I den här och följande recensioner av Buffy säsong 8 kommer det att bli en del spoilers av serietidningen så här långt, eftersom det är omöjligt att säga något vettigt annars. Och en bit ner kommer jag att göra rejäla avslöjanden, men jag varnar igen före det.
Vi har kommit fram till del 7 av Buffy the Vampire Slayer, säsong 8, det näst sista albumet i säsongen. Det här heter kort och gott Twilight, och för första gången kommenteras att säsongens skurk valt samma namn som senaste decenniernas mest framgångsrika vampyrroman (vilket på sitt sätt är fantastiskt roligt, när man tänker på det).
Jag är inte helt nöjd med det här albumet, för att säga det försiktigt. Men de saker jag inte tycker om är rejäla spoilers att avslöja, så jag tar dem sist. Börjar i stället med de saker jag faktiskt tycker om: Första kapitlet (skrivna av Joss Whedon himself) har en hel del underbar dialog mellan framför allt Buffy och Xander, och sista kapitlet (också skrivet av Whedon) tecknar Willows resa genom ett magiskt landskap väldigt väl.
Album 6 avslutades med en stor strid mellan nu kraftlösa slayers och Twilights armé (som inte längre har demoner i sig, när hände det?), som tydligen slutade på ett helt annat sätt än jag trodde: jag tolkade slutbilderna som att slayers åkte på rejält med stryk, men tydligen var det snarare någon sorts allmän tillbakadragning och nu har plötsligt Buffy superkrafter.
Jo, hon har alltid haft superkrafter. Nu har hon Stålmannen-superkrafter (i stället för säg, Spindelmannen-superkrafter): Hon är snabbare än en kula, flyger, bollar med godståg. Superhjälte/Superskurk-temat i det här albumet går igen i Twilights högkvarter, dit Faith, Giles och Andrew kidnappats – vilket designats av Warren och bygger på ett känt DC-album och innehåller fungerande replikor av bland annat Iron mans ”repulsor”, Punishers skottsäkra väst och Captain Americas sköld.
Nu är det dags för dig som inte vill få hela säsongens poäng avslöjad i förväg att sluta läsa. Jag kommer bland annat avslöja vem Twilight är, och varför jag hatar det.
Ungefär här börjar allt gå ganska brant utför med den här historien, och tyvärr också med hela säsongen.
Några små saker har redan gett varningssignaler: Alla börjar plötsligt prata i klyschor. Kaptieltitlarna är helt värdelösa. Och av någon anledning ersätts ”fuck” helt plötsligt med fåniga serietidningssvordomssymboler. Ja, själva ordet fuck, alltså, för knullas framför kameran kommer det göra en hel del i resten av albumet.
I och med att jag avslöjat det finns det egentligen bara två personer som Twilight kan vara, och med tanke på albumets omslag blir det ännu mer självklart: Twilight är Angel. Och inte ens onda Angel (allmänt kallad Angelus) utan bara vanliga Angel.
Låt mig först klargöra att jag gillar Angel, både som karaktär och tv-serie. Jag har sett alla säsongerna, och efter en seg start blir det riktigt bra, med några avsnitt som kan mäta sig med de bästa Joss Whedon gjort. Jag gillar honom i första säsongerna av Buffy också, och att han dyker upp efter Joyces begravning i säsong 5. Men sen kunde han och Buffy för min del väldigt gärna ha gått skilda vägar helt och hållet: Hans uppdykande i slutet av säsong 7 är bara fånigt, men det är ingenting mot vad som händer här.
Först försöker han slå i Buffy att han tack vare att ha samlat alla antislayer-typer bakom sig har minskat antalet dödsoffer i den konflikt som äger rum. Sen börjar han babbla om att ”universum” utvalt honom och Buffy till att ha sex så att en ny dimension skapas (tillbaka i slayer-HQ förklarar Giles ungefär samma sak för de andra, utifrån en gammal watcher-legend).
Så det har de. Flygande rymdsex som skapar naturkatastrofer, släpper in en hord nya demoner till jorden och, som utlovat, skapar en ny dimension där de är gudar. Typ.
Förutom att allt det här förstås är extremt fånigt, stör jag mig också enormt på att en serie som ska vara så feministisk straffar sin huvudperson varenda gång hon har sex. Jag menar: Första gången förlorar Angel sin själ. Andra gången är med Parker, som bara är en allmän skitstövel. När Riley och Buffy stannar i sängen under en college-fest tas hela huset över av spöken drivna av deras lust. För att inte tala om hela Spike-affären, som slutar med ett våldtäktsförsök.
Med tanke på vad som framkommit om Joss Whedon på senare år kanske det trots allt är så förvånande.
Den här gången toppar dock alla: Förmodligen tiotusentals människor döda, inklusive hundratals slayers, och de skapar ett nytt supermonster – den nya dimensionen blir sur för att Buffy och Angel överger den och beger sig ut för att spöa jorden.
För naturligtvis stannar inte Buffy i den nya dimensionen och är gud medan hennes vänner dör hemma på jorden, vilket Angel (som är en ganska smart kille) borde ha kunnat räkna ut från början.
Om sexgrejen är det jag stör mig på mest, är behandlingen av Angel som karaktär en god tvåa. Visst för att han kan vara en schmuck ibland, men han har aldrig varit en idiot förut. Jag menar, det här är precis samma grej som han kämpade mot i säsong 4: en higher power som försöker skapa ett himmelrike och inte bryr sig om kostnaderna. Han borde ha sett igenom det på två sekunder.
Det här är riktigt dåligt, och Buffys ”I never do what I’m meant for”, Joss Whedons start- och slutkapitel och Spikes obligatoriska uppdykande i sista scenen kan inte rädda det.
Sista albumet i säsongen räddar som tur är en del, men mer om det i nästa recension.
Ihfongard.se 