikeloto utbrast: “Linuto! Säg inget!”
”Nehej”, sa Linuto. ”Eller vad menar … Pastor Edwin, skulle jag kunna få tala med mina vänner en stund?”
”Naturligtvis”, sa Edwin.
Han nickade åt sina två följeslagare och de försvann in bland träden.
”Dokaius och Junia är i Harir”, sa Joelito. ”Vi kan resa med dem hem i vagnen.”
”Vilka är Dokaius och Junia?” frågade Issy.
”Våra tokskötare”, sa Linuto.
”De är på väg till Harir för att få pengar av kungen”, sa Mikeloto.
”Av kungen? Känner de kungen?” sa Ellen.
Mikeloto nickade ivrigt – lite för ivrigt, men Ellen verkade inte märka det.
”Jag vill se Harir”, sa Issy. ”Tror du vi får följa med också?”
”Om ni inte får följa med följer inte jag med heller”, sa Mikeloto.
Toyie deltog inte i samtalet, hon var för upptagen med att försöka förstå vad som höll på att hända. Det var nästan två veckors resa till huvudstaden från Vent om man gick till fots, och nu var de dessutom mitt ute i ingenstans. Edwins erbjudande var totalt obegripligt.
”Toyie”, sa Linuto. ”Vill du följa med till Harir?”
Hon tittade upp. Alla andras blickar var på henne nu. Hon ryckte på axlarna. Hon hade ingen som väntade på henne i Vent.
”Varför inte?” sa hon.
”Så då är vi överens”, sa Mikeloto. Han höjde rösten. ”Ni kan komma tillbaka nu!”
Edwin, kvinnan med svärdet och mannen med skägget dök upp nästan direkt. Nu hade alla tre hästar med sig.
”Vi följer med”, sa Mikeloto. ”Om Ellen, Issy och Toyie också får komma.”
”Jag antar att det är era väringska väninnor”, sa Edwin. ”De gör naturligtvis som de vill, så länge de är beredda att ha mig som ledare trots att jag är del av kyrkan.”
Det sista var uppenbart riktat till Ellen, men Toyie visste att hon var för stolt för att ta till sig av det. När ingen av dem sa något fortsatte Edwin.
”Är ni beredda att göra det?”
Toyie nickade, och såg att de andra gjorde det också.
”Bra”, sa Edwin. ”Det här är Pudas och Winson, ni kommer att lära känna dem efter vägen. Vi har brutit vårt nattläger, jag föreslår att ni gör detsamma. Vi kommer snart att behöva göra en paus och kan äta vår frukost där.”
”Okej”, sa Mikeloto tveksamt.
”Bra”, sa Edwin igen.
Toyie, Linuto och de andra plockade ihop sina få ägodelar. Winson hjälpte Ellen och Issy att packa ihop tältet, då det blev uppenbart att det annars skulle ta hela morgonen. Tjugo minuter senare var de på väg, inte som Toyie hade trott tillbaka den väg de kommit utan djupare in i ruinstaden.
Efter ett tiotal minuter kom de ut på en stenlagd plan, som ett litet torg. Nu kunde hon se flera ruiner runt omkring dem. I planens ena ände fanns ett hus av marmor, med en stor port av mörk grön metall. Huset verkade inte ha lidit av tidens gång på samma sätt som resten av ruinerna, förutom att stenen den var byggd av var svedd av eld och överväxt av klängväxter.
”Jag vet inte om ni känner till Genvägarna”, sa Edwin. ”De byggdes för mer än åttahundra år sedan, och förbinder den tidens viktiga städer. Att färdas genom dem går mycket fortare än att färdas på vanligt sätt. En av ingångarna till dem ligger här, eftersom det här en gång var en av Ireus största städer.”
Toyie hade aldrig hör talas om genvägar förut, inte av det slag Edwin pratade om i alla fall.
”Vad är haken?” sa Linuto.
”’Haken’ är att Genvägarna inte är säkra. De … användes under drakkriget. Det sägs att de förändrades. De används inte längre.”
