Det här är en återpublicering av en recension från den insomnade nördbloggen Bookmeup, och publicerades ursprungligen i december 2010. Jag har tidigare postat min recension av ”A Dance with Dragons” och ”Windhaven”.
Novellen är en svår konstform. Ibland tänker jag att det är färre som är riktigt bra på att skriva noveller än det är som är riktigt bra på romaner, men det kanske bara jag som letar på fel ställen. Eller så har jag bara en större förkärlek för längre historier.
George RR Martin är en man som är väldigt bra på långa historier, som jag varit inne på tidigare. Därför tyckte jag att det skulle bli intressant att ta mig an Dreamsongs, hans ”rretrospective”, en antologi med noveller från hans långa karriär. Som så många amerikanska SF- och fantasyförfattare var det ju där han startade, i de som det känns närmast mytomspunna novellmagasinen på 1960- och 1970-talen.
Martin börjar med sina första sparade historier, de som aldrig publicerats någonstans tidigare, och fortsätter med noveller hämtade från hela hans långa karriär, inklusive två tv-manus från hans tid i Hollywood. (För den som inte vet var George RR Martin en av manusförfattarna till 1980-talsfantasyserien Beauty and the beast, där Linda Hamilton slog igenom). Det är rejält ojämnt, inga riktiga bottennapp men Martin har onekligen blivit bättre genom åren. Några historier är riktigt bra: Jag har till slut blivit sugen att ta mig an superhjälteböckerna Wild cards efter att ha läst Shell games och From the Journal of Xavier Desmond*. Den mycket prisade Sand kings förtjänar sin Hugo och Nebula. The Ice Dragon och A song for Lya är båda bittert vackra, The Hedge Knight en bra introduktion i A Song of Ice and Fire.
Men som så ofta när det handlar om novellsamlingar där det är en författares verk som är samlat så får jag mest ut av mellansnacket. Speciellt det inför sista kapitlet, där Martin ger en förtjusande förklaring till uppdelningen mellan SF, fantasy och skräck som i all sin enkelhet är bättre än någon jag hört tidigare. Han kallar den ”the Furniture Rule”. Förmodligen tycker jag om den så mycket för att jag håller helt med honom, men det är en annan femma.
Om du är ett fan av Martin sedan tidigare, eller gillar novellsamlingar, eller smart science fiction (det är mest SF här, det går inte att förneka) är Dreamsongs väl värd att läsa.
* Så sugen kan jag dock inte ha blivit, för jag har fortfarande inte läst någon av dem, så här tolv år senare.
Ihfongard.se 