Dokaius vaknade utvilad, många timmar senare än vanligt. Solen stod redan högt på himlen, och elden var sedan länge död. Han blinkade några gånger i det starka skenet och satte sig sedan upp och gäspade.
Junias sovfäll var tom. För ovanlighets skull måste hon ha vaknat före honom.
Man kunde ju ha önskat att hon startat med frukosten.
Dokaius tvättade av sig, fyllde på vatten från bäcken och gjorde upp en eld. När elden kommit gång ordentligt kokade han havregrynsgröt i den lilla gryta som var det enda kokkärl de hade kvar efter att de lättat sin packning. Han saknade sitt kök i Dohrgården.
Var var Junia? Även om hon gått för att göra morgontoalett borde hon ha dykt upp nu.
Dokaius tittade igenom lägret efter någon ledtråd och insåg att hennes pilbåge var borta. Hade hon begett sig ut och jagat på morgontimmarna?
Han åt sin tråkiga gröt och kände oron växa. Hon borde ha väckt honom innan hon försvann. Det här var inte likt henne. När han ätit klart och hon fortfarande inte dykt upp begav han sig ut för att leta. Han hittade inga spår, och rörde sig i större och större cirklar runt lägerplatsen. Timmarna gick och han började att misströsta.
Var är hon någonstans?
Något glimmande till i det starka solskenet och fångade hans blick. Han böjde sig ner och plockade upp Junias kniv, som låg utan slida i det höga gräset.
Hon skulle aldrig lämna den så här.
Någon har tagit henne.
Hon är borta.
Insikten träffade Dokaius som en katapultprojektil, och han stapplade till. Vem kunde ha tagit henne? Varför?
Det ena scenariot värre än det andra spelades upp inför hans inre. Oron rev i honom, så stor och plötslig att den gav honom svindel.
Hur länge stod han så, skakande av ovisshet och fruktan? Det kändes som en evighet. Men långsamt började hans hjärna fungera igen.
Vad skulle han göra nu? Skulle han vända tillbaka, vänta här eller fortsätta mot Harir? Det var ett omöjligt beslut, men till slut var det pliktkänslan som drev honom vidare. Pliktkänslan mot de intagna och Antonius som inte kunde lämnas som ensam ansvarig för länge, som snart hade slut på pengar.
Dokaius började gå, och hans väg var fortfarande vägen till huvudstaden och kronan. Kanske var det bara någon sorts undermedveten självbevarelsedrift, men han blev alltmer övertygad att han skulle hitta Junia om han bara fortsatte på den resa de gett sig ut på tillsammans. Han tyckte nu, fast kanske var det bara som han övertygade sig själv för att inte bryta ihop igen, att det inte kändes som om Junia var död. Och att han, om han fortsatte, skulle finna henne igen.
Han frågade alla han mötte om de hade sett henne. Många stannade inte ens för att lyssna färdigt på hans fråga, och ingen av dem som gjorde det visste något. Efter några timmars vandring stannade han och åt lunch, trots att han inte hade någon matlust. Han måste hålla styrkan uppe, hålla farten uppe.
Han försökte tänka tillbaka på kvällen före, om något kunde förklara vad som hänt. Junia skulle aldrig ha gått någonstans frivilligt utan sin kniv, så mycket var säkert. Så mindes han plötsligt, eller trodde sig minnas i alla fall, att han faktiskt vaknat under natten. Att han hade haft en underlig dröm – hade vargen varit med tro? – och vaknat till och sett Junia stå en bit från elden med sin båge i handen.
Att han inte hade vaknat ordentligt då! Hade han varit vaken kunde han ha följt med Junia för att göra vad det nu var hon varit på väg att göra. Då skulle han inte ha behövt känna den här fruktan, för även om det som hänt Junia skulle ha hänt honom också, så skulle de i alla fall ha varit tillsammans. Och han skulle ha vetat.
Det hade gått sju dagar sedan han och Junia begav sig av hemifrån. De hade räknat med att vara i Harir på tio. I stället var Dokaius ensam, utan häst och inte ens halvvägs. Han hoppades verkligen att de skulle få pengar av kronan, så att inte alltsammans var förgäves.
