”Jag måste vila en stund, annars kommer du att få fortsätta utan mig”, sa Dokaius. Han satte sig på en sten och släppte den packning han burit på ryggen.
”Vi kommer aldrig att hinna ifatt vargen, förstår du inte det?” fortsatte han.
Junia stannade och vände sig mot honom. Hennes sovfäll och mantel var hopdragna i ett knyte som hon bar i ett läderband, och hon hade bågen strängad över axeln. Förutom den mat de haft kvar var det allt som hon tagit med sig från den förstörda vagnen.
”Jag vet!” fräste hon. ”Det är inte därför som …”
Hon avbröt sig och satte sig ner på backen med en ljudlig suck.
Vill du hellre lyssna på kapitlet så kan du göra det här.
Here you can read this chapter in English.
”Jag tycker inte om det här heller, men om vi går så att vi får skavsår så kommer det ta ännu längre tid att komma fram till Harir”, sa Dokaius.
Junia suckade igen.
”Jag vet. Det är bara att … äsch ingenting.”
”Vad?”
”Det känns så fel allting. Jag ville komma i väg från Dohrgården och alla de intagna ett tag, ville att något skulle hända. Och när vargen kom och jagade i väg hästen blev jag först överraskad och sedan arg, men nu känner jag mig bara trött. Jag vill bara att det ska ta slut.”
Dokaius tittade på sin syster. De hade alltid haft svårt att prata om sådana här saker, de som kunde prata om så mycket annat. Inte heller nu visste han vad han skulle säga, så han satt tyst.
Efter en lång stund reste sig Junia.
”Även om det är tid att stanna för i dag så kan vi inte sitta här på vägen.”
Hon började gå igen. Dokaius följde efter.
***
Junia hade inte trott att hon skulle känna så här. Äventyret som hon sett fram emot så länge hade kommit, och vad gjorde hon? Skyndade sig så mycket som möjligt för att det skulle ta slut. Hon skämdes för sig själv, vilket naturligtvis fick henne på ännu sämre humör.
Mycket berodde på de underliga tankar som dykt upp oombedda sedan innan de begav sig av från Dohrgården, och som blivit än värre sedan de stött på vargen (det är ingen varg).
Ingen av dem hade sett eller hört vargen sedan den försvann med deras stackars häst framför sig. Inga spår av hästen hade setts till heller, vilket var betydligt underligare. De hade hittat vad som återstod av kärran, men repen till hästen hade varit avbitna. Vilken varg betedde sig så?
Det är ingen varg!
Då hade Junia bara varit arg, och hon hade strängat sin båge och burit den över axeln sedan dess. De hade fått prioritera bort mycket när vagnen välte, eftersom de ville resa lätt för att inte dra ut på tiden mer än nödvändigt. Dokaius hade bara tagit med sig mat, sin sovfäll och en kokgryta, men för Junia var bågen och ett koger pilar viktigast. Hon motiverade det med att hon kunde jaga om de behövde mat, men både hon och Dokaius visste vad bågen främst var för.
Att vara arg var betydligt bättre än vad det nu var hon var nu. Hon hade inte direkt hemlängtan, hon var fortfarande outsägligt trött på allt som hade med de intagna att göra. Men hon var ännu mer trött på att gå, och hon var ännu mer trött på att vara rädd.
Dokaius hade somnat för länge sedan. Han var uppenbarligen inte orolig alls. Junia satte sig upp och drog sig närmare elden. Hon la på en till vedpinne, en av de sista som hon och Dokaius samlat ihop innan de gått och lagt sig. Snart skulle hon bli tvungen att låta elden dö ut.
Hon undrade hur lång tid som gått sedan solen gick ner. Det kändes som en evighet, men förmodligen var det inte mer än en timme. Hur som helst borde hon sova om hon skulle orka gå dagen därpå, men det gick inte. Hon satt kvar och stirrade in i elden tills veden tog slut och den slocknade, varefter hon drev in i en orolig sömn. Hon var inte ett dugg utvilad när Dokaius väckte henne följande morgon.
Dokaius och Junia hade bestämt sig för att fortsätta färden mot Harir nästan utan någon diskussion. De hade fortfarande tid nog att hinna fram och tillbaka innan pengarna tog slut för Antonius. Om de gick hem nu skulle deras tripp bara ha försatt dem i än värre knipa än tidigare.
