Tjuvarna flydde över vattnet, och mannen i svart följde efter dem.
Pastor Edwin stod längst fram i fören på den kyrkliga jagaren när den närmade sig sitt byte. Det bayardiska handelsfartyget hade halat seglen när de förstod att han var efter dem – ingen ville stöta sig med kyrkans väpnade arm.
Rep kastades ner från det större handelsfartyget och han klättrade snabbt upp, smidig trots att det var länge sedan han var någon ungdom. Hans hatt höll på att blåsa av, men han fångade den i sista stund och tryckte dit den bättre.
”Jag söker två män och en kvinna som mönstrade på i Cebea”, sa han till skeppets kapten, som mötte honom på däck. ”De har stulit något från kyrkans valv.”
”Vi tog ombord tre passagerare för resa till Bayard”, sa kaptenen. ”Men de försvann från skeppet efter den andra natten till havs, trots att de betalt för hela resan.”
”Försvann?”
”Det fanns fiskebåtar i närheten, någon måste ha plockat upp dem.”
Edwin nickade. Han kunde ha slösat tid på att söka igenom fartyget, men han visste redan att tjuvarna inte längre var ombord. Han hade vetat det ända sedan han satte fot på deck.
”Då önskar jag er en fortsatt säker segling till er destination”, sa han till kaptenen. ”Låt den Högstes ljus leda vägen.”
Kaptenen bugade lätt som svar, uppenbart lättad att få fortsätta sin resa. Edwin visste att hans vita krage och det den stod för gjorde många som inte tillhörde kyrkan nervösa. Och det blev förstås inte bättre att han kommit med ett skepp som hade kunnat sänka handelsfartyget på bara några minuter.
Han klättrade tillbaka till sitt eget fartyg och beordrade kaptenen att byta kurs, mot södra udden av Alovrest och fastlandet därefter.
”Ingenting?” sa Pudas.
”Ingenting”, sa Edwin. ”Det var ett villospår.”
Pudas reagerade inte på nyheten. Hon var en paladin: stabil som en klippa och känd som ett stenansikte, även i sin egen order där iskall logik och ständig kontroll över alla kroppens rörelser räknades som de främsta bland dygder. Hon var hans ständiga kompanjon när rådet sände honom på uppdrag, och ingen kände honom bättre.
”Har du ett annat spår att följa?” sa Wilson, hans andra följeslagare på det här uppdraget.
Edwin nickade. För sin inre syn kunde han se tjuvarna tydligt, efter att ha plockat upp det andliga spåret efter dem på handelsfartyget. De befann sig på en fiskebåt som inte var intresserad av fisk, strax utanför Alovrests sydspets, på väg mot Jenis västkust. Bilden skulle bli mindre tydligt allt eftersom dagarna gick, och de hade mycket tid att ta igen, men han misströstade inte.
”Bra”, sa Winson.
Winson arbetade till vardags som smed i kyrkans huvudstad Cebea. Edwin kände även honom sedan gammalt, men hade inte rest med honom tidigare. Det här uppdraget krävde dock någon med hans kompetens, när de väl hunnit ifatt tjuvarna.
Vinden var västlig, som den så ofta var mitt i sommaren, och frisk. Jagarens kapten och besättning var erfarna och skeppet nästan flög fram över vattnet. Edwin lämnade fören och gick till sin kabin. De var många dagar efter tjuvarna, och även fast fiskebåten inte kunde mäta sig med det kyrkliga fartyget var sannolikheten stor att de han jagade skulle hinna landstiga innan Edwin och hans fartyg hann ikapp den.
Allt eftersom dagarna gick försvagades den tydliga bild Edwin hade av tjuvarna. Innan den försvann helt hann han se dem lämna fartyget på en öde strand i landet Nudduh i västra Jenis. Han skulle behöva hitta ytterligare spår för att ta upp jakten igen, och han guidade skeppets kapten mot platsen där tjuvarna stigit i land.
De hittade fiskebåten tom, övergiven i en enslig vik söder om Tvillingstaden. Genast kunde Edwin se klart igen, och visste var tjuvarna befann sig. De var fyra nu, så personen som hämtat dem med fiskebåten måste ha varit en av dem, inte bara en inhyrd fiskare.