När Dokaius gick där och grämde sig, insåg han till sist vad de borde ha gjort ända från början, och han förbannade sig själv för sin egen otroliga dumhet.
När syskonens far Vennis var ung skötare i en stor familj hade Dohrgården inhyst tjugosju intagna, och då hade deras farfar bestämt sig för att grunda en ny gård. Det var en av de få gårdar som grundats de senaste femtio åren, och den fick namnet Pehrsgården. Där fanns nu ett tjugotal intagna, och gården sköttes av Dokaius kusiner, barn till en av Vennis systrar. Den låg bara några timmars resa öster om Dohrgården.
Tanken gjorde Dokaius nedstämd. På Pehrsgården var de för det första inte fullbelagda, för det andra fyra skötare och tre lärlingar. Lottine, Dokaius äldsta kusin, styrde gården med fast hand tillsammans med sin man Thomonius och hennes yngre syskon Stefonius och Annelie.
Annelie var sällan där, men de var ändå full stab med Lottines son och två döttrar till hjälp. Hade Dokaius sänt bud dit hade han dels fått besked om de fått några pengar och i sådana fall kanske kunnat låna av dem, dels fått hjälp att vakta de intagna. Om Annelie var hemma kanske till och med hjälp med resan, eftersom hon flera gånger varit i huvudstaden.
Dokaius ökade på stegen. Nu gällde det att minimera den skada som redan skett. Trots att hans tillit till postsystemet inte direkt ökat efter att de inte kunde berätta var pengarna tagit vägen, måste han ändå sända ett meddelande till Antonius och ett till Lottine. Hade skötarna i Pehrsgården pengar att låna ut skulle situationen inte längre vara lika desperat, och Antonius skulle med all säkerhet ta emot den hjälp han kunde få med glädje.
Dokaius hade inte varit i någon by stor nog att innehålla ett postkontor sedan de blivit av med kärran, men från sina studier av kartan hans far skaffat och satt upp i det rum som han nu hade som sitt eget, mindes han att det skulle ligga en tre–fyra dagars resa norr om Vent, nära där han befann sig.
Han kom fram nästa dag. Det mesta av pengar han hade kvar gick åt till att skicka breven, men det var det värt. Han suckade. Hade han kommit på det hela innan Junia försvunnit så kanske han hade kunnat övertyga sin syster om att resa tillbaka och …
Nej, det skulle han naturligtvis inte ha kunnat gjort, han skulle inte försöka lura sig själv. Junia skulle aldrig ha gått med på det, lika lite som hon hade gått med på att stanna hemma och låta Dokaius åka själv.
Han rapporterade också Junias försvinnande till en uttråkad lagman, som inte verkade ta det han sa på särskilt stort allvar. Han var en hyfsad tecknare så ritade en bild av sin syster som lagmannen satte upp på anslagstavlan i sitt kontor, men det verkade inte som att han tänkte göra mycket mer för att hitta Junia.
Dokaius ville stanna och tvinga honom att göra något, att bege sig ut och utreda. Men återigen drev pliktkänslan mot de intagna honom vidare, och han fortsatte mot Harir.
***
Världen bestod av mörker.
Någonstans i mörkret fanns ett medvetande. Medvetandet var väldigt litet, väldigt oskyddat i det stora svarta.
Tid passerade. Hur lång tid hade medvetandet ingen uppfattning om. Men det visste att tid passerade, eftersom det kände hur det förändrades, blev fastare, tog form.
Till slut, efter en evighet eller ett ögonblick, slog medvetandet upp ögonen och insåg att det hade en kropp. Insåg att det hade ett namn. Men att det – eller kanske snarare hon, eftersom hon var mer än ett medvetande nu – fortfarande befann sig i mörker.
Junia visste inte hur lång tid som hade gått sedan hon först vaknade i cellen. Det fanns ingenting som hon kunde använda för att mäta tidens gång, förutom möjligen sina egna hjärtslag. Men inte ens sitt hjärta vågade hon lita på, det verkade slå lite som det ville.
