Dokaius vaknade tidigt i värdshuset i Eras, så tidigt att hans välgörare Peter Mile ännu inte hade slagit upp ögonen. Han övervägde först att stanna tills Peter kom upp, men ändrade sig när han kom att tänka på de stora mängder öl mannen som kallade sig Ludde hade hävt i sig innan han kommit i säng kvällen innan.
I stället skrev han ett brev och lämnade det på Peters ryggsäck, där han bjöd in vandringsmannen att besöka honom på Dohrgården om han hade vägarna förbi, men förklarade att han troligen inte skulle komma hem förrän tidigast om en månad.
De timmar han tillbringat med den uppsluppne mannen hade varit en respit från oron för hans syskon, men nu kom den tillbaka med dubbel kraft. Dokaius trodde fortfarande att det var rätt att fortsätta mot Harir för att hitta Junia, men han ville helst inte tänka alltför mycket på logiken bakom sitt resonemang.
Han undrade hur det gick för Antonius. Det kunde inte vara lätt att ansvara för alla tretton intagna på egen hand, nu när det dessutom hade gått så lång tid. Till en början kanske de hade gått med på att vara inlåsta längre varje dag utan att protestera, men förr eller senare skulle de börja trilskas, det visste Dokaius. Antagligen förr.
Förutom det hade han gott om egna problem att oroa sig för. Han hade ingen mat kvar, och inga pengar. För varje timme han la ner på att arbeta hos de eventuella bönder som kunde erbjuda honom mat för jobb, förlorade han en timme som han annars skulle ha kommit närmare palatset.
Han hade dessutom blivit osäker på hur han skulle bli mottagen när han kom till huvudstaden. Visst, han var ättling i rakt nedstigande led till Dohr af Dohrgården, som adlats av den dåtida kungen för de tjänster han gjort landet när han organiserade omhändertagandet av dem som drabbats av sjukan. Namnet af Dohrgård öppnade fortfarande många dörrar, det var han övertygad om.
Men samtidigt, vad visste han? En lantadelsman med ingen egentlig makt, som i vuxen ålder aldrig varit i någon större stad än Vent, som knappt aldrig träffat någon frälse som inte varit i hans egen släkt. Han tittade ner på sin egen klädsel. Han hade sovit under bar himmel i två veckor redan, och minst en till skulle det bli innan han kom fram. Skulle han ens bli insläppt?
Kanske skulle han börja med att bege sig till Haggården, gården utanför Harir, och tala med Tabite. Han hade aldrig träffat henne, men hennes mor och hans far hade varit kusiner. Han var några år äldre än henne, och han visste att hennes föräldrar en gång besökt Dohrgården. Men det var länge sedan, och han hade inget eget minne av det.
Hur som helst så kunde han räkna med hennes stöd, det var han helt säker på. En skötare hjälpte alltid en annan skötare.
Dokaius hade gått större delen av dagen och blivit mycket hungrig, när han till slut fick syn på en bondgård som låg ett par hundra meter från vägen. Han tvekade inte länge innan han svängde av och tog den smala stig som ledde dit.
Det var en liten bondgård, inte mycket mer än en torparstuga och ett fähus. Några höns gick och sprätte på gårdsplanen, och en get stod och betade en bit därifrån. Geten tittade upp när han gick in genom grinden, men hönsen reagerade inte.
Gården verkade välskött, och risken var att vem det nu var som bodde här inte skulle behöva hans hjälp. Han tänkte återigen på hur olik han var den adel som levde i huvudstaden. En adelsman som hjälpte en bonde mot mat och husrum. Fick hovet reda på det så skulle han verkligen inte få träffa några högt uppsatta adelsmän i Harir.
Han skrattade till vid tanken.
”Varför står du här och skrattar på min gård?”
Dokaius vände sig om. En kvinna stod och lutade sig mot fäbodsväggen. Hon såg ut att vara något år äldre än han själv. Så vitt han kunde tolka det hade hennes fråga inte varit fientlig, och han tyckte sig se ett leende leka på hennes läppar. Ett huckle skymde det mesta av hennes hår och hennes ansikte var långt ifrån rent.
