Det kändes som att jakten aldrig skulle ta slut.
I över en månad nu hade Edwin, Pudas och Winson följt efter tjuvarna. Varje gång de var nära att hinna ikapp dem hände något som gjorde att de tappade tid igen. Edwin hade spårat många komplicerade byten tidigare, men det här hade utvecklats till det svåraste uppdrag han någonsin fått.
De var fortfarande i södra Ireus. Tjuvarna hade färdats i mestadels östlig riktning ända sedan de lämnade det bayardiska fartyget i juli, men nu reste de plötsligt fram och tillbaka i ett uppenbart försök att förvirra Edwin och få honom att tappa spåret.
De hade också lärt sig från sitt tidigare misstag och höll sig i vildmarken, långt från alla typer av landmärken som Edwin kunde ha känt igen och som hade gett honom en chans att ta sig fram snabbare. Tack vare Pudas och Winsons skarpa ögon hade de inte fastnat i några fler fällor, och tjuvarna hade inte försökt arrangera några fler bakhåll.
Nu satt Edwin, Pudas och Winson runt ytterligare en lägereld. Middagen var uppäten och mörkret hade börjat falla.
”Var är de nu?” sa Winson.
”Fortfarande i samma skog”, sa Edwin. ”Det är tredje dagen i rad de rest norrut, jag undrar om de till slut gett upp den här senaste taktiken.”
”Jag hoppas det”, sa Winson. ”Jag börjar bli väldigt trött på att rida i cirklar.”
Edwin suckade.
”Jag också”, sa han. ”Och snart kommer vi vara tvugna att proviantera igen.”
Tystnaden spred sig när alla tre försvann in i sina egna tankar.
”Nåväl”, sa Winson efter en stund. ”Dags för mig att sova.”
Efter första bakhållsförsöket hade de tre turats om att vakta lägret varje natt i tre skift med rullande schema. I natt hade Winson mittpasset. Edwin skulle sitta först och Pudas ta morgonpasset.
”Godnatt, Winson”, sa Edwin.
Winson la handen på hans axel och försvann från elden för att göra kvällstoalett. En kort stund senare sov han – de var alla ständigt utmattade och somnade snabbt om kvällarna.
”Har jag missat något?” sa Edwin till Pudas. ”Något som hade kunnat hjälpt oss att hinna ifatt vårt villebråd? Hade jag kunnat göra något annorlunda?”
”Bara den Högste kan se alla vägar”, sa Pudas.
Edwin nickade.
”Jag är orolig att jag var för säker på mig själv”, sa han. ”Att jag glömde att jag bara är ett verktyg i den Högstes hand.”
Pudas svarade inte. Edwin hade inte förväntat sig att hon skulle göra det. Han visste att Pudas aldrig skulle ge honom några falska försäkringar bara för att få honom att känna sig bättre till mods. Men bara att vädra sin oro öppet gjorde att den började tappa greppet om honom.
”Bäst att du sover också”, sa han till Pudas. ”Vi har ännu en lång dag framför oss.”
Pudas nickade, men satt kvar ytterligare några minuter innan även hon gjorde sig redo, la sig till ro och drog sovfällen över sig.
Nu var det bara Edwin, mörkret och elden. Det knäppte och fräste om brasan när den småfuktiga granveden brann. Han skulle snart låta elden brinna ut, det fanns ingen anledning att ha den igång hela natten.
Edwin var trött, trött i kropp, ande och själ. De långa dagarna i sadeln tog slut på hans fysiska krafter, den ständiga vaksamheten tärde på hans psyke. Och att hålla kopplingen till tjuvarna levande tröttade hans ande. Han gäspade.
Elden var bara glöd nu. Det var fortfarande två timmar kvar innan det var dags att väcka Wilson.
Bara åratal av mental disciplin hindrade honom från att glida in i sömn när elden dog och mörkret till slut var totalt, bortsett från stjärnhimlen och den nya månens svaga sken.