”Så vi vet alltså …”, började Ellen.
”Vi vet alltså inte om de fortfarande fungerar. Vi vet inte om vi kommer fram där vi tror att vi kommer fram”, sa Pudas.
”Varför är det så bråttom?” frågade Joelito.
”En fullt legitim fråga”, sa pastor Edwin. ”Jag har inte berättat om min grupps uppdrag för er, och jag är rädd att jag inte kan göra det nu heller. Men så mycket kan jag säga, att om vi inte når Harir snart, finns en stor risk för krig.”
Han tystnade.
”Krig”, sa Toyie tyst för sig själv.
”Ja, krig”, sa Edwin. ”Det är därför av största vikt att vi kommer fram så snart som möjligt. Men jag kan ändå inte utsätta er för de risker som Genvägen innebär utan att ni själva har gått med på att följa mig.”
”Gjorde vi inte precis det här nyss?” sa Linuto. ”Jag tyckte du sa att vi inte hade något val.”
”Jag har inget val”, sa Edwin. ”Men ni har ett. Den fria viljan får aldrig begränsas.”
Linuto tittade på Toyie som ryckte på axlarna. Hon hade redan gett upp att förstå sig på pastorn.
”Jag följer med”, sa Mikeloto.
”Jag också”, sa Joelito.
”Vi följer med”, sa Issy.
”Precis”, sa Ellen.
”Jag vet inte”, sa Linuto.
Han tittade på Toyie, som om hans beslut på något sätt hängde på hennes.
”Jag följer med”, sa hon, utan att egentligen veta varför hon sa det.
”Då kommer jag också”, sa Linuto.
”Bra”, sa Edwin. ”Då ska vi bara ta oss in. Jag hoppas det inte tar hela dagen.”
De stod uppställda framför porten. Frukosten var uppäten, allt packat och alla redo att ge sig av. Toyie gäspade. Pastor Edwin gick fram och tillbaka framför dem. Hans händer rörde sig, som om han målade någonting i luften.
Han hade hållit på så ett tag nu. Toyie var inte säker, men hon misstänkte att han försökte öppna dörren. Det verkade inte gå så bra. Hon såg svettpärlorna gnistra på hans panna medan morgonsolen steg högre och högre. Ellen himlade med ögonen. Joelito såg ut som att han höll på att somna. Mikeloto verkade tagen av stundens allvar, och var ovanligt tyst.
När hon tittade på Linuto log han. Hon log tillbaka. Han kom fram till henne.
”Pastorn verkar ha problem”, sa han tyst.
”Det ser så ut”, svarade hon.
”Rätt så antiklimax om vi inte kommer in efter att han skrämde upp oss så.”
”Jo.”
”Fast jag tror nog vi två var ensamma om att förstå hur allvarligt det var. Jag menar – tro att tokar ska resonera logiskt om en sådan sak. Klart att Mikeloto och Joelito vill följa med när han lägger fram det så där. Ett äventyr är ju vad de är ute efter.”
”Men inte du?”
”Tja, varför inte? Nu när jag slipper ta hand om allting.”
Linuto tittade bort mot Edwin.
”Vänta ett tag”, sa han.
”Vad?”
”Nej … alltså … ser du?”
Han pekade på portarna. Toyie försökte följa hans blick, men hon upptäckte inget speciellt där han pekade.
”Ser vad?”
”Äsch, jag kommer snart.”
Linuto gick fram till portarna. Edwin, som precis vände sig om från att ha gått med ryggen mot honom, ryckte till och stannade.
”Vad gör du?” sa han.
Linuto verkade inte höra honom, utan följde med fingret en slinga i dekorationen på den vänstra porten. Så la han handen mot porten och tryckte till. Först hände ingenting, och Toyie hörde Ellen sucka uppgivet.
Sekunden senare kände allihop hur marken för en sekund hävde sig, och därefter gled båda portarna upp, utåt. Innanför dem fanns ett kompakt mörker.