En sak som de båda lagt märke till efter att de blivit av med vagnen, var att det var ovanligt mycket folk på vägen. Den här dagen blev en sak till klar: alla var på väg bort från huvudstaden. De pratade inte om det, men Junia märkte att det gjorde Dokaius bekymrad.
Junia sackade efter mer och mer. Dokaius stannade och väntade in henne, men hon blev snart efter igen. De åt lunch och hon kände mest för att lägga sig och sova, men hon tvingade sig vidare. Det gick ännu långsammare än det gjort på förmiddagen, men de kom i alla fall framåt.
De befann sig i ännu en skog, i ett mer kuperat landskap än området kring Vent. Björk och al stod längs vägkanten, fortfarande med hela sommardräkten intakt. Om några veckor skulle löven börja gulna, men ännu var allt grönt och friskt. Vägen gick nästan helt rak, stenlagd och kantad med milstolpar som berättade hur långt de hade kvar till Harir. Kullarna tröttade ut henne, både att kämpa sig upp för dem och att inte höja farten för mycket på nervägen.
Dokaius stod och väntade på henne igen. Junia stannade när hon kommit ikapp honom.
”Jag måste vila ett tag”, sa hon.
”Visst Junia, men vi kan inte stanna för natten än.”
”Jag vet”, sa hon och satte sig på marken. ”Jag är bara så trött.”
”Jag ser det”, sa Dokaius. ”Är det något som tynger dig, eller var du vaken för sent i går?”
”Jag kunde inte somna.”
Om Dokaius märkte att hon duckat frågan sa han i alla fall inget om det, utan nöjde sig med svaret. Efter en stund gick de vidare.
***
Dokaius hade börjat uppskatta att vandra fram längs skogsvägarna. Hade det inte varit för att så mycket hängde över honom så skulle han verkligen ha trivts. Han var orolig för Junia, som inte alls var sig själv sedan vargen tog deras häst. Han oroade sig för Antonius, som var tvungen att ansvara för alla de intagna själv. Och alla de människor som var på väg åt motsatt håll fick honom att misstänka att något hade hänt i huvudstaden.
Han hade försökt att tala med några av dem tidigare under dagen, för att få höra lite rykten och så. Få veta vad som hände åt det håll de var på väg. Men ingen hade varit särskilt hövlig. De flesta svarade inte ens, och ingen stannade för att byta några ord. Det störde honom mer än det kanske borde.
Varför Junia underliga beteende störde honom var desto klarare. Hans syster hade säckat ihop efter händelsen med vargen. Dokaius hade vaknat några gånger under föregående natt, och varje gång sett Junia sitta och stirra in i elden med ögon som var långt borta. Det var inte konstigt att hon var trött nu, om hon inte sovit någonting.
Helst skulle Dokaius ha vänt och gått hem med henne. Men det fanns ingen tid, och han vågade inte skicka hem henne själv. Att han ens övervägde den möjligheten gjorde det uppenbart hur förändrad Junia var. I vanliga fall skulle Dokaius övergett den idén på sin egen orimlighet, att Junia frivilligt skulle bege sig tillbaka till Dohrgården. Men nu …
Dokaius suckade. Junia som hade sett fram emot det här. Som kämpat med näbbar och klor för att få resa.
De kom in i en mer öppen skog, där träden stod glest och på många ställen ersattes av ängar. Låga buskar och långt gräs kantade vägen. Ibland såg han får som betade. Dokaius tänkte att de bara behövde gå någon timme till nu. Han sneglade på Junia som nästan stapplade bredvid honom på vägen. Inte mer än en timme till.
Ännu en grupp människor kom gående. Det såg ut att vara en familj: en äldre man, en äldre kvinna och tre pojkar som nästan var män. Det äldre paret tittade knappt på Dokaius, men pojkarna höll honom under uppsikt, som om de var rädda att han skulle ge sig på dem. De hade påkar i händerna.
Familjen försvann bakom en krök och de var åter ensamma på vägen. Dokaius började vissla. Junia tittade upp på honom, suckade, och återgick till att stirra ner i backen. Dokaius fortsatte vissla, tills han fick nog av vandringen, såg ut en bra nattplats och stannade.