”Så har du fått dig en ögonfull också”, sa hon. ”Och fortfarande inte presenterat dig eller förklarat vad du gör här.”
Dokaius log, men slog inte ner blicken.
”Mitt namn är Dok…” började han, men ändrade sig. ”Dok”, fortsatte han.
”Dok Dok?”
”Bara Dok. Dok Långe.”
”Jasså du”, sa kvinnan. ”Och vad gör Dok Långe på min gård?”
”Han letar efter jobb”, sa Dokaius.
”Jasså du”, sa kvinnan igen. ”Och vad kan du göra då?”
”Jag kan det mesta”, sa Dokaius. ”Rensa ogräs, hjälpa till med skörd, hugga ved, fälla skog.”
Bara en sådan sak, tänkte han för sig själv. Att han faktiskt kunde alla de här sakerna. Men inte hade någon större koll på den heraldiska ordningen eller hur man rätt tilltalade kungen.
”Jasså det kan du”, sa kvinnan. ”Ja, då ska vi väl kunna hitta något jobb för dig. Vill du ha betalt?”
”Mat”, sa Dokaius. ”För i dag och några dagar framöver som jag kan ta med mig. Kanske husrum i natt.”
”Det låter inte orimligt”, sa kvinnan. ”Jag heter Christine. Följ med här.”
Dokaius antog att han skulle vara tvungen att arbeta innan han fick något att äta, och han frågade vad han skulle göra. Christine förvånade honom med att säga att det fick vänta till efter maten, eftersom den stod på spisen. De gick in i torparstugan. Det var bara två rum: ett kök och ett sovrum. På en järnspis stod en gryta som visade sig innehålla svampstuvning. Till den serverade Christine potatis och bröd.
Dokaius tänkte att godare hade han inte ätit på länge, inte ens i värdshuset i Eras, och han berättade det.
”Tro inte att du behöver arbeta mindre för att du smickrar mig”, var Christines svar.
Dokaius hade väntat sig att de skulle få sällskap av Christines man, men de förblev ensamma. Tidigare än vad han ville tog maten slut, och de gick ut på gården. Det visade sig finnas mycket att göra, och Dokaius var snart satt i arbete. Christine försvann i väg sedan hon sett till att han kom igång, och han blev ensam med yxa, såg och ett stort antal torra stockar som skulle sågas upp och klyvas så att de gick in i vedspisen.
Flera timmar senare tittade han upp och fick se att Christine stod på avstånd och betraktade honom. Han hade blivit svettig av det hårda arbetet och av solen som fortfarande värmde, så han hade tagit av sig på överkroppen. Nu kände han sig plötsligt generad, men tänkte att han skulle känna sig ännu fånigare om han tog på sig skjortan bara för att hon stod och såg på honom.
Nästa gång han tittade upp hade hon försvunnit, och han tänkte inte mer på det.
”Säg mig”, sa Christine plötsligt, och Dokaius hoppade till för han hade inte ens hört henne komma, ”är det här första gången du kommer den här vägen?”
”Varför undrar du?” frågade Dokaius.
”Åh … ingen särskild anledning”, sa Christine. ”Du kan förresten sluta nu om du vill. Solen går snart ner. Jag har gjort i ordning proviant åt dig till tre dagar framöver, och om du vill får du stanna här över natten.”
Dokaius funderade en stund, och bestämde sig sedan för att stanna. Han var så trött att han troligen inte skulle orka gå särskilt långt hur som helst.
Han sa att han skulle stanna, och gick och ställde tillbaka yxa och såg där hon visat honom. Han gick bort till fähuset, men Christine ropade på honom när han började öppna dörren.
”Det finns gott om plats i huset. Om du inte hemskt gärna vill sova med djuren.”
Dokaius rodnade, och gick bort till huset. Hon hade redan gått in, och satt vid bordet.
”Dessutom har jag lagat kvällsmat, så om du inte ljög tidigare i dag är det säkrast att du sätter dig här och äter”, sa hon och log.