Han tackade fartygets kapten och besättning, som lämnade dem på stranden och vände åter mot Alovrest. Nu var det upp till honom, Pudas och Winson. Hans häst frustade av otålighet, efter att ha varit instängd under hela seglatsen.
”Kommer vi att hinna ifatt dem?” sa Winson.
”Tvivlar du?” sa Pudas.
”Vi har tagit igen det mesta av deras försprång”, sa Edwin. ”Och nu vet jag var de är. De kommer inte att komma undan mig igen, men jag hoppas de fortsätter att försöka.”
Winson nickade, och de lämnade stranden.
De red österut genom centrala Nudduh. Skogar och fält, träskmark och högland, tjuvarna gjorde sitt bästa för att använda all tänkbar terräng för att maskera sin resa. Spåren var inte alltid lätta att hitta, men det fanns en anledning till att kyrkan sänt just Edwin efter dem, och han lät sig inte luras.
När de hade möjlighet tillbringade de natten i kyrkor och bönehus, men oftast sov de under bar himmel. När de passerade mer välbärgade församlingar bytte de ofta till nya hästar, och fyllde på ny proviant i sina väskor.
***
Rungande applåder sköljde över dem. Vinlands största amfiteater var fylld till brädden och ljudet av tio tusen väringar som jublade och skrek var öronbedövande. Nobog log och bugade sig om och om igen, tills de massiva portarna till slut slöt sig och hon kunde andas ut.
”Allvarligt talat tror jag det finns lättare sätt att förtjäna sitt leverbröd”, sa hon.
Henko, hennes ständige följeslagare, log sitt vanliga sorgelösa leende.
”Åh!” sa han. ”Du skojar. Jag trodde den store Nobog tyckte att ett sådant här litet framträdande var lätt som en pannkaka.”
”Lätt som en plätt”, sa Nobog.
”Så pass”, sa Henko. ”Vad klagar du över då?”
Det var alltid så här. Varje gång Nobog och Henko beträdde den mark av tätt packad sand som låg i mitten av den enorma amfiteatern i huvudstaden, eller i någon av de mindre, liknande inrättningarna runt om i landet, fylldes dess åskådarplatser. Alla ville se dem.
Nobog borde ha vant sig vid det här laget.
”Jag klagar inte”, sa hon, och la ifrån sig en enorm tveeggad tvåhandsyxa, innan hon drog av sig sina kläder och klev ner i ett stort kar med hett vatten.
Henko låg redan och njöt i ett likadant kar, medan flinka händer masserade hans axlar.
”Mmmm”, stönade Henko. ”Va sa du?”
”Jag klagar inte.”
”Trevligt. Det gör inte jag heller.” Han gav ifrån sig ännu ett långt stön när en särskilt envis muskelknut knådades bort av de mjuka händerna.
”Jag menar bara att ibland känns det meningslöst”, sa Nobog, samtidigt som ett annat par lena händer började massera henne.
De två unga massörerna sa ingenting.
”Det är meningslöst”, sa Henko. ”Det har du vetat hela tiden. Vi går in, besegrar vad motståndare de skickar mot oss, helst med lite lagom blodsutgjutelse men utan att någon blir dödad, publiken jublar, pengarna strömmar in, alla är glada. Men någon mer meningen än så – finns inte.”
Han slöt ögonen och gled djupare ner i vattnet.
Nobog och Henko var gladiatorer. Gladiatorkonsten hade på Vinland utvecklats en del från sina första blodiga dagar, men det var fortfarande en våldsam sport, och gräsligt populär bland landets stridande klasser.
För snart tio år sedan hade hon och Henko mötts i arenan, och stridit mot varandra i nära tolv timmar. Nobog var den betydligt större av dem, en jätte till väringskvinna: nästan två meter lång och över 100 kilo tung. Hon hade trott att segern skulle bli enkel. Men Henko hade en seg, uthållig styrka som Nobog inte räknat med.
Till slut var båda så utmattade att de inte längre orkade hålla i sina vapen utan låg på marken och brottades, och ändå kunde inte Nobog besegra den mindre Henko. Två segrare korades den dagen och efter det började de kämpa ihop.