Junia rullade genast ut sin sovfäll och la sig på den. Dokaius lyckades hålla henne vaken länge nog för att få i henne lite mat, men sedan somnade hon. Det gjorde Dokaius lite lugnare, fick hon bara sova ordentligt en natt skulle säkert mycket av nedstämdheten försvinna. Dokaius gick och samlade ihop ved och plockade lite svamp, innan han själv rullade ut sin sovfäll. Han var trött, så när han väl fått fyr på elden och reflekterat över hur tur de haft med vädret – inte en enda droppe regn – la han sig för att sova han också. Inte heller för honom var det något problem med att somna den kvällen.
***
Junia satte sig upp. Solen hade precis kämpat sig över trädtopparna, men hon kände sig ändå utvilad. Hon rullade ihop sin sovfäll. Nynnade lite på en av de sånger de intagna brukade sjunga på Dohrdagen. Dokaius låg fortfarande och sov.
Hon gick bort till den lilla bäck som rann i ena änden av ängen de sovit på. Tog av sig om fötterna och stack ner dem i det klara vattnet. Det var ganska varmt, det hade varit en fin sommar. Hon fortsatte att nynna för sig själv samtidigt som hon ryckte åt sig ett grässtrå att tugga på. Efter ett tag hörde hon hur Dokaius rörde på sig borta i sin sovfäll. Strax kom hennes bror och satte sig bredvid henne.
”Godmorgon, Junia.”
”Godmorgon.”
De satt tysta några minuter.
”Sovit gott?” sa Dokaius.
”Jodå. Du?”
”Ganska.”
Dokaius reste sig och gick bort för att packa ihop. Junia satt kvar en stund innan hon också reste sig. Hon satte på sig skorna igen. När hon vände sig om fick hon syn på något som rörde sig en bit in bland träden. Nyfiken gick hon närmare, men stannade när vad det nu var som rörde sig uppenbarligen upptäckt henne och också stannat. Sedan började det att röra sig mot henne, med allt större hastighet. Junia trodde först att det var vargen (det är ingen varg) och stelnade till. Sedan såg hon vad det var. En tjur.
”Dokaius, se upp!”
Junia satte fart mot närmsta klättringsbara träd, och såg i ögonvrån att Dokaius gjorde detsamma. När hon rusade fram över ängen och hörde tjuren närma sig bakom henne kände hon ingen av den skräck hon känt när vargen kom, utan en rush av energi som nästan fick henne att flyga fram.
Hon nådde trädet och hann precis klättra upp tillräckligt högt för att vara utom räckhåll för tjurens horn innan det stora djuret brakade in i det. Vibrationerna gjorde att hon nästan trillade av grenen hon kastat sig upp på, men hon klarade sig och klättrade högre upp i trädkronan. Dokaius gjorde samma sak i en stor ek en bit bort.
”Jaha, nu sitter vi här vackert, du och jag”, ropade Dokaius. ”Vad tycker du att vi ska göra nu då?”
”Leka tjugo frågor?” svarade Junia och skrattade.
Dokaius tittade trött på henne.
”Försök vara allvarlig för en gångs skull.”
”Ja inte vet jag. Den där tjuren verkar kunna hålla på så där länge till. Om inte …”
Junia tittade bort mot sin båge som hängde på ett litet träd borta vid deras sovfällar.
”Vad har du för planer nu då?” sa Dokaius.
”Tror du att någon äger den här tjuren?” sa Junia.
Dokaius följde hennes blick.
”Troligtvis. Hur så?”
”Om någon äger den, tror du då att denne någon skulle bli arg om den dog?”
”Sannolikt.” Dokaius förstod var Junia tankegångar var på väg. ”Vi kan inte sätta en pil i tjuren bara för att den jagat upp oss i ett träd.”
”Det är klart vi kan”, sa Junia.
”Ja, visst, vi kan göra så. Men det är inte rätt.”
”Jaha, vad ska vi göra då? Jag har gett två förslag, det börjar bli dags för dig att vara lite kreativ.”
Dokaius svarade inte och de satt där en stund under tystnad, medan tjuren vandrade runt Junia träd och fnyste.
”Man måste väl sjutton hålla folkilskna tjurar inlåsta”, utbrast Junia när hon tröttnat på tystnaden.
”Ja, inte vet jag”, svarade Dokaius. ”Jag har aldrig ägt någon folkilsken tjur.”
”Och du har inget förslag på vad vi ska göra?”
”Vi får väl helt enkelt vänta tills tjuren tröttnar och går hem”, sa Dokaius.
”Det kan ju ta hur lång tid som helst.”