Dokaius satte sig mitt emot henne. Han märkte att hon tittade på honom medan han åt, och han kände sig bortkommen. Det var fånigt egentligen, han som borde vara sofistikerad och ha god kunskap om etikett, och också hade det rent teoretiskt, satt där och kände sig som en bortkommen bonnpojke. Medan Christine som levde på vad hon själv odlat, ensam i en torparstuga en liten bit från landsvägen, verkade hur säker och lugn som helst.
Fast samtidigt var det inte märkligt. Han kunde inte påminna sig att han någon gång suttit ensam vid ett bord med en vacker kvinna i hans egen ålder förut.
”När kommer din man hem?” frågade han, och insåg direkt att det varit fel sak att säga.
Men Christine verkade inte ta vid sig.
”Jag har ingen man”, sa hon. ”Det här är min gård, precis som jag sa. Det är bara jag och hönsen och geten.”
”Jaha”, sa Dokaius.
Christine fortsatte att titta på honom. Dokaius fortsatte försöka att inte låtsas om det, samtidigt som han kände hur det hettade om öronen.
Christine hade tagit av sig hucklet sedan de kom in i huset, och tvättat sig. Hennes hår var mörkrött, och hon hade fräknar. Dokaius trodde fortfarande att hon var äldre än vad han själv var, men han var inte lika säker längre.
Han tittade upp från maten och deras blickar möttes. Den här gången hade han bestämt sig för att inte slå ner blicken. Han var Dokaius af Dohrgården, och han tänkte inte låta sig skrämmas av ett vackert ansikte.
Inte heller hon tittade bort.
Bordet de satt vid var inte särskilt stort och de satt båda framåtlutade, så deras ansikten var nära varandra.
Dokaius la ifrån sig skeden i tallriken.
Christine kliade sig på kinden.
Dokaius kände hur rodnaden spred sig över hela ansiktet, men han vägrade att se ner. Hans öron hettade, men han fortsatte att möta hennes blick.
Christine slickade sig om munnen.
Så reste hon sig plötsligt från bordet.
”Du får duka av och diska”, sa hon. ”Knacka när du är färdig så ska vi ordna någonstans åt dig att sova.”
Hon vände sig och gick in i sovrummet. Dörren stängde hon efter sig. Dokaius blev sittande kvar med en överväldigande känsla i bröstet av att något avgörande nästan hade inträffat. Han tog sig till slut samman och reste sig. Försiktigt, eftersom han kände sig lite skakig, dukade han av och gick ut med disken. Det tog honom längre tid än han trott var möjligt att få ren de två tallrikarna och grytan, men när han var klar kände han sig också klar i huvudet, och han gick tillbaka in i huset.
Christine hade fortfarande dörren stängd, så han knackade på.
”Kom in”, hörde han henne säga.
Han öppnade dörren.
Och det lugn han trodde sig ha hittat försvann.
En oljelampa stod på ett litet bord bredvid sängen, som var så bred att den lätt rymde två personer. Lampan gav ifrån sig ett varmt fladdrande sken. Ett litet fönster släppte in det sista ljus som fanns kvar från den sedan en timme nedgångna solen.
Rummet var mycket mindre än köket. Förutom sängen och det lilla bordet fanns bara en möbel, en vackert utsirad byrå. På golvet, som bestod av hyvlade brädor, låg en matta. Den bortre väggen pryddes av en tavla i enkel ram, föreställande en uppgående sol med en tjäder i ena hörnet. I övrigt var väggarna kala.
Dokaius drog in ett djupt andetag. Släppte sakta ut det igen. Och andades in. Och ut.
”Om du inte börjar andas normalt snart kommer du att svimma.”
Christine stod bredvid sängen, framför honom. På sig hade hon en vid särk i något tunt, glansigt material. Dokaius trodde först att det var siden, men tänkte sedan att något så kostsamt skulle hon aldrig ha råd med.
Så knäppte Christine upp särken och lät den falla, och vad klädplagget var gjort av för material blev oändligt ointressant.
”Du heter inte Dok Långe, eller hur?” sa Christine när de låg bredvid varandra i sängen efteråt.
”Vad menar du?” sa Dokaius.
”Det är inte direkt ett vanligt namn”, sa Christine.