Historien om dem spred sig snabbt, och folk började strömma till för att se de samarbetande mästarna som besegrade alla som de mötte. Ett decennium senare hade de fortfarande aldrig förlorat, och de kämpade ännu alltid sida vid sida.
”Jag är inte glad”, sa Nobog. ”Jag är rastlös. Jag …”
”Du är väldigt spänd”, sa den kvinna som masserade hennes axlar. “Försök att slappna av.”
”Ha!” sa Henko. ”Slappna av! Den där? Aldrig i livet!”
”Jag är avslappnad”, sa Nobog. ”Jag är så avslappnad att blev jag mer avslappnade skulle de stoppa mig i en kista och gräva ner mig, och jag skulle inte protestera. Jag vill inte slappna av, jag vill ha liv. Fest. Strid, riktigt strid alltså. Jag vill segla till nya platser, vara med om nya upplevelser. Jag är trött på att gå i samma spår dag ut och dag in.”
”Jag tyckte du sa att du inte klagade”, sa Henko, fortfarande med ögonen slutna.
Den unga kvinna som tidigare masserat hans rygg hade nu glidit ner i badet hon också, och satt och tvålade in hans bröstkorg.
”Blir du aldrig trött på det här livet?” frågade Nobog. ”Du går upp vid tio varje förmiddag, äter din femrätters frukost, övar dina fem timmar med svärdet, reser till någon av amfiteatrarna, besegrar allt motstånd, har sex i badet …”
”Hmm …”, sa Henko. ”Nu ska du inte gå händelserna i förväg.”
Kvinnan, som nu var naken och satt bakom honom med armarna och ben lindade om honom, fnittrade.
”Och just den biten har jag hur som helst definitivt ingenting emot.”
”… beger dig till någon krog där alla vill bjuda dig på allt möjligt underligt, går hem och sover ruset av dig, och så börjar allt om igen”, fortsatte Nobog.
”Du har förresten aldrig verkat ha några problem med den biten heller”, sa Henko.
Den kvinna som masserade Nobog gled ur sina kläder och ner i vattnet. Nobog slutade att klaga.
Ett par timmar senare klev Nobog och Henko ut från stadion och direkt in i en väntande vagn, som förde dem till deras rum i ett av stadens finaste värdshus. De var tvungna att byta rum och värdshus med ojämna intervall eftersom ryktet snabbt spred sig var de befann sig, och många av dem som följde deras framgångar i arenan gärna ville stifta närmare bekantskap med dem. Vilket kunde vara påfrestande, även om Henko inte hade så mycket emot det om personen i fråga var kvinna, någorlunda ung och någorlunda söt. De flesta var dock män i yngre medelåldern, vilket inte var lika intressant för den förföriske gladiatorn.
I rummet väntade en vän till Henko. Nobog hade också träffat henne förut.
”Hej Minova”, sa Henko.
”Hej Henko, hej Nobog”, sa Minova.
Det blev tyst ett tag.
”Trevligt”, sa Henko sedan.
”Det hoppas jag”, sa Minova. ”Men det är inte därför jag är här.”
Nobog stängde dörren bakom dem.
”Vill du ha något att dricka?”
”Ett glas vatten, bara.”
Nobog gick in i köket och hämtade vattnet och två kaggar öl. Hon gav glaset till Minova och den ena kaggen till Henko.
”Jag har fått bud från Relam”, sa Minova.
Relam var Minovas lillebror, och något av en legend i Vinland. Han var en av de sista väringar att lämna ön och segla till människornas kungariken på kontinenten, tillsammans med Dehres den stilige. Relam hade tagit tjänst hos den ireuske kungen innan Dehres och hans band försvann ingen vet vart, och snabbt stigit i graderna. Snart var han högste befälhavare, med stort inflytande i rådet och nära vän till kungen och hans dotter.
Henko kände honom sedan gammalt.
”Oj”, sa Henko. ”Hur då?”
Människor seglade inte till Vinland. Det hade någonting med deras religion att göra. Eller så var det vanlig vidskeplighet. Dessutom var det svårt, och långt. Och de väringar som rest över till Jenis kom ytterst sällan tillbaka.
Minova ryckte på axlarna.
”Magi, antagligen. Det låg på nattygsbordet när jag vaknade i morse. Två förseglade brev. Det ena var till dig.”