”Sant. Men ser du något annat sätt som vi både kan hinna ifrån tjuren och få med oss sovfällarna, resten av packningen och din båge?”
”Det var ju din tur att komma med förslag nu”, sa Junia.
”Och jag har kommit med ett. Att vi väntar.”
”Det är inget förslag. Det är vad vi gör om vi inte kommer på någonting”, sa Junia.
”Vilket vi uppenbarligen inte gör”, sa Dokaius.
”Du nej. Jag har kommit på flera saker.”
”Som inbegriper att döda tjuren, vilket vi inte kan …”
”Hepp. Vi kan. Vi får inte.”
”… vilket vi inte får.”
”Vi kan väl i alla fall försöka få upp bågen och det andra i trädet”, sa Junia efter en stund.
”Och hur tänkte du lösa det?”
”Enkelt. Du hoppar ner och lockar i väg tjuren och jag springer och hämtar sakerna.”
”Och om jag inte hinner undan?” sa Dokaius.
”Det är klart du gör, du är snabb. Kom igen nu. Har vi allting så går det mycket fortare att komma härifrån om vi kommer på något sen.”
Dokaius tvekade en stund, men svarade sedan att, visst, de kunde väl försöka. Han klättrade försiktigt ner från trädet, och när tjuren inte verkade märka honom smög han i stället själv bort mot sovfällarna. Det verkade gå bra i flera minuter, men sedan spetsade tjuren öronen och vände sig mot honom. Dokaius, som nästan var framme vid packningen, började springa. Han slet med sig det ena av knytena och fortsatte in i skogen med tjuren efter sig.
Junia hoppade snabbt ner ur trädet och sprang bort och hämtade bågen, sin sovfäll och kogret med pilarna. Hon spände fast packningen på en gren en bit upp och drog på sig kogret och strängade pilbågen. Hon klättrade upp en bit och spanade efter Dokaius och tjuren, men när hon inte såg någon av dem klättrade hon ner till marken igen och gick åt det håll som de försvunnit. Hon hade nästan hunnit till andra änden av ängen när hon fick se Dokaius komma springande, tjuren en bra bit efter.
”Spring, Junia!”
Junia vände och sprang tillbaka till trädet och klättrade upp. Dokaius kom efter henne. De satt nu båda två i eken som Dokaius tidigare suttit i. Som tur var var det samma träd där Junia spänt fast packningen. Tjuren stannade framför trädet och frustade.
”Det gick ju bra det där”, sa Junia.
”Lätt för dig att säga. Det var inte du som nästan blev nersprungen”, sa Dokaius.
”Nästan nersprungen? Du var ju långt före.”
Dokaius försökte hämta andan.
”Ja, när jag kom tillbaka ja. Jag var tvungen att kasta mig upp på en stor sten en bit in i skogen, titta här vilka skrapmärken jag fick på armbågarna.”
Dokaius borstade av sina underarmar. De blödde ur flera små sår.
”Sen lurade jag i väg tjuren en bit in i skogen åt andra hållet innan jag sprang tillbaka.”
”Ledsen för det. Men vi har ju allting nu eller hur?” sa Junia.
”Vi har väl det. Så vad gör vi nu?” sa Dokaius.
”Leker tjugo frågor?”
”Det var ett himla tjat om tjugo frågor!”
***
De lekte naturligtvis tjugo frågor till slut, och många andra ordlekar förutom det, och de pratade tills de fick slut på samtalsämnen och sedan satt de tysta. En klar fördel med Junias tripp för att hämta packningen, som nästan övervägde svidandet i armarna, var att de hade någonting att äta. Dokaius tuggade på ett äpple Junia plockat dagen innan.
Till slut somnade tjuren, och de vågade sig ner och därifrån. Det hade hunnit bli kväll, men de bestämde sig för att gå några timmar i alla fall, dels för att de annars skulle ha tappat en hel dag, dels för att inte riskera att stöta på tjuren igen när de vaknade morgonen efter. Dokaius tyckte att det var skönt att fortsätta vandra när solen gick ner. Natten var klar och månen nästan full, så det var inga problem att se vart de skulle gå. Dessutom slapp de alla skrämda människor som var på väg åt andra hållet.
Han andades in den kalla nattluften. Även om de förlorat nästan en dags vandring på tjuren så kunde han ändå inte känna annat än tacksamhet mot den. Han var inte säker på hur mycket som berodde på att Junia sovit ordentligt en natt och hur mycket som berodde på att hon fått sitt äventyr, men hans syster hade kommit ur sin likgiltighet och gick nu med friska steg bredvid honom.