Det var så svart i cellen att hon inte såg sin egen hand när hon höll den alldeles framför ansiktet. Hon reste sig upp när hon tröttnade på att ligga ner, och stegade upp rummet hon befann sig i. Det var då hon blev säker på att det var just en cell. Rummet var kalt, förutom den träbrits hon vaknat upp på. Det var inte mer än två gånger tre steg stort, och hon hittade ingen dörr eller något annat sätt att ta sig ut. Taket var så högt att hon inte nådde det, även om hon stod på britsen, och golvet bestod av slät sten. Det var torrt i cellen, vilket hon var tacksam för nu, men vilket hon misstänkte att hon inte skulle tycka om senare, när törsten satte in.
Junia försökte minnas vad som hade hänt innan hon vaknade, men det var svårt att behålla fokus. Hon kom ihåg hur hon hade gått till posten och inte fått ut några pengar, hur hon grälat med Dokaius om vad de skulle göra. Det kändes som om de trots allt hade rest, hon och Dokaius, men hon var inte säker.
När det blev för svårt att hålla kvar bilden gled hon i stället bakåt i tiden. Hon återupplevde sin barndoms somrar, sin ungdoms uppror och sin slutliga uppgivenhet inför det oundvikliga när deras far drivit hem sin vilja och gjort också Junia till skötare. Hon kände sorgen över sina föräldrars död, ilskan över bråk med sina bröder, frustrationen över att igen och igen försöka lära de intagna att ta hand om sig själva så att hon skulle slippa göra det. Hon såg stillheten i skogarna runt gården en tidig vardagsmorgon, ute på jakt med Mikeloto, Linuto och Joelito. Hon mindes intressanta diskussioner med sina bröder också, inte bara gräl. Roliga samtal. Skämt. De hade skämtat mycket, Dokaius och hon. Ibland lite väl sarkastiskt, om de intagna, om Antonius. Men aldrig illa menat, egentligen.
När hon plötsligt stod utanför Dohrgården, en bit in bland träden, blev hon inte särskilt förvånad. Hon hade somnat, vilket inte var konstigt alls. Hon hade varit trött, det hade varit mörkt, och hon hade legat och funderat. Det enda märkliga var att hon förstod att hon befann sig i en dröm.
Hur det än var med den saken så var Dohrgårdens yttre uppfriskande efter att bara ha sett mörker. Hon stod där och tittade på gården ett tag, innan hon bestämde sig för att se hur Antonius hade det. Hon gick bort till huset. Hennes steg gav inte några ljud ifrån sig, och när hon testade att slå ihop händerna möttes hon av tystnad. Hon blev nu helt säker på att hon drömde.
Farstudörren öppnades och Antonius kom ut. Om solen var något som gick att lita på i den här drömmen så var det tidig morgon. Förmodligen hade Antonius precis vaknat, och inte släppt ut de intagna ur sina rum än. Junia sprang fram till sin bror och ropade. Naturligtvis hördes inte ett ljud, och när hon kom fram till Antonius förstod hon att hennes bror inte såg henne heller. Att hon nog egentligen inte alls var där, ens i drömmen, eftersom Antonius klev rakt igenom henne och gick mot grönsakslandet.
Junia skrattade för sig själv och gick vid sidan av Antonius. Det här liknade inte någon dröm hon hade haft förut.
Då hörde hon morrningen – och den gjorde att alla minnen sprängde fram i hennes huvud med isklar skärpa. Resan, vargen (inte en varg), vagnen som kraschade, tjuren, och morrningen, morrningen, morrningen.
Morrningen som hade kommit tillbaka natten efter att de råkat på tjuren. Morrningen som gjort henne arg. Som fått henne att lämna elden, lämna sin bror, för att gå ut att söka efter den.
Hon hade hittat den, eller det, som orsakade morrningen. Och när hon hittat det, hade den fruktan hon känt tidigare kommit med mångdubbel kraft. Hon hade försökt vända och springa, men hon hade bara stått där fastfrusen i marken när de två gröna ögonen närmade sig och …
Nej! Hon kunde inte tänka på det! Det fick inte paralysera henne igen. Hon tittade sig omkring. Antonius hade nästan hunnit fram till trädgårdslandet, och Junia sprang ifatt honom. Alla tankar på att det var en dröm hade försvunnit ur hennes huvud. Hon försökte få kontakt med Antonius på alla sätt möjliga, skrek åt honom att gå in i huset, försökte gripa tag i honom, lägga krokben på honom, vad som helst.