Hon räckte fram ett kuvert till Henko. Det var högklassigt papper, med ett sigill Nobog inte kände igen, men som antagligen hade något att göra med de titlar som Relam skaffat sig sedan han gett sig i lag med den ireuske kungen.
”Märkligt”, sa Henko.
”Det kan du säga igen”, sa Minova.
Henko bröt sigillet och läste brevet.
”Märkligt”, sa han igen.
Sedan räckte han över papperet till Nobog. Nobog läste:
–
”Hulting, 16 juli 802 e D
Till Henko Llen
Det var så länge sedan att jag knappt vet var jag ska börja.
Du var en gång min vän, och jag hoppas att du är det fortfarande. Jag och det rike jag kommit att betrakta som mitt eget behöver din och Vinlands hjälp.
Sedan mer än femhundra år har landet Ireus styrts av kungar och drottningar av ätten Series. De förlorade sin makt för fyra dagar sedan. En man vid namn Eraim Chartsin tog över landets huvudstad i en statskupp. Jag befann mig själv på annan ort, troligen på grund av denne mans intriger, i den nordligt liggande borgen Hulting, där jag fortfarande befinner mig.
Kung Borelius XV har varit en god och rättvis kung, som jag lärt mig uppskatta och respektera. Eraim Chartsin, som kallar sig själv magus, kommer förstöra detta stolta land och driva dess folk till svältens rand för att främja sina egna planer, vilka jag är helt säker inbegriper herravälde över hela Jenis fastland.
Jag vet att motståndet i Vinland är stort mot att åter resa till Jenis för att hjälpa människorna, men jag ber dig att tala för min sak i kongressen, och om Vinlands ledare, vilka de än kan vara, inte vill stödja mig ber jag dig att i alla fall du kommer, med vad hjälp du kan finna.
Din tillgivne vän
Relam Eff,
befälhavare över Ireus kungliga armé”
–
”Det är inte lite han ber om”, sa Nobog.
”Det var inte så illa när han åkte”, sa Minova. ”Då fanns det fortfarande många som var för en inblandning i Jenis affärer. De flesta i brödraskapet, till exempel. Nu har det förlorat inflytande, och de bröder som finns kvar i kongressen är de försiktiga.”
”Varför visade du det här för mig?” sa Nobog till Henko.
Henko log.
”Jag tyckte du sa att du ville ha omväxling. Mycket mer omväxling än att åka till Jenis och kämpa mot snikiga människor finns inte. Kan du segla?”
”Klart jag kan segla”, sa Nobog. ”Kan du?”
”Vad väntar vi på?” sa Henko.
”Ni kunde i alla fall försöka få med er kongressen”, sa Minova. ”Jag vet inte exakt vad som stod i ditt brev, Henko, men jag antar att det var ungefär samma som stod i mitt. Jag säger inte att ni inte är stora krigare, men jag tror Relam skulle uppskatta tio långskepp fulla med krigare bättre än ett långskepp med bara två.”
”Kan väl försöka”, sa Henko. ”Men två blir antagligen vad han får.”
***
”Stanna”, sa Pudas.
De andra två höll omedelbart in sina hästar. Det hade gått en knapp vecka efter att Edwin, Pudas och Winson inledde sin jakt från hästryggen.
”Något är fel”, fortsatte paladinen.
Edwin hade fortfarande bilden av tjuvarnas närvaro tydlig för sin inre syn. Han och de andra hade fortsatt att ta in på dem, och var nu bara två dagar efter.
”Vad är det?” sa han.
Pudas pekade i den riktning de var på väg.
”Den där platsen är perfekt för ett bakhåll.”
Stigen de följde gick mellan två höga skogsbevuxna kullar med branta steniga kanter. Det gick inte att se om någon befann sig på kullarna, och när de väl var mellan dem fanns inget sätt att ta sig ut annat än framåt eller bakåt.
”Om vi tar en omväg kommer vi att förlora mycket tid”, sa Edwin.
”Om vi går in där och jag har rätt kommer vi aldrig att komma ut igen”, sa Pudas.
Edwin nickade. De tog en omväg.