Dokaius skrattade till.
“Jag heter inte Dok Långe”, sa han.
“Jag förstod nästan det”, sa Christine.
Hon smekte honom över kinden. De var fortfarande nakna, och Dokaius kände doften av hennes hår. Hon gled närmare honom och la huvudet på hans arm.
”Jag har varit gift”, sa hon. ”Min man föll illa och dog innan vårt första år tillsammans var över. Det var hans far som ägde marken här, innan. Men han hade så mycket att han lät mig behålla den. Ändå.”
Det blev tyst ett tag.
”Så jag är ingen jungfru, om du trodde det.”
Dokaius log.
”Det trodde jag inte”, svarade han. ”Men det är jag. Eller var, i alla fall.”
Hon skrattade.
”Jag förstod nästan det också.”
Dokaius kände sig upprymd. Det hade varit både så mycket mer och så mycket mindre än han föreställt sig. Han kysste Christine på pannan.
”Vad nu?” frågade han.
”Har du redan återhämtat dig?” svarade Christine, med ett retsamt leende på läpparna.
Dokaius bet sig i underläppen.
”Det var inte det jag menade”, sa han. ”Jag menar vad händer sen. I morgon.”
”Vi äter frukost. Du får din betalning. Du går vidare.”
Dokaius blev tyst.
”Det var trevligt”, sa Christine. ”Och jag ångrar det inte. Men vi visste båda två att det inte skulle bli mer än en natt.”
Dokaius tittade på henne. Någonstans inom sig visste han att hon hade rätt, att det här bara hade varit ännu ett sätt att slippa oroa sig för Junia och Antonius för ett tag.
Han nickade.
”Fast natten är inte över än”, sa han efter en stund.
Christine skrattade till, rullade upp på Dokaius och satte sig gränsle över honom.
”Nej”, sa hon. ”Långt ifrån.”
Dokaius kände sig inte alls så trött som han trott att han skulle göra, när han lämnade Christines stuga tidigt följande morgon. Tuppen hade väckt dem i gryningen, och han hade hjälpt henne med morgonens sysslor innan de åt frukost och han sa adjö.
Innan han gick drog hon honom till sig och gav honom en lång kyss. Han var fortfarande osäker på var han skulle göra av tungan, men hon verkade inte bry sig, och hon skrattade när hon släppte honom.
”Adjö Långe”, sa hon. ”Nu ses vi aldrig mer.”
Några händelselösa dagar gick. Dokaius åt maten han fått av Christine och tänkte på tiden de haft tillsammans. Efter att ha ätit middag den tredje dagen gick han ner till en liten sjö han hittat och tog ett bad, fortfarande med Christine i tankarna.
Efter att ha soltorkat på stranden en stund gick han tillbaka till platsen där han gjort upp en eld och lämnat sin packning. När han närmade sig hörde han någon rusa bort. Han sprang de sista metrarna. I lägret var allt i en enda röra. Någon, eller några, hade rivit upp hans resgods och sparkat omkull elden.
Med en suck kollade han igenom packningen. Tydligen hade han kommit tillbaka i precis rätt tid, för ingenting saknades. Han byggde upp elden igen, och lyckades få den att brinna utan alltför mycket besvär. Han la sig och försökte somna, men det gick inte bra. Han hade mycket att tänka på.
***
”Sover han?”
”Ja, jag tror det.”
De två pojkarna smög närmare.
”Är du säker?”
”Nej har jag sagt. Om jag tror det så är jag väl inte säker. Korkskalle!”
”Tyst.”
Oliver stannade och lyssnade. Inget hördes.
”Det var inget”, sa Jev.
”Nej just det. Brukar man inte låta när man sover?”
”Nej, det är bara du! Du skulle höra dig själv.”
”Kan du sluta tjata om det där. Jag vet att jag snarkar. Det var inte så jag menade. Kan vi inte gå hem nu?”
”Nej. Vi måste lyckas. Vi har misslyckats i snart tre dagar nu. Mest på grund av din feghet.”
”Va! Det var inte mitt fel att …”
”Schh …”
”Vad är det?”