Men Antonius märkte ingenting, utan fortsatte gå. Junia hjärta bankade hårdare, medan hon med allt större förskräckelse försökte komma på något sätt att få Antonius tillbaka till huset. Så fick hon syn på ögonen, och all tankeverksamhet upphörde när paniken sköljde över henne.
Mörker. Junia satte sig upp och skrek, och skriket studsade mot cellens väggar. Hon tystnade. Det hade bara varit en dröm trots allt. Hennes hjärta slog fortfarande som en rädd kattunges, och hon hade svårt att andas. Den förlamande skräcken som drabbat henne igen i drömmen släppte inte taget. Hon vände sig med ryggen mot väggen och satte ner fötterna. Det kalla golvet hjälpte till att övertyga henne om att hon nu verkligen var vaken, att drömmen verkligen hade varit en dröm. Hennes andhämtning blev normal, motvilligt följd av hennes hjärtrytm. Du-dunk, du-dunk. Det kändes som om hjärtslagen ekade i den tomma cellen.
Junia lutade sitt huvud mot bröstet, blundade och suckade. Satt så en stund.
Sträckte på sig och lutade huvudet mot stenväggen.
Tittade ut i mörkret.
Såg två lysande gröna ögon.
Och skrek.
***
Dokaius ryckte till. Något hade väckt honom. Han tyckte själv att han var svårväckt, annars skulle han aldrig ha fått sova i Dohrgården. Men nu hade något, eller någon, väckt honom. Han tittade sig omkring. Elden hade nästan brunnit ut, och han slängde på en vedpinne.
Lågorna slickade träet, och efter några sekunder tog det eld. I ljuset från brasan såg sig Dokaius omkring igen. Han varken såg eller hörde något som kunde ha fått honom att vakna. Han reste sig och sträckte ut sina stela muskler. Han kände sig inte särskilt trött, och utan någon särskild anledning alls bestämde han sig för att det var dags för ännu en nattvandring. Han packade ihop sina saker, släckte elden och begav sig av.
När gryningen kom började han närma sig en bondgård. Han gick fram till grinden. Där fanns inget märke. Han hade en gång i tiden lärt sig vad luffarnas olika symboler betydde, men här hade tydligen ingen luffare satt sin fot. Det var märkligt, för han gick efter vägen mellan Vent och Harir, som var livligt trafikerad.
Det var morfar Boas som hade berättat för honom om luffarsymbolerna. Dokaius morfar hade inte varit skötare, det var farfar som varit det. Boas hade varit gårdfarihandlare, men slagit sig till ro när han träffat Dokaius mormor. De hade bott i Rylander och morfar hade berättat mycket om sin tid som gårdfarihandlare för Dokaius och hans syskon.
Men så hade morfar dött. Dokaius kände sig sorgsen när han tänkte på det. Morfar hade varit väldigt gammal när han dog, men Dokaius hade aldrig helt kommit över sin saknad. Han fortsatte att tänka på morfar och hans berättelser medan solen steg högre och högre på himlen. Det såg ut att bli ännu en fin dag.
Jag har i alla fall tur med vädret, tänkte han. Om än inte med särskilt mycket annat.
Framåt eftermiddagen kände Dokaius av att han gått några timmar extra, och bestämde sig för att ta kväller lite tidigare än vanligt. Han skulle inte ha haft något emot en häst, men hästar var dyra och han hade knappt några pengar. Han skulle bli tvungen att skaffa mat genom att jobba på bondgårdarna han gick förbi, när den proviant och det lilla belopp mynt han hade tog slut – om han inte mot förmodan var framme före det.
En katt kom framrusande på vägen och Dokaius stannade till. Katten stannade också, och tittade på honom.
”Hej, katten.”
Katten mätte honom med blicken. När Dokaius tittade närmare efter såg han att det inte var mycket mer än en kattunge. Han böjde sig ner och räckte fram handen mot den. Katten skyggade först undan, men kom sedan försiktigt framåt. Dess vaksamma blick registrerade Dokaius varenda rörelse. Från att ha varit ett under av lugn rusade den fram de sista stegen och attackerade Dokaius utsträckta hand. Dokaius tog upp den i famnen, medan det lilla vilddjuret bet honom i handen och klöste honom på underarmen.