Dokaius var glad. När han tittade upp på den stora månen och på stjärnorna som bredde ut sig över himlen, nästan lycklig. Han tog ännu ett djupt andetag. Det här var livet! Han hade aldrig haft lika mycket emot att ta hand om de intagna som Junia, men han hade å andra sidan aldrig uppskattat det på samma sätt som Antonius. Det var begränsande, det var tröttande och det var tidskrävande. En skötare kunde aldrig ta ledigt. Att vara tre på tretton intagna var i minsta laget. Han ångrade att han aldrig funnit någon att dela bördan med, men det var inte lätt att hitta någon som accepterade att ta sig an det svåra yrket.
Och han kunde aldrig komma ifrån det. En skötare föddes till sitt yrke och uppfostrades till det, levde med det, från sin första dag i livet. När ett barn i en av adelsfamiljerna som ansvarade för gårdarna fyllde sexton år fick han eller hon möjligheten att lämna gården för att söka sin lycka någon annanstans, men det var få som gjorde det. Gården var allt man någonsin känt till, skötaryrket det enda yrke man behärskade. Trycket från föräldrar och äldre syskon var dessutom ofta stort, eftersom de gårdar som fanns nästan alltid var fullbelagda och en mindre skötare som tog upp yrket gjorde bördan desto tyngre för alla de andra.
För Dokaius och Antonius hade valet varit självklart. Junia hade kämpat emot för allt vad hon var värd, innan den kombinerade kraften av deras fars ilska och grupptrycket från de två bröderna fått henne att ge upp. Dokaius var inte stolt över sin del i det, men hade inte sett något annat val. Några år senare hade syskonens föräldrar gått bort, några månader efter varandra, och Dokaius hade tagit över ansvaret för gården.
Några timmar efter att solen försvann stannade de till slut för natten. Dokaius kände att han skulle ha kunnat fortsätta i flera timmar till, och det såg ut som om Junia kände likadant, men de förstod båda att om de gjorde det skulle de inte orka upp följande morgon, och det skulle ta tid att vända tillbaka dygnet.
Snabbt samlade de ihop ved och gjorde upp en eld. Ingen av dem var särskilt trött, så de satt och pratade en stund runt elden tills Dokaius la sig ner och somnade.
***
Junia satt kvar när hennes bror la sig. Snart började Dokaius att snarka. Junia suckade. Nu skulle det bli ännu svårare att somna. Hon petade till sin bror, som slutade låta en stund, men snart började igen.
Junia la sig ner för att i alla fall försöka sova. Hon var fortfarande pigg, och kände sig uppspelt. Det var så här hon hade velat att det skulle bli när de begav sig hemifrån. Nattliga promenader i månens sken, riskabla sammandrabbningar och djärva åtgärder. Och de hade haft rätt kul där uppe i trädet. Hennes ben som värkt så dagen innan hade helt återhämtat sig, även om hon i stället hade fått en ihållande träsmak i baken.
Vinden, som knappt gett sig till känna alls under hela deras resa från Dohrgården, susade bland träden.
Just som Junia till slut höll på att somna fick hon en underlig känsla av att någon tittade på henne. Tillsammans med det kom känslan av att allt det här hade hänt förut. Hon var genast klarvaken och satte sig upp. Månen hade gått i moln och det var betydligt mörkare nu.
Morrningen kom från skogen, precis den morrning som hon hört innan vargen kommit två dagar tidigare. Men den här gången gjorde den inte henne rädd. Den gjorde henne arg, precis så arg som hon varit alldeles efter att vargen jagat i väg deras häst. Hon tog bågen i ena handen, slängde kogret över axeln, ställde sig blundande med ryggen mot elden för att få tillbaka sin mörkersyn, och gick sedan för att hitta den förbannade vargen.
Gör det inte! Stanna vid elden.
Men hon vägrade lyssna på de konstiga tankarna som hon inte kände igen som sina egna, vägrade låta dem förlama henne den här gången.
Innan hon försvann in i skogen vände hon sig om och tittade på sin bror. Dokaius sov lugnt. För ett ögonblick övervägde Junia att väcka honom, men sedan vände hon bort blicken och fortsatte ensam in i skogen.
(Foto: Angel Luciano/Unsplash, modifierad)
Ihfongard.se 