Dagen efter reste de för en tid på en mindre väg, och Edwin började snappa upp rykten från människor de mötte. Något allvarligt hade hänt i Ireus huvudstad Harir. Under de följande dagarna lyckades han bit för bit bygga en sammanhängande bild: Kung Borelius satt inte längre på tronen. Någon form av statskupp hade ägt rum. Den som genomfört den kontrollerade mycket skickligt all information som sipprade ut från huvudstaden.
Tjuvarna hade fortsatt resa norrut i snart en vecka nu, och det verkade mer och mer sannolikt att Harir var deras mål. Ju mer Edwin hörde, desto mer övertygad blev han att vad som hänt där hängde ihop med stölden i Cebea.
”Spelar det någon roll?” sa Winson när Edwin berättade för de andra om sina teorier. ”Förändrar det vårt uppdrag?”
”Inte i dag”, sa Edwin. ”Men det kan komma att göra det framöver. Om vi inte hinner fram.”
Han ville inte säga det till de andra eftersom det bara var misstankar än så länge, men Edwin var säker på att det var Eraim Chartsin, den ireuske kungens förste minister, som låg bakom både kuppen och stölden.
Eraim Chartsin kallade sig själv magus, och var den första äkta magikern i någon av Jenis länder på flera hundra år. Föremålet som stulits, som de sökte efter, hade skapats senast en kung eller kejsare hade magiker till rådgivare. Det var troligt att Eraim visste vad den gjorde, och han hade kraften att använda den. Om han fick tag i föremålet, speciellt om han hade tagit över makten i Harir, skulle det med största sannolikhet innebära krig i Jenis, krig för första gången på nästan två sekel. Och det var inte ens den värsta konsekvensen.
Edwin ryste.
”Vi hinner fram”, sa Pudas. ”Du känner till deras destination. Du vet att det finns en snabbare väg.”
Edwin nickade. Han visste att risken var stor att när de väl kom upp på den stora landsväg som ledde från södra Ireus via Vent och Eras till Harir, skulle tjuvarna kasta all försiktighet åt sidan och ta sig till huvudstaden så snabbt som möjligt. Han och de andra var bara en dag efter dem nu, men om tjuvarna red fullt ut mot målet skulle han aldrig hinna ifatt bara genom att följa efter.
Men som Pudas sagt, det fanns en snabbare väg.
”Du har rätt”, sa Edwin. ”Jag hade hoppats att undvika det, men vi måste ta Genvägen.”
***
Stormen var över dem.
De hade sett ovädret länge, ändå kom det som en total överraskning. Nobog stod vid rodret. Henko låg och sov i sittbrunn.
”Hala storseglet”, hann Nobog skrika, sen brakade hela Kvern lös.
Överseglingen – fram till dess – hade varit vacker men händelselös. I det beryktade lugnet före stormen låg Nobog och Henko och badade, solade och allmänt slappade medan seglen hängde slaka från långskeppets master. Hade det inte varit för att tiden var så knapp hade de njutit i fulla drag av dessa högsommarens finaste dagar.
Det hade gått nästan två veckor sedan de lämnade Vinland. De hade haft några lätta regnskurar, och lite moln ibland, men större delen av tiden hade solen skinit och vindarna varit svaga. Vattnet var varmt och luften varmare ändå. Det var helt enkelt så fint som det kunde bli ute på Vindarnas hav.
Andra veckan hade dimman kommit och smugit sig på dem, och det var första gången de blev lite oroliga. Kom skeppet för mycket ur kurs kunde det bli svårt att hitta tillbaka till den. Både Nobog och Henko visste naturligtvis att navigera efter stjärnorna, och de hade tillgång till de bästa navigationshjälpmedel som tiden hade att erbjuda – sextant, kompass, kikare. Men sjökort var nästan meningslöst så här mitt ute på havet, och de som fanns över Jenis kust var hopplöst föråldrade.