”Du var allt en riktig liten rackare, va. Bor du här omkring?”
Dokaius släppte ner katten och fortsatte att gå. Den rusade genast i väg. En stund senare fick han syn på en gammal lada en bit från vägen. Han gick in genom en dörr som var mer trasig än hel. Han orkade inte göra upp någon eld, utan åt bara lite bröd och torkat kött.
Det låg halm på marken inne i ladan, och Dokaius makade ihop en ordentlig hög och la sig till rätta. Han förstod nästan att hans morfar ibland hade längtat tillbaka till det här livet.
Dokaius vaknade följande morgon av att någon snuttade honom på örsnibben. Han satte sig förvånat upp. Bredvid honom låg den lilla katten, som såg mycket förnärmad ut över att han rest sig så plötsligt.
”Men katten då. Jag är väl ingen kattmamma.”
Ljuset föll in genom de stora springorna i taket. Han klev upp ur sin sovfäll och gick ut genom den fallfärdiga dörren. Han tittade mot solen. Klockan kunde omöjligt vara mer än sex. Han gäspade. Det skulle bli ännu en lång dag. Han gick in i ladan och packade ihop sina saker. Katten hade lagt sig att spinna på hans sovfäll, och han blev tvungen att sjasa bort den.
”Så lilla katten, gå tillbaka dit du hör hemma. Det finns säkert någon som saknar dig.”
Som om katten hade förstått honom försvann den genast ut genom en trasig planka. Dokaius tittade efter den. Det var ett ovanligt sätt att bli väckt, minst sagt.
Han önskade att det hade funnits något sätt för honom att veta om Lottine och Antonius fått hans meddelanden, och om det fanns någon hjälp att få från Pehrsgården. Han hade skrivit i breven att de skulle skriva svar och sända till palatset, adresserade till honom. På det sättet skulle han i alla fall få veta när han kom fram, men innan dess skulle han ha hunnit oroa sig halvt ihjäl. Det fanns inte längre någon möjlighet att hinna fram till Harir innan tidsfristen för Antonius gick ut, än mindre hinna hem igen.
Tanken fick honom att driva sig själv än hårdare, och när han gick om en man som faktiskt gick åt hans håll tänkte han först inte på det, och hörde inte ens när mannen talade till honom.
”Hallå! Hör han inte?”
Dokaius vände sig om. En mörkhårig man i hans egen ålder kom ifatt honom. Mannen var något kortare än Dokaius, var klädd i bruna byxor och en beige tunika, hade en ryggsäck på ryggen, en vandringsstav i handen och en dolk i bältet.
”Jag trodde han var döv eller nått, nästan. Är han på väg till Eras?”
Eras var en mindre stad som var nästa anhalt längs vägen till Harir.
”Jag reser längs den vägen ja. Jag ska till huvudstaden.”
”Kungligt, grabben! Själv ska jag som han kanske kopplade till Eras, så vi kanske kan göra sällskap, om han inte misstycker. Styrka i nummer, och allt sånt där.”
Mannen log ett okynnigt leende.
”Ja”, sa Dokaius, ”varför inte?”
”Kungligt!”
Mannen räckte fram sin hand.
”Peter Mile. Kalla mig Ludde.”
Dokaius skakade hans hand.
”Dokaius af Dohrgården. Skötare av de som drabbats av sjukan.”
”Åh, adelsman. Trevligt att råkas. Skötare sa han, då ska vi nog trivas ihop, jag är i den branschen också, skulle man kunna säga.”
”Jasså? Hur menar du då?”
Dokaius och mannen som ville bli kallad Ludde började gå. Ludde gick med den självklara spänsten hos någon som var van vid ett liv i rörelse.
”Mannen han har framför sig, eller kanske snarare på sidan om sig, är ingen mindre än södra Ireus främsta tillverkare, försäljare och leverantör av alla de slag av helande elixir, kärleksdrycker, örtmediciner och andra mäktiga och magiska saftblandningar.”