Pastor Edwin tittade häpet på Linuto.
”Hur …?”
”Efter er, pastorn”, sa Linuto.
Toyie skrattade till. Edwin verkade först osäker på vad han skulle göra, men tog sig sedan samman, och ledde gruppen in i det svarta.
***
Portarna stängdes med en dov smäll så fort alla var inne, och mörket var totalt.
Issy, Joelito och Toyie skrek till. Linuto var nära att göra det också. Han hörde hur någon letade runt i en väska, sen ljudet av ett elddon och en kort sekund senare flammade en fackla i Pudas hand. Edwin plockade fram två till, en för Winson och en för sig själv.
Linuto hade knappt hunnit se rummet de befann sig i innan dörrarna stängdes. I facklornas sken var det svårt att få någon överblick, men han och Toyie följde med när Edwin gick fram till en av väggarna. Edwin satte handen mot den och stod så en stund. Den var av sten, men inte marmor som utsidan utan slät granit. Toyie följde Edwins exempel och la handen mot den.
”Åh!”, sa hon och tog bort sin hand.
Linuto kände på väggen. Han hade förväntat sig kyla, men den var behagligt varm. Och den vibrerade. Han ville fråga pastorn vad det betydde, men Edwin hade gått bort och ställt sig vid sin häst igen.
Linuto tittade sig omkring i facklornas sken. Det var minst fem meter mellan väggarna till höger och till vänster om utgången. Han kunde inte se någon bortre vägg. Det var högt i tak, han kunde bara precis urskilja det i fackelskenet. Golvet sluttade nedåt, ner under marknivå.
”Samling runt mig”, sa Edwin.
Linuto och de andra ställde sig i en halvcirkel framför honom.
”Det är oerhört viktigt att vi inte tappar bort varandra här inne. Det finns åtskilliga sidogångar som inte längre är säkra, men så länge vi håller oss på huvudvägen kommer vi att komma fram till vårt mål.”
Linuto tittade på de andra. Han undrade ifall de ångrade sig. Joelito såg sig storögt omkring. Mikeloto verkade nervös och Toyie förväntansfull. Ellen hade blicken riktad på Edwin, med ett irriterat uttryck. Issy däremot sneglade mest på Mikeloto.
”Jag kommer att leda vägen”, fortsatte Edwin. ”Linuto och Toyie, håll er nära mig. Pudas går i mitten och jag vill att Ellen och Issy håller sig inom synhåll för henne. Sist går Winson med Mikeloto och Joelito.”
Mikeloto såg ut att vilja protestera, men Linuto hann avbryta honom.
”Det blir bra, pastorn. Hur länge kommer vi att vara här inne?”
”Jag vet inte säkert”, sa pastor Edwin. ”Mer än en dag. Nu går vi.”
Han började gå, facklan i en hand och hästens tyglar i den andra. Linuto föll in bredvid honom, Toyie strax bakom. Han såg hur de andra följde efter med några meters marginal.
Tio minuter senare planade golvet ut. Han kunde inte längre se taket, och knappt väggarna på vardera sida heller – gången var mer än tio meter bred nu. De måste vara långt under markytan, men fortfarande var golv och väggar av sten, inte jord.
Nu och då dök det upp sidogångar, precis som pastorn hade sagt, men det var alltid väldigt uppenbart vilken som var huvudvägen. Efter några timmar kom de fram till en bro över en mörk avgrund.
”Hur djupt är det?” frågade Linuto.
Pastor Edwin plockade fram en bit tyg som han band fast runt en sten och tände eld på med facklan. Han släppte ner den i i klyftan och de stod och tittade på den tills den försvann. Den såg inte ut att landa, utan blev bara mindre och mindre tills de inte kunde urskilja den längre.
Var är det här för ställe egentligen?
***
Mikeloto tyckte om mörkret.
Det var förvånande, i alla fall för honom själv, eftersom han alltid varit lite mörkrädd. Det var naturligtvis inget som han någonsin skulle erkänna för någon, men det var sant.
