Vargarna ylar på Skansen

Jag hade den liggande länge i ”ska läsas”-högen, John Ajvide Lindqvists Lilla stjärna. Kanske var det de avvaktande recensioner jag läst som gjorde det, jag vet inte. En semesterdag utan planer var hur som helst precis vad som behövdes för att hinna igenom denna blodiga historia.

En övergiven bebis hittas i skogen, ett flickebarn som skriker i perfekta, klara toner. Mannen som hittar henne är avdankad artist och kompositör, och bestämmer sig för att gömma henne i sin källare, hålla henne borta från världens skräp. Att det hela slutar med en massaker på Allsång på Skansen har Ajvide Lindqvist aldrig gjort någon hemlighet av.

Jag läste den här boken i ett svep, och har bara bra saker att säga om den. Det är en mörk skildring, mörkare än något annat Ajvide Lindqvist skrivit, fylld av trasiga människor och (nästan) utan något hopp om en ljusare morgondag. Den handlar om de små tillfälligheter som skapar oss, om små händelser som får stora konsekvenser. Om vad som händer när vi låter egoism styra vårt handlande mot andra människor.

Jag läser den också som ett försök till förklaring av skolmassakrer och liknande, där barn och unga dödar utan uppenbart skäl eller syfte, och som sådan är den starkare än något annat jag läst (det enda som kommer i närheten är Warren Ellis stoppade Hellblazer-avsnitt Shoot). Ajvide Lindqvists superba förmåga att beskriva människors inre, deras psykologiska landskap och resa har aldrig varit bättre än så här, och den enda fiktiva mördare jag känt mer för än Theresa (och till viss mån Theres, men det är Theresa som är den här bokens kärna) är Dexter.

Det finns några trådar vi aldrig får svar på, men det är bara bra.

Är det några övernaturligheter då? Nja, skulle jag säga. Theres hela uppenbarelse är onekligen övervärldslig (om ordet inte fanns tidigare uppfann jag det just), och vi har vargtemat som underton och den röda röken som visar att någon verkligen är död – men den kanske bara finns i Theres märkliga hjärna. Jag är inte ens helt säker på att jag skulle klassificera det hela som skräck.

Men bra är det. Riktigt bra.