Tredje natten med dimma låg Nobog och försökte somna medan Henko höll rodret. Dimman gjorde luften kall, och hon låg under flera tunga filtar. Hon hörde den svaga vinden susa i masterna, och vattnets kluckande när det slog mot skeppets sidor. Sjöfåglarna hade sen länge somnat in, och det enda som hördes var skeppets skrov som knakade och knarrade, och Henko som gnolade tyst för sig själv. Vaggad av vågorna somnade Nobog.
Morgonen därefter lättade dimman. Den hade aldrig blivit så tät att solen och stjärnorna försvann helt, och när de fick tillbaka full sikt trodde Nobog och Henko sig inte ha kommit ur kurs alls.
Första dagen den tredje veckan kom vinden tillbaka till dem, och samma dag märkte de hur mörka moln började byggas upp vid horisonten. Nobog uppskattade ovädrets avstånd till minst fyrtio nautiska mil. Efter den dagen höll de ständig uppsikt mot Vinland, mot väster.
”Hinner vi fram?” frågade Henko i slutet av tredje veckan, då ovädret fortfarande inte kommit närmare.
”Hinner vi så hinner vi, annars gör vi det inte”, sa Nobog.
”Före stormen är över oss, menar jag”, sa Henko.
”Tveksamt”, sa Nobog.
”Inte så bra”, sa Henko.
”Vi har klarat värre”, sa Nobog.
”Är du säker?” sa Henko.
”Helt klart”, sa Nobog.
”Då så”, sa Henko.
”Jepp”, sa Nobog.
”Jag kommer hålla dig vid de orden”, sa Henko.
”Gör det”, sa Nobog. ”Det blir inga problem.”
De gled genom vattnet, fortfarande med full segelsättning. De slörade ännu; även när vinden varit svag hade riktningen varit rätt, deras långskepp hade inga vidare segelegenskaper vid kryss och bidevind. Det gick för fort för att bada nu, de hade loggat nästan sex knop tidigare under dagen. Å andra sidan gjorde den ökade vinden att det inte längre var riktigt lika varmt, så det gick att vara under solen utan att ständigt hoppa i vattnet.
Nobog och Henko var klädda i enbart korta sjömansbyxor. Henko var bar på överkroppen och Nobog hade bara en tunn, kortärmad skjorta. Den konstanta solen hade gjort dem båda betydligt mer mörkhyade än tidigare. Naturligtvis var de båda barfotade, de nyttjade sällan skor ens på land, annat än i strid, i mycket dåligt väder eller hemskt jobbig terräng.
Nobog stod för tillfället vid rodret, och Henko låg bredvid henne i sittbrunn. Solen sken, himlen var nästan blå, och seglingen var så fin den kunde bli.
”Häftiga moln”, sa Henko.
”Var då?” frågade Nobog.
”Där”, sa Henko och viftade med handen i västlig riktning ungefär.
Nobog nickade. Lätta moln seglade över nedre delen av himlen. Stora molnsjok låg bakom dem, skiftande i ljusgrått och vitt. Hon var inte riktigt säker på om ”häftigt” var ordet hon skulle ha använt.
”Trevligt”, sa Henko efter ett tag.
”Vad då?” sa Nobog.
”Ja, i största allmänhet”, sa Henko.
”Precis”, sa Nobog. Jees, tänkte hon.
”Är du säker på att vi klarar oss?” sa Henko.
”Visst”, sa Nobog.
”Bra”, sa Henko. ”Väck mig om du ändrar dig.”
Så rullade han över på mage och somnade.
Tillbaka där vi började. De tunga mörka moln som följt Nobog och Henko i nästan en vecka hade plötsligt, utan någon förvarning, kommit mot dem med fruktansvärd fart. Den vind de haft i några dagar dog ut, och sikten akter om dem blev sämre och sämre. Det gick så fort att Nobog inte ens hann väcka Henko innan det var över dem.