Till en början hade det varit så här också, men efter att de passerade bron och pastorn släppte ner sin eldboll i djupet hade något förändrats. Det mörker som egentligen borde var betydligt läskigare än det som fanns hemma i bekanta Dohrgården gjorde honom inte rädd längre. Tvärtom, faktiskt. Han kände sig upprymd. Energirik. Glad.
Till en början fortsatte han att vandra sist i gruppen ihop med Joelito och den lilla smeden, precis som pastorn hade sagt till om. Men i och med att han börjat känna sig lyckligare och lyckligare blev hans steg längre och längre. Han gick om alla de andra så att han till slut gick bredvid pastor Edwin. Hade han vetat vart de skulle så hade han gått om honom också.
Edwin sa till honom att gå med Winson, och han väntade in honom och Joelito – men snart hade hans steg tagit honom först i gruppen igen.
Han hörde hur pastorn försökt fråga ut Linuto om hur han kunde veta hur porten skulle öppnas. Linuto verkade inte ha någon förklaring. Mikeloto önskade att det hade varit han som hittat öppningen. Nu låg Linuto på plus hos tjejerna igen.
De passerade många sidogångar. Pastorn verkade helt säker på vart han skulle, och höll sig hela tiden på den breda huvudvägen, men Mikeloto kunde inte låta bli att fundera över vad man skulle hitta om man följde någon av de andra gångarna.
När han tyckte att det gick alltför långsamt gick han bort till en sidogång och stod där och tittade tills allihop gått förbi, och Winson kom och sa åt honom. Snart hade hans steg fört honom till pastorns sida igen, och det hela upprepades: han fick en åtsägning att vänta på Winson, ställde sig i en sidogång och väntade, Winson sa åt honom att fortsätta gå. Och så igen, och igen och igen, med bara avbrott för lunch.
Han stod i en sådan sidogång när något eller någon plötsligt sträckte sig fram och drog in honom i den. Han trillade, men en kraftig arm hindrade honom från att slå i marken. Han kände en underlig dåsighet komma över sig, och när han lyftes upp och slängdes över axlarna på något som uppenbarligen var mycket starkt, var det som om hela han snurrade.
Jag borde nog ropa på hjälp, tänkte han, men det verkade så ansträngande. Och det var rätt bekvämt att hänga så här. Han slöt sina ögon och somnade.
***
Linuto vaknade av att han hade drömt något. Han mindes inte vad, men det kändes som om det var något han borde komma ihåg. Efter att ha legat och försökt minnas ett tag gav han upp, och försökte i stället somna om. Just när han skulle till att lyckas skrek Issy till, och han var klarvaken.
Han satte sig upp och suckade.
Allt hade gått fel efter att han öppnat portarna till Genvägen. De hade gått en halv dag när Mikeloto försvunnit. Winson märkte inte något förrän de passerade den andra bron. De hade slagit läger alldeles efter den, i en stor sal som lystes upp av ett svagt grönt sken utan någon tydlig källa.
Edwin, Pudas och Linuto gick tillbaka för att leta efter Mikeloto. Linuto trodde först att han gömt sig för att jäklas med de andra, men när de inte hittade honom så blev han orolig på riktigt.
Inte lika orolig som Issy, visade det sig när de kom tillbaka till lägret för att äta middag. Hon hade blivit helt hysterisk, och till slut hade Winson, som pastorn satt att vaka över de andra, inte sett någon annan råd än att söva henne. Varför just hon blivit så förstörd av Mikelotos försvinnande var mer än Linuto förstod. Hon hade ju bara känt honom ett par dagar.
De fortsatte leta i några timmar till efter det, innan Edwin till slut hade avbrutit sökandet för natten. Linuto visste inte om han tänkte fortsätta leta i morgon, eller om de skulle gå vidare. Och om Edwin sa att de måste gå vidare, vad skulle han och Joelito göra då? Bara överge Mikeloto här?