Nu var de minst fyra dagar efter sitt villebråd, och vad värre var – uppenbarligen visste tjuvarna att de var förföljda. Edwin, Pudas och Winson kunde inte längre resa lika snabbt, eftersom de nu måste vara uppmärksamma på fler fällor som kunde dyka upp längs deras väg.
Edwin fortsatte att hitta tydliga spår efter tjuvarna och uppdaterade sin inre bild av var de befann sig, så han var inte orolig att de skulle försvinna helt, men jakten som hade sett ut att närma sig sitt slut var nu betydligt mer oviss.
Ytterligare en vecka gick och de befann sig i norra Nudduh och red genom kuperade slätter fyllda av grödor. De hade undvikit ytterligare ett bakhåll några dagar tidigare och var fortfarande fyra–fem dagar efter tjuvarna; så fort de tog in tid dök något upp som sinkade dem.
Winson red först den här morgonen. Förutom att vara smed var han en skicklig spejare och såg vanligtvis spår de andra missade. Edwin red efter honom och Pudas kom sist. De hade nyligen bytt till nya hästar och färdades snabbt längs en vältrampad stig mellan två fält med korn.
Edwin slöt ögonen för några sekunder och såg genast tjuvarna – de red genom ett landskap som i stort var identiskt med vad han sett innan han slöt ögonen. Det sa inte särskilt mycket, eftersom större delen av norra Nudduh och även södra Ireus på andra sidan gränsen såg ut så.
Han öppnade ögonen igen, bara för att se hur Winson slungades huvudstupa från sin häst, som föll framåt med ett hjärtskärande skri. Edwin höll in sin häst innan den också satte foten i den övertäckta grop som Winsons fastnat i. Han hoppade av hästen samtidigt som Pudas höll in sin, och rusade fram till Winson. Smeden hade landat hårt och rullat flera varv och när Edwin kom fram till honom låg han fortfarande stilla. Edwin vände honom försiktigt på rygg.
”Winson? Hur gick det?”
Winsons ögon var öppna och han stönade. Bakom sig hörde Edwin hur hästens skrik tystnade. Pudas måste ha konstaterat att den inte kunde räddas och gett den ett snabbt slut.
”Hur mår du, Winson? Kan du prata?”
Winson viftade svagt med handen. Edwin antog att det betydde nej.
”Var gör det ont?”
Winson viftade med båda händerna i en avvärjande gest. Edwin gav honom en minut att återhämta sig.
”Jag tappade luften”, fick han till slut fram. ”Jag mår bra nu.”
Han tittade tillbaka mot sin häst. Edwin följde hans blick.
Pudas hade använt sin vassa dolk och skurit av hästens halspulsåder.
”Tack”, sa Winson. Pudas nickade.
Edwin räckte fram handen. Winson tog den och drog upp sig själv på fötter. De andra två hästarna hade skyggat undan av vad som hänt och Pudas gick och hämtade dem. Edwin och Winson ställde sig vid den döda hästen. Winson böjde sig ner och la handen på dess bröst.
”Tack för den tid du bar mig”, sa han. ”Jag är ledsen att vi inte fick längre tid tillsammans.”
Pudas kom tillbaka med hästarna.
”Jag såg en bondgård en bit bort”, sa hon.
”Bra. Vi berättar för dem om groparna, och om hästen”, sa Edwin. ”Vi vill inte att vår olycka ska spridas till någon annan, eller att allt detta ska förfaras.”
”De kan ha en häst att sälja”, sa Pudas.
Edwin nickade. Winson hade samlat sig, och satte upp bakom honom; Pudas var visserligen minst av dem, men klädd i heltäckande ringbrynja, med bröst-, ben- och armskydd i stål och ett stort tvåhandssvärd på ryggen var hon ändå klart tyngst.
Bonden hade en häst att sälja, men det var inget snabbt riddjur och de förlorade mycket tid när de andra hästarna fick anpassa sig efter den. De passerade gränsen till Ireus några dagar senare, och bytte den mot en annan när de nådde nästa större kyrka.
Som tur var gjorde tjuvarna sitt första stora misstag. De lämnade vildmarken och tog in på ett värdshus i en stad som Edwin kände igen. Tack vare det behövde Edwin och de andra inte längre följa samma väg som sitt villebråd, utan kunde ta den stenlagda landsvägen direkt till staden.