Först kom regnet. Sikten försvann. Vattendropparna öste ner så hårt, så snabbt, att Nobog inte kunde titta rakt fram, utan tvingades böja ner ansiktet mot durken. Sekunderna senare kom vinden, och regnet innan framstod som ett lätt sommarregn. Nu gick dropparna på tvären, och Nobog slogs nästan omkull.
Med vinden kom vågorna. Det förut så lättseglade havet blev en rytande best. Våghöjden växte till över masthöjd på några korta ögonblick, och Nobog hann precis slå pålsteken om sin egen överkropp innan den första vågen slog över båten. Hon hade ingen aning om var Henko var någonstans, hon hann inte bry sig. De hade fortfarande fulla segel uppe, och hon släppte skoten ett efter ett och lät seglen fladdra. Endast stormfocken längst i fören lät hon vara skotad, för att behålla styrfart över skeppet.
Nobog registrerade den första åskknallen när tiden till slut räckte till för något annat än reflexhandlande. Blixten och mullret kom stort sett samtidigt. Nästa blixt såg hon, den gick i vattnet endast några kabellängder från skeppet. Fortfarande visste hon inte var Henko var, om han ens var kvar ombord. Vågorna slog över henne och slet i repet hon hade runt sig. Hennes adrenalinfyllda kropp hann registrera att det brände i bröstet när repet drogs fram och tillbaka.
Skeppet surfade upp på en stor våg, och havet fräste runt omkring henne. Regnet gjorde fortfarande att sikten var minimal, och de tunga molnen skymde solen så det var mörkt som natt.
Vågen slog, och för ett ögonblick var skeppet i luften innan det landade i vattnet, för att sekunden senare slås över av en lika stor våg som det nyss varit uppe på. När Nobog fick tillbaka synen var stormasten knäckt, och i skenet av en blixt hann hon se hur den med fladdrande segel försvann bort bakom vågbergen. Fortfarande ingen skymt av Henko, och nu hade Nobog tillräckligt med tid för att börja bli rädd. Hade Henko svepts överbord fanns det ingen möjlighet att rädda honom. Nobog var tvungen att kämpa till sitt yttersta för att hålla sig själv vid liv, och skeppet på rätt köl. Det enda hon kunde göra för att hindra båten från att slås i spillror var att desperat hålla den med vinden, så att den surfade på vågorna i stället för att få in dem från sidan, då den säkert skulle välta och sjunka och hon med den.
Nobog kapade fallen till alla kvarvarande segel utom stormfocken, och de flög i väg som stora vettskrämda spöken, innan också de försvann i regnet och vågorna. Efter det gick skeppet något bättre i vinden och den överhängande risken att också främre masten skulle gå av minskade, men om de överlevde stormen kunde hon bara hoppas att de blåsts så långt österut att Jenis kust fanns inom synhåll. Annars skulle de dö av törst innan de kom fram. Om de ens hittade kontinenten, hon hade ingen som helst aning om var de befann sig nu. Ribbonstjärnan, den stora fyr som ledde seglare in i Rackolovs hamn, hade de ännu inte sett nätterna före stormen.
Återigen slog blixten ner, den här gången ännu närmare, framför skeppet på babordssidan. Nobog kände trycket från nedslaget när åskan mullrade över henne. Hon var rädd, rädd för sitt eget liv, och i ännu högre grad rädd för Henkos.
”Jag hoppas du inte har ändrat dig”, hördes Henkos rop, knappt tillräckligt för att överrösta stormen.
Nobog såg honom inte först, men fick sedan syn på sin väns kortklippta huvud, som stack fram under styrbords bänk i sittbrunn.
”Om att vi klarar oss alltså”, ropade han vidare.
”Det har jag aldrig sagt”, ropade Nobog, så lättad att hon inte visste om hon skulle skratta eller gråta. ”Jag sa bara att vi klarat oss igenom värre.”