De hade inte gått särskilt långt in i sidotunnlarna när de letat. Pastorn hade varnat för att det kunde vara mycket svårt att hitta tillbaka om man gick för långt, även om man trodde sig ha gått längs en ensam gång. Genvägen var en magisk konstruktion, och den betedde sig inte som vanliga vägar.
Vilket betyder att om Mikeloto försvunnit, då är han verkligen borta, tänkte Linuto och kände sig tom. Det hade tagit lång tid för honom att somna när han väl lagt sig till rätta, och han var inte ett dugg utvilad.
Issy skrek igen, ett halvkvävt rop som ekade bort genom hallarna. Linuto reste sig upp och gick bort till henne. Av någon underlig anledning så hade hon hamnat längs ut i gruppen, och hon hade rullat ur sin sovfäll och låg och huttrade. Ingen hade brytt sig om att sätta upp väringarnas tält den här natten.
Linuto övervägde med sig själv om han skulle väcka Toyie, men bestämde sig för att göra det som behövde göras själv. Toyie hade nog av att ta hand om alla andra ändå.
Han böjde sig ner och lyfte försiktigt upp Issy. Hon vägde mycket mindre än vad han hade trott. Han la henne bredvid Ellen och bäddade in henne i hennes sovfäll. Hon huttrade fortfarande, och Linuto bestämde sig snabbt för att hämta den filt han fått av Winson och lägga sig utanför henne. Plötsligt osäker la han sig en bit ifrån, men när han hörde hur Issy hackade tänder överkom han sin egen blyghet och flyttade sig närmare för att hon skulle få del av hans kroppsvärme.
Han sov knappt alls efter det, och när Pudas gick omkring och väckte alla på morgonen kände han mest för att smälla till henne.
***
Mikeloto vaknade av att det luktade fruktansvärt illa.
Han låg i en enorm säng. Två ögon tittade på honom.
Återigen fylldes han av den enorma känsla av upprymdhet, ja kanske till och med upphetsning, som han känt tidigare. Lukten försvann, samtidigt som han fick svårare och svårare att tänka klart.
En hand sträcktes ut mot honom från den som låg bredvid honom i sängen. Till sin förvåning tog han den, och den drog honom till sig.
***
De åt frukost. Issy hade inte blivit mycket bättre. Hon satt apatiskt och stirrade framför sig, medan Ellen och Toyie försökte mata henne. Toyie gav Linuto en tacksam blick när hon märkte att han tittade på dem.
”Vi borde inte ha låtit henne ligga ytterst”, sa hon.
”Man kan inte tänka på allt”, sa Linuto.
Efter frukost hände först ingenting. Linuto tordes inte gå och fråga pastorn vad de skulle göra. Han var rädd att Edwin skulle svara att de måste fortsätta, att det ändå inte fanns något hopp om att hitta Mikeloto. Joelito var nästan lika apatisk som Issy. Edwin, Pudas och Winson förde en tyst konversation en bit bort från de övriga.
Linuto kände sig orkeslös. Han ställde ifrån sig den urätna grötskålen. Sedan blev han sittande. Någon sorts lugn la sig över salen, som fortfarande var upplyst av det gröna skenet som han inte kunde hitta källan till. Det enda som bröt stilheten var ett och annat mera högljutt ord från Edwin eller Winson. Linuto kämpade en viljornas kamp mot sina egna ögonlock, som envisade sig med att vilja sluta sig.
Edwin vände sig och vinkade till honom.
”Linuto”, sa han. ”Kan du komma hit en stund?”
Linuto tvingade sig själv att stå, och gick bort och satte sig vid Edwin och de andra.
”Vi har diskuterat vad vi ska göra”, sa Edwin. ”Och …”
Han tystnade. Winson drog in andan för att säga något, men Edwin höll upp handen för tystnad.
”Hörde ni?” sa han.
”Hörde vad?” sa Winson.
”Kände ni?” sa Pudas.
”Ja”, sa Linuto, som uppfattat vad de talade om.