När de nådde fram var tjuvarna inte kvar, men nu var de återigen bara två–tre dagar efter, och med nya hästar fortsatte de jakten över kontinenten.
***
En hektisk tid följde för Nobog och Henko. De var betydligt bättre lämpade att vinna folkets opinion än vad Relam möjligen kunde ha vetat när han sände sitt brev. De båda gladiatorerna tappade visserligen många trogna supportrar när de började tala för hans sak, men tillräckligt många stannade kvar för att de skulle kunna driva frågan till kongressen.
Sina stora tillgångar utnyttjade de för att införskaffa och utrusta ett tvåmastat långskepp. Skeppets skrov förstärktes och masterna byttes ut för att klara det hårda väder som de kunde möta på havet mellan Vinland och Jenis, och de skaffade nysydda segel och nytvinnade tampar.
Ingen av dem trodde att kongressen skulle bevilja Relams begäran. Härföraren kom från en ansedd familj, vilket vid sidan av Nobog och Henkos popularitet var den största anledningen till att det hela ens togs upp av landets högsta beslutande församling, men han hade varit alldeles för länge bland människor för att tas riktigt på allvar.
“Vet du när någon sist reste till Jenis?” frågade Nobog. “Var det den expedition som Relam åkte med?”
“Japp”, sa Henko.
“Och när åkte de?” sa Nobog.
“Trettio år sen”, sa Henko.
Nobog visslade. Visst för att det var en lång resa, minst en månad och det var vid goda vindar i rätt riktning. Och visst för att vindarna var sällan goda, och än mer sällan i rätt riktning. Och att stormar var vanligt förekommande. Men ändå. Trettio år sedan någon från Vinland hade rest till fastlandet. Det var inget liten resa de planerade.
“Han åkte med Dehres”, sa Henko.
“Den stilige?” sa Nobog.
Henko nickade.
Dehres den stilige var en legendarisk väringsk krigare, enligt många den mäktigaste på tvåhundra år. Han ledde ett band av soldater som var nästan lika skickliga som honom själv, och när Ireus kung skickat bud om hjälp i kriget mot knytten från norr hade de seglat från Vinland och aldrig kommit tillbaka.
“Jag trodde de försvann allihop”, sa Nobog.
Henko ryckte på axlarna.
“Jenis är långt borta”, sa han. “Ingen vet.”
“Sant”, sa Nobog.
Det kom visserligen bayardiska fartyg till Vinland ibland, de var de enda människor som färdades så långt västerut. Men det hörde inte till vanligheterna. Så det var inte som att någon på Vinland kunde hålla koll på vad som hände på kontinenten. Relam hade uppenbarligen inte försvunnit, utan gjort ett gott intryck på Ireus kung – om han nu var fältherre.
“Är det samma kung?” sa Nobog.
“Vadå?”
“Som Relam jobbar för som Dehres åkte för att hjälpa?”
“Kanske. Det var länge sedan”, sa Henko. “Människor dör lätt.”
Nobog nickade.
Dörrarna till arenan öppnades, och ljudet av publiken slog emot dem.
“Undra vilka de skickar mot oss i dag”, sa Nobog.
“Bara ett sätt att få veta”, sa Henko och pekade ut i ljuset.
Nobog pustade. Hon och Henko hade tillbringat mer tid än vanligt på amfiteatrarna runt huvudstaden, eftersom de var tvungna att kämpa ett visst antal strider för att slutföra sitt kontrakt. De var naturligtvis på inga sätt slavar och kunde bryta kontrakten, men då skulle ingen någonsin handla med dem igen och de skulle stort sett hamna utanför det väringska samhället, enligt de strikta hederreger som styrde så mycket av väringsk kultur.
“Efter dig”, sa hon till Henko, som flinade, tog fart och rusade ut på arenan.
Morgonen efter stod Nobog och väntade på att kallas upp i talarstolen i en av kongressens många kammare. Hon var långt mer nervös och klumpig än hon någonsin var när hon stred i arenan, trots att risken för blodutgjutelse var mycket mindre här.
Relams syster hade precis avslutat ett långt tal, där hon listat alla anledningar till att kongressen borde skicka flottan till Ireus. Nu klev en äldre man upp, en representant för dorvingarnas parti.