”Du sa att du var säker på att vi skulle klara oss”, envisades Henko. “Annars skulle du väcka mig.”
”Och det har jag ju inte gjort”, skrek Nobog tillbaka. ”Men det vore bra om du kunde hjälpa till lite.”
Stormen hade inte bedarrat det minsta. Fortfarande flög skeppet på vågorna som en valnöt mellan vilda markattor. Nobog piskades av det häftiga regnet och vindarna slet i det kvarvarande seglet, allt medan himlen om och om igen lystes upp av blixtar och öronbedövande muller rullade över dem.
Henko kravlade fram från sin något mera skyddade plats. Nobogs hela kropp värkte. Det var bara adrenalin och viljestyrka som höll henne uppe. Hon slet med benhård beslutsamhet i rodret, medan skeppet krängde och sköljdes över av jättevågorna.
För en sekund verkade regnet och vinden upphöra. Skeppet balanserade i ett ögonblicks evighet på krönet av en hög våg, samtidigt som en blixt lyste upp himlen. Nobog och Henko, som precis kommit på fötter, såg båda samma sak. Där, inom synhåll, bara en liten bit bort, låg fastlandet. Och skeppet närmade sig de vassa rev som omgärdade just denna bit av kusten med allt för hög fart.
Så slog också denna våg, och skeppet for genom luften, slog in i och igenom en våg, och bars upp av nästa. Nobog och Henko såg med bävan att de nu var innanför reven, de måste ha lyfts över dem av vågen – men att den våg som räddat skeppet från reven skulle sätta i land dem på de kala klippor som utgjorde Nudduhs västra kust med en allt annat än vänlig hand.
Ingen av dem hann tänka något mer innan vågen slog och skeppet slungades genom luften, innan det med våldsam kraft landade på klipporna och slogs i bitar.
Ett andetag senare var stormen över.
***
Edwin, Pudas och Winson fortsatte att resa norrut, men nu var det inte längre tjuvarnas destination som styrde deras vägval. Det gjorde vissa saker enklare – de behövde inte längre oroa sig för fällor och bakhåll på samma sätt. Men det gjorde inte vägen de färdades bättre, de fortsatte att rida genom skogar och fält.
”Är det här verkligen snabbare?” sa Winson efter att de varit tvugna att ta en omväg för att komma över en översvämmad å. ”Vi var nästan ikapp dem.”
”Nästan räcker inte”, sa Edwin. ”Vi måste vara i Harir när de kommer fram. Det här är enda sättet det är möjligt.”
”Är det inte riskabelt?” sa Winson. ”Om det skett en kupp?”
”Vi vet inte det säkert”, sa Edwin. ”Och om det är meningen att vi ska överge vårt uppdrag kommer vi att få ett tecken. Tills dess måste vi försöka slutföra det med de medel som står oss till godo och i enlighet med Lagen.”
Winson nickade. Pudas sa inget.
Edwin hade fått ny energi av att ha ett specifikt mål i sikte. Trots att han inte kunde vara helt säker på att Harir var tjuvarnas destination, och inte kunde veta vad som väntade honom och de andra när de anlände i Ireus huvudstad, kände han frid över sitt beslut. En frid han lärt sig att känna igen, en frid som betydde att han agerade i enlighet med den Högstes plan. Oavsett vad som komma skulle, var det här vad han var tänkt att göra just nu.
De slog läger vid sidan av en stor stenbumling den kvällen, nära en bäck för färskvatten. De hade fortfarande gott om proviant, vilket var tur. Sannolikheten att de skulle ha möjlighet att fylla på sina förråd innan de anlände till Harir var liten, och det var fortfarande minst tre dagar kvar till dess.
Natten var händelselös, och efter en mättande men enahanda frukost fortsatte resan. Edwin red först nu, följd av Pudas och sist Winson. Han hade inte färdats den här vägen förut, men det behövdes inte. Hans mål var tydligt och han hittade de stigar han behövde utan att leta.