”Tyst, sa jag.”
Pojkarna satte sig på huk och väntade. Jev spände hörseln till det yttersta. Men ljudet han hört kom inte tillbaka. Han reste sig upp.
”Vad var det för nått du hörde?” sa Oliver.
”Ingenting.”
”Men, vad var det?”
”Inget, sa jag.”
”Nej säkert. Du hörde någonting.”
”Ska du gå någon gång eller?”
De två pojkarna rörde sig tyst och smidigt genom den knepiga terrängen, och närmade sig mannens läger. Några meter ifrån stannade de, och kröp ihop bakom några buskar.
”Är du helt säker på det här?” viskade den yngre brodern. Han fick inget svar. Ändå borde Jev ha hört. ”Är du …” upprepade han med lite högre röst.
Jev viftade irriterat mot honom för att visa att han hört, men valt att inte svara. Oliver satte sig ner. Vad han hatade det här.
Det knakade till i buskarna. Någon var på väg mot dem! Det var för sent för att fly. Vad skulle han göra?
”Det har varit en lång dag, och jag är helt säker på att jag inte orkar mycket mer.”
Det var mannen vars läger de letat igenom tidigare. Mannen de förföljt i nära fyra dagar.
”Varför förstörde ni mitt läger?” sa han. ”Varför kom ni tillbaka?”
Oliver tänkte inte svara. Han visste att Jev var bättre på att snacka än han var, vilket inte var så konstigt eftersom han var tre år äldre. Men Jev knep igen ordentligt.
”Ser jag ut som om jag har någonting värt att stjäla? Jag är för sjutton tvungen att arbeta för brödfödan, och den är nästan slut nu.”
Mannen tystnade och tittade ner i marken. Så höjde han blicken och såg uppfodrande på de båda bröderna.
”Res på er.”
Jev reste sig tveksamt. Hans lillebror följde efter.
”Vad heter ni?”
Ingen av dem öppnade munnen.
”Kan ni överhuvudtaget bruka era tungor? Eller är ni kanske helt enkelt för dumma för att förstå vad jag säger?”
”Jag är inte dum”, sa Oliver.
Jev gav honom en ilsken blick.
”Bra …” sa mannen. ”Jag hoppas detsamma går för din storebror.”
”Hur visste du att …” började Oliver, men tystnade när Jev satte en armbåge i sidan på honom.
Mannen högg tag i Jevs hand med förvånande snabbhet.
”Lägg av med det där”, sa han och vred runt Jevs arm så att Jev var tvungen att följa med med hela kroppen. Sedan släppte han taget.
Oliver såg på sin bror att ett av hans vredesutbrott inte var långt borta.
”Så. Två unga tjuvar på jakt efter något värdefullt”, sa mannen. ”Ni har varit efter mig några dagar, eller hur? Jag har tyckt mig höra och se saker som inte riktigt stämde in, men jag avskrev det på mitt eget humör. Det har hänt mycket de senaste dagarna som jag inte riktigt hunnit smälta än.”
”Tror du vi bryr oss, gubbe?” sa Jev.
Mannen rörde sig återigen med förvånande hastighet. Oliver hann inte se vad som hände, men plötsligt var Jev upplyft från marken av den betydligt längre mannen, som utan problem verkade behärska situationen trots Jevs sparkar och slag.
”För det första så tycker jag inte om att bli kallad gubbe”, sa mannen. “Speciellt inte av tjuvpack som försöker stjäla av mig. För det andra har det varit en lång dag och mitt tålamod är inte på topp. Så försök att vara lite hövlig. För din egen skull om inte annat. Fast det var i och för sig intressant att höra att du också har full kontroll över din tunga, även om du verkar ha mindre koll på övriga kroppsfunktioner.”
Jev insåg att det inte var lönt att kämpa emot, och slutade att sparka. Oliver visste fortfarande inte vad han skulle ta sig till.
Han var rädd.
”Vad i hela världen ska jag ta mig till med er två?” sa mannen.
”Släpp oss”, sa Oliver tyst.
”Va? Jaha, jag måste erkänna att det mest var en retorisk fråga”, sa mannen.