“Ärade kollegor, vi har hört ledamot Minova lägga fram argument för att ingripa i Ireus sak. Mycket av det hon tar upp har sagts förut i dessa hallar, när andra expeditioner sänts till Jenis länder. Men låt mig påminna, ärade kollegor, om två saker.”
Nobog hoppades att ingen förväntade sig att hon skulle prata på det här sättet. Hur hamnade jag här egentligen? Det borde ha varit Henko som stod här, men på något sätt hade han och Minova övertygat henne om att det var bättre att hon förde deras talan.
“Ett”, sa mannen, och höll upp ett finger i luften. “Varje gång Vinland sänt män och kvinnor till Jenis för att slåss i människornas krig, mot varandra eller mot knytten, är det vårt folk som dött. Vad har Vinland fått ut av dessa inblandningar som kan kompensera för förlusten av liv bland våra stridande klasser?”
Minova hade kommit och ställt sig bredvid Nobog.
“Som om han någonsin brytt sig om de stridande klasserna”, sa hon tyst.
Nobog grymtade bara till svar.
“Två”, sa mannen och höll upp ytterligare ett finger. “Var det inte människorna som drev bort oss från Jenis för första början. Varför ska vi hjälpa dem nu?”
Det uttalandet orsakade spridda applåder runt om i salen.
“Tror folk verkligen på de där gamla sagorna?” sa Nobog till Minova.
“Fler än du kan tänka dig”, sa Minova. “Vissa bara när det passar deras syften, men för andra är det högst levade verklighet.”
Mannen i talarstolen pratade fortfarande, men nu hade Nobog helt tappat fokus på vad han sa. Hon tittade sig omkring i salen. Det var svårt att hålla koll på vilka som var deras allierade och vilka som var fiender i den här kampen. Även om brödraskapet och dorvingarna dominerat väringsk politik i århundraden, var den politiska kartan långt ifrån lättbegriplig, och ändrade sig ständigt. Tillfälliga allianser bildades var dag, för att brytas nästa.
Vem som egentligen bestämde vad var svårt att veta, och många beslut verkade fattadas av personer som egentligen inte hade något mandat för att fatta dem.
En kort med kraftfull applåd fick Nobog att åter rikta blicken mot talarstolen, och hon insåg med förskräckelse att dorvingpolitikern var på väg därifrån. Det var hennes tur.
Hon gick fram och ställde sig med tunga steg. Nu önskade hon att hon lagt mer tid på att förbereda sig på vad hon skulle säga.
“Mitt namn är Nobog Euros”, sa hon. “Några av er kanske har hört talas om mig. Jag är gladiator och regerande mästare tillsammans med Henko Llen.”
“Woho!” ropade Henko, som stod längst bak i salen och lutade sig mot väggen.
Spridda skratt hördes runt om i lokalen. Inte nog med att han lurar upp mig i den här talarstolen … tänkte Nobog.
“Relams bud kom till oss precis som det kom till kongressen, eftersom Henko och Relam är vänner sedan gammalt. Vänskap och heder leder oss att segla över havet för att undsätta honom. Vi önskar bara att kongressen ger dem som vill segla med oss chansen att göra det.”
Ingen började bua, eller applådera, så Nobog fortsatte.
“Vi har vänner som vill följa med oss. De flesta är soldater eller gladiatorer. Sjömän. Helare. Relam skulle ha stor nytta av dem om de får resa. Men de är alla bundna av hederslagar som bara kongressen kan lyfta.”
Nobog tittade ut över salen. Minova nickade och log. Det gjorde också den falang som en gång stött Dehres resa, men dess inflytande hade sedan dess minskat drastiskt. Mestadels såg hon skeptiska miner, framför allt från dorvingarna, den väringska kulturens främsta bevarare och de som hade mest emot människor. Och som för tillfället var det klart starkaste partiet i kongressen.
“Tack för mig.”
Nobog lämnade talarstolen. Applåden hon fick var betydligt svagare och mindre spridd än föregående talare.
“Det blir nog bara vi”, sa hon när hon kom fram till Henko.
Han nickade.