På eftermiddagen passerade de genom en kraftig dimma som tvingade dem att sakta in, men de kom snart ur den igen. Några timmar senare var de framme i ruinstaden Vicariat, vilket var platsen där nästa del av deras resa skulle påbörjas. Här fanns genvägen de behövde – om de bara kunde ta sig in och använda den.
”Jag visste inte att staden var så stor”, sa Winson.
Runt omkring dem låg rader på rader av ruiner, de flesta överväxta av buskar och träd med bara grunden kvar som avslöjade att här en gång hade funnits hus.
”Vicariat var nästan lika stort som Harir före branden”, sa Edwin.
”Det här är fler hus än vad som finns i Cebea”, sa Winson.
”Cebea är en liten stad med ireuska mått mätt”, sa Edwin. ”Vänta tills du får se det nutida Harir. Det är betydligt större än så här.”
Vicariat hade brunnit ner till grunden för några hundra år sedan, och den dåtida kungen hade öppnat Harirs portar för alla dem som förlorat sina hem. Vicariat byggdes aldrig upp igen, men Harirs befolkning ökade kraftigt. Många av byarna och de mindre städerna i området härstammade från den tiden, från dem som vägrade att flytta till huvudstaden.
”Så, det är härifrån vi kan komma ikapp tjuvarna och återta det som blivit stulet”, sa Winson. ”Jag måste erkänna att jag fortfarande inte helt förstått hur.”
”Du kommer att förstå i morgon”, sa Edwin. ”Eller du kommer i alla fall att få se i morgon. Jag är inte säker på att jag själv helt förstår.”
”Det finns fortfarande tid innan mörkret faller”, sa Pudas. ”Vi kan fortsätta.”
”Jag vill inte tillbringa fler nätter än absolut nödvändigt i Genvägen”, sa Edwin. ”Det är nog att vi hittar ingången i dag.”
De red vidare mot det som varit stadens centrum. Snart kom de upp på en stenlagd väg. Stenplattorna var spruckna och det växte högt gräs och sly på många ställen, men den var fortfarande förvånande hel.
Vägen ledde dem fram till ett torg i den västra delen av staden. Bara några hundra meter längre bort bredde skogen ut sig igen, med bara enstaka ruiner inne bland träden. I ena änden av torget fanns det som de letat efter – ingången till Genvägen.
De slog läger mellan två ytterväggar som fortfarande var förhållandevis kompletta, trots att resten av respektive hus bara var svartbrända stenblock.
”Jag tar första vakten”, sa Pudas.
”Väck mig sedan”, sa Winson. ”Jag sitter till morgonen.”
Edwin protesterade inte. Han visste att han skulle behöva alla sina krafter nästa dag, om de skulle ha en chans att ta sig in och igenom Genvägen oskadda.
Winson väckte Edwin och Pudas följande morgon.
”En grupp resenärer på västliga huvudvägen i den riktningen”, sa han och pekade. ”Kanske några väringskvinnor, men det kan ha varit människor allihop. De verkar vara osams.”
”Hur många?” sa Edwin.
”Sex. Tre män, tre kvinnor. Ingen av dem var beväpnad så vitt jag kunde se.”
”Även om de är det är sex personer inga problem”, sa Pudas.
”Men om kvinnorna är väringar …”, sa Edwin.
”De är unga väringar, i sådana fall”, sa Winson. ”Förmodligen från Vent.”
”Inte troligt att de besitter några krafter, med andra ord”, sa Edwin.
”Det var en sak till”, sa Winson. ”Männen är intagna som har rymt från sin gård.”
Edwin visslade till.
”Förrymda intagna”, sa han. ”Då ska vi definitivt se vad de gör här. Det här kan vara tecknet att vårt uppdrag har förändrats från en jakt till något helt annat.”
(Foto: Joel Bengs/Unsplash)
Ihfongard.se 