Dokaius skrattade.
”Och det är samma sak som att sköta intagna menar du? Slänga ihop lite kryddor och färgämnen och sälja till lättlurade bönder för dyra pengar?”
”Han förolämpar en ärliga affärsman. Jag ska tala om att allt jag säljer har precis den effekt som är meningen.”
Dokaius fortsatte att skratta, för han såg att Peter inte tagit illa upp utan verkade vara en gladlynt människa.
”Om så är fallet så ska jag med glädje pröva någon av era drycker vid ett mer lämpligt tillfälle. Men jag ser fortfarande inte hur det är samma bransch som skötaryrket.”
”Åh, nu gör han inte sig själv rättvisa. Jag är, om jag får säga det själv, i yrket att hjälpa människor som har ett problem de inte klarar att lösa själva. En dryck för att ta bort klådan, läka såret, få febern att lägga sig eller det där nere att stå, om han förstår vad jag menar. Jag ser till folks hälsa helt enkelt.”
”Jag börjar se vart du är på väg.”
”Till Eras, det sa jag, fast jag tror inte han ser dit än på ett bra tag. Men om jag får fortsätta mitt resonemang …”
Men det fick han inte, för Dokaius brast ut i ett skratt som överröstade vandringskamratens fortsatta förklaring. Ludde skrattade själv, men när Dokaius hämtat sig lite började han prata igen.
Dokaius lyckades aldrig avgöra om Peter var allvarlig eller skämtade, men nästan allt han sa var fruktansvärt roligt, så Dokaius fortsatte skratta så länge som den självutnämnde hälsoarbetaren inte verkade ta illa upp.
De kom fram till Eras lagom till kvällen, och Ludde envisades med att bjuda med Dokaius till ett värdshus. Efter mycket tvekan följde Dokaius med, men han höll sig nykter medan Ludde bara blev än mer hysteriskt rolig medan ölen rann ner i till synes ändlösa mängder, och snart skrattade hela gästgivarerummet åt hans skämt, om det nu var skämt de var.
När Dokaius sent omsider gjorde sin nyfunne bekantskap uppmärksam på att han behövde sova för att orka vidare nästa morgon bjöd Ludde honom genast på nattvistelsen i värdshusets sovsal. Dokaius lovade att betala tillbaka så snart han hamnade i en bättre ekonomisk situation, och för första gången på nästan två veckor sov han i en riktig säng och inte ens den gnagande oron för hans syster kunde hålla honom vaken.
***
Junia var ett vrak.
När hon sett de gröna ögonen första gången hade hon skrikit och skrikit, men inget hade hänt. Så hade hon blinkat, och ögonen var borta.
Efter en evighet i mörker började hon känna sig lugn igen. Och då hade ännu en dröm kommit. Vilket var märkligt, för Junia var helt säker på att hon inte hade somnat. Den här gången hade hon fått se Dokaius gående längs vägen. Inte heller Dokaius hörde henne, inte heller Dokaius såg henne. Junia hade följt sin bror, som gått tills solen gick ner och sedan slagit läger. Och morrningen hade väckt Dokaius och fått honom att lämna elden och leta efter den, precis som Junia hade gjort. Och de gröna ögonen fanns i skogen, och Junia försökte stoppa Dokaius från att leta efter dem, men när hon såg dem blev hon åter stel av fasa.
Och var tillbaka i mörker.
Nästa syn var ännu värre. Den här gången trodde hon sig vara kvar i cellen, men plötsligt kom ljus från taket och en lucka öppnades och en repstege hissades ner. Hon klättrade upp och hade nästan nått toppen när hon såg de gröna ögonen vänta på henne vid stegens slut, och hon tappade taget och föll … och vaknade på golvet bredvid britsen.
Så hade det fortsatt. Nu satt Junia ihopkrupen på britsens kant, benen uppdragna under hakan, händerna om huvudet och ögonen hårt slutna. Tårar rann ner för kinderna på henne och hon mumlade om och om igen för sig själv:
”Jag är inte här, jag är inte här. Jag är borta, borta, borta, kommer aldrig igen. Borta, borta, borta.”
Ihfongard.se 