Oliver sa inget mer. Han visste inte vad en rektorisk fråga var för någonting, men han förstod att mannen inte skulle släppa dem bara för att han ville det.
”Det skulle vara intressant att veta var ni kommer ifrån, men med tanke på hur pratsamma ni har varit hittills, så antar jag att det inte är lönt att fråga”, sa mannen.
”Släpp ner mig ska jag berätta”, sa Jev.
”Oj. Något annat än förolämpningar ur herr storebror”, sa mannen. “Men jag tror nog inte det. Sannolikheten är större att du försöker ge mig en smäll. Eller försöker springa. Båda sakerna skulle misslyckas, men i alla fall.”
”Jag lovar”, sa Jev.
”En tjuvs löfte”, sa mannen.
Jev tystnade. Oliver tittade på sin bror. Han var inte besegrad än.
Oliver försökte tänka ut något att göra, men det hade alltid varit Jev som tänkte ut saker. Själv följde han mest med. Om han någon gång kom med något förslag så skrattade storebrodern oftast åt honom hur som helst.
Han kände hur en tår rann nerför hans kind.
Mannen verkade ha sett det, och för ett ögonblick tyckte Oliver att han såg medlidande i hans ansikte.
”Det här är fånigt”, sa mannen. ”Jag behöver sova. Ska jag vara tvungen att stå här och … gaah!”
Med plötslig våldsamhet slängde han Jev ifrån sig. Jev landade och rulla runt för att inte slå sig. Han kom snabbt upp i stående ställning.
”Jag orkar inte med det här”, sa mannen. ”Jag behöver sova. Försvinn härifrån. Om jag ser er igen så kommer jag inte att låta nåd gå före rätt.”
Oliver stod tvekande, men Jev tänkte tydligen inte stanna kvar för att se om mannen ändrade sig. Han slet tag i sin yngre bror och rusade därifrån.
”Förbannade meishur-gubbe!” skrek han medan han sprang. ”Förbannade, äckliga, sviniga meishur-gubbe!”
***
Dokaius hörde den äldre av pojkarna förbanna honom och suckade för sig själv. Han kände att han borde ha handskats med de två unga tjuvarna på något helt annat sätt. Men han var alldeles för trött, hade alldeles för mycket att tänka på. Han hade inte orkat, och hade känt att det var bäst att han lät dem gå innan han helt tappade kontrollen över situationen.
Han trodde inte att de skulle komma tillbaka. Och även om de gjorde det så hade han ju faktiskt inget som var värt att stjäla. Om de gav sig på honom så skulle han lätt få övertaget över dem båda, även om han till en början hamnade i underläge.
I ett yrke där vem som helst av dem man var satt att ta hand om när som helst kunde bli våldsam, ingick det naturligtvis att kunna ta hand om denna våldsamhet. Dokaius var stark, men framför allt så visste han att hantera människor som var rasande, visste var han skulle slå eller trycka för att åstadkomma så mycket smärta som möjligt utan att orsaka skada, visste var och hur han skulle gripa och kasta för att få ur balans eller hålla nere. Han hade knappt blivit trött av att hålla uppe den äldre pojken i luften.
Dokaius suckade. Det skulle nog ta ett tag innan han somnade. Han hade, som sagt, mycket att tänka på. Ludde med sina elixir. Christine med sitt leende och sina varma händer. Vad som väntade honom i Harir.
Mycket hade hänt sedan Junia försvann.
Dokaius insåg att han inte oroade sig längre. Han visste inte om det var bra eller dåligt, om han skulle vara glad eller upprörd över det. Det kändes väldigt underligt. Han var fortfarande fast besluten att hitta sin syster, och se till att gården fick sina pengar när han ändå höll på. Men av någon anledning kändes det inte längre som en nästan övermänsklig uppgift. Han kände sig plötsligt säker på att allt skulle lösa sig, i sin egen tid. Att Junia levde nu och skulle fortsätta göra det.
Han förstod inte vad det berodde på. Men han hade, helt enkelt, slutat oroa sig.
(Foto: Christopher Burns/Unsplash)
Ihfongard.se 