Nobog och Henko hade skaffat sitt skepp väl medvetna att de förmodligen skulle få segla det själva. Relam hade inte gett dem någon tidsram, men de visste naturligtvis att det var bråttom. Varje dag som gick med att försöka övertyga den ena falangen eller den andra, var en dag som Relam stred själv mot vem vet vad.
De satt åter i ett värdshus, Nobog, Henko och Minova. Nobog och Henko hade tvingats flytta runt än mer sedan de börjat kämpa för Relams sak. Nu gömde de sig också för politiska extremister, som med varje medel tillgängligt ville stoppa dem. Det rum där de befann sig var betydligt mer nergånget än det där de läst brevet.
Nobog och Henko satt i en soffa, Minova i en fåtölj. De väntade. Kongressen var samlad några kvarter bort, och de hade lyckats driva frågan förbi de olika kamrarna så snabbt som var möjligt. Ett beslut skulle fattas i dag. De fick inte vara i kongresshuset, men hade budbärare som skulle meddela dem den sekund som ett beslut fattades.
Henko, som nu verkade helt lugn, åt ett äpple. Nobog halvlåg och slumrade. Den enda som visade sig nervös var Minova. Hon reste sig då och då och gick runt rummet, och hennes naglar var nerbitna till nagelbanden.
”Kommer de inte någon gång?”
”De kommer när de kommer”, sa Nobog. ”Ingen anledning att hetsa upp sig.”
”Det krävs betydligt mer än ett kongressbeslut för att jag ska bli upphetsad”, sa Minova. ”Jag blir bara irriterad av allt väntande. En kung hade fattat ett beslut för länge sen.”
”Och förmodligen fel beslut också”, sa Nobog, som var hängiven antirojalist.
”Vilket kongressen också kommer att göra”, sa Minova. ”Men vi har slösat bort nästan en månad.”
”Vi åker i morgon”, sa Henko. ”Oavsett vad kongressen beslutar.”
”Jag vet”, sa Minova. ”Men om …”
”Det är så det är”, sa Nobog. ”Ingen idé att spekulera i om.”
”Lätt för dig att säga. Det är inte din bror som är över där, och strider med bara förrädiska människor vid sin sida.”
”Ha! Skulle kongressen hört det där skulle det vara kört. Du som är så för människan när du talar annars.”
”Jag skiter fullständigt i Jenis krig. För mig får de gärna strida tills det inte finns en enda kvar bland dem. Jag är orolig för min lillebror.”
”Han är inte så liten längre”, sa Henko. ”Han kan ta hand om sig själv.”
”Jag vet inte det”, sa Minova. ”Han har alltid tagit alldeles för lätt på saker och ting. Om han sänder bud om hjälp då är det illa. Han måste vara rädd för den här Eraim Chartsin, eller vad han nu kallade sig. Underligt namn.”
”Människorna har underliga namn”, sa Henko. ”Inget att hetsa upp sig över.”
”Jag sa att jag inte är upphetsad”, sa Minova.
Just då knackade det på dörren. Minova hoppade till och drog häftigt efter andan.
”Jag tycker du låter rätt upphetsad”, sa Henko, och hoppade upp ur soffan.
Han gick fram till dörren och släppte in det bud som hållit vakt utanför kongressen.
”Kom in. Vill du ha något att dricka?” sa Henko.
”Dricka!” nästan skrek Minova. ”Vem bryr sig om dricka! Berätta vad de beslutade!”
”Vad tror ni?” sa budet. ”De beslutade att inget besluta. Någon hittade ett kryphål för att skjuta upp beslutet en månad.”
”Vi åker i morgon”, sa Henko.
”Och Eff får bara två till hjälp mot vem vet hur många tusen”, sa Minova.
”Bättre två än inga”, sa Henko.
”Ni får fortsätta kämpa här”, sa Nobog. ”Kanske att ni kan övertyga fler kongressmän nu när ni har mer tid.”
”Tveksamt”, sa Minova. ”Men vi kommer att försöka.”
De reste tidigt följande morgon. Många vinkade av dem när de for, och när de passerade de långa kajerna i Bow hade en stor folkskara samlats. Henko hoppade upp på relingen, högg tag i staglinan och vinkade, medan Nobog höll rodret.
Applåder sköljde över dem när de lämnade Vinland bakom sig.
(Foto: Dylan Shaw/Unsplash)
Ihfongard.se 