Marken de satt på vibrerade. Blev stilla. Och vibrerade igen. Samtidigt hördes dova ljud bortifrån gången, i den riktning som de kommit ifrån. Pudas och Edwin reste sig. Ljudet blev starkare, vibrationerna kraftigare. Nu hade hela gruppen kommit på fötter, utom Issy som fortfarande var helt frånvarande. Allas blickar vändes mot bron som de passerat dagen innan, och den mörka gången på andra sidan.
Pudas drog sitt svärd, vilket gjorde Linuto räddare än han varit innan. Paladinen rörde sig bort mot brofästet. Edwin gick vid hennes sida. Försiktigt följde Linuto efter dem. I ögonvrån såg han hur Toyie och Ellen fått upp Issy på benen. Winson var med dem. Joelito såg han inte till.
Pudas och Edwin nådde brofästet. Linuto ställde sig vid dem, men lite bakom. Nu skakade marken så att det var svårt att gå, och ljudet var öronbedövande. Linuto ansträngde sina ögon till det yttersta för att se om det kom något från grottgången. Ändå var det Pudas som såg honom först.
”Där kommer pojken”, sa hon, med sin näst intill uttryckslösa röst.
Sekunden efter såg Linuto honom också. Mikeloto kom springande mot dem, springande snabbare än han någonsin gjort förut. Han var över bron och sprang rakt in i Linuto innan Linuto hade en möjlighet att reagera. De tumlade omkull och rullade en bit bort från bron. Linuto slog i smalbenet i en sten, men märkte inte ens att han fick ont förrän långt senare.
Efter Mikeloto kom det som fått marken att skaka.
Varelsen var fruktansvärd.
De skulle alla dö.
En enda av de där tänderna räcker för att döda mig, tänkte Linuto. En enda av de där klorna. Ett slag av svansen.
Mikeloto kom upp på fötter och sprang. Varelsen fick syn på honom och utstötte ett vrål så att Linuto trodde att hans öron skulle gå sönder. Den fortsatte följa efter Mikeloto.
Fortfarande var den inte framme vid brofästet. Linuto tänkte att det skulle aldrig hålla, bron skulle rasa och monstret med den. Pudas hade tagit några steg upp på bron, fortfarande med svärdet i handen. Edwin stod snett bakom henne och rabblade böner. Toyie och Ellen hade dragit med sig Issy bakåt, bort från odjuret. Winson stod framför dem.
Linuto tvingade sig att titta på monstret. Det var minst sex meter långt. Dess fläckiga hy rörde sig, som om något innanför den bubblade och kokade, och han kände sig illamående när han såg på det för länge. Monstret gick på två ben, och verkade inte göra sig någon brådska. För varje steg det tog vibrerade marken.
Dess huvud bestod av rad på rad med enorma tänder, och två brinnande ögon som hela tiden var fixerade på Mikeloto. Linuto blev säkrare och säkrare på att det dessutom växte.
Varelsen var nu på brons krön. Den stabila stenkonstruktionen knakade, och Linuto hoppades och bad att varelsen skulle bli för tung för den.
Pudas tog ett steg mot varelsen med höjt svärd. Odjuret verkade först nu lägga märke till att någon annan än Mikeloto fanns i salen. Det vrålade igen. I ögonvrån såg Linuto rörelse, men inte vem det var som kom springande. Pudas tog ännu ett steg mot varelsen. Edwin bad fortfarande, till ingen synlig effekt.
Efter det gick allt mycket fort. Varelsen bestämde sig för att Pudas var något att bry sig om, och ur dess mun sprutade eld mot paladinen. I samma stund var Joelito framme vid bron, kastade sig fram och knuffade undan Pudas. Hon klarade sig, men i stället blev Joelito träffad av odjurets eld, och förtärdes omedelbart av lågorna.
Han var helt borta, som om han aldrig hade funnits.
(Foto: Igor Lepilin/Unsplash)
Ihfongard.se 