Grotta

Kapitel 2: En ovanlig tok

Det var någonting på gång. Linuto var förvisso tok, men han var långtifrån dum, och det var definitivt någonting på gång. 

Det var nästan aldrig Dokaius som reste till Rylander, och de gånger han gjorde det tog han alltid med sig en eller två av ”de intagna”, som tokskötarna kallade dem. Så varför skulle han åka dit dagen efter att Junia redan varit där, och dessutom inte ta med sig någon?

Linuto var naturligt väldigt nyfiken av sig, och eftersom Junia inte ville berätta något och Dokaius var borta försökte han med Antonius i stället. Mellanbrodern höll hårt på reglerna och på sin roll som tokskötare, men om man frågade på rätt sätt kunde man ibland få honom att berätta mer än vad han hade tänkt. 

Men den här gången fick han inget ur Antonius heller. 


Vill du hellre lyssna på kapitlet så kan du göra det här.

Here you can read this chapter in English.


”Oroa dig inte om det”, sa tokskötaren, samma sak som Junia sagt tidigare. Vilket förstås fick Linuto att börja undra om det faktiskt fanns något att oroa sig för. 

Hans rum låg vägg i vägg med Dokaius kontor, och på kvällen gjorde han sitt bästa för att höra vad Dokaius och de andra diskuterade. Men han lyckades inte urskilja något. 

Han väcktes följande morgon av sina två rumskamrater Mikeloto och Joelito, som låg och brottades på golvet. Båda var i tjugoårsåldern, precis som Linuto själv, och var hans vänner även om de inte alltid var de lättaste att ha att göra med. Han knuffade isär dem.

”Har Antonius varit förbi?”

”Nej”, sa Joelito. ”Ingen alls. Men Mikeloto har redan börjat fuska.”

Spel av olika slag var ett sätt att få tiden att gå när de satt fast i sitt rum, men urartade ofta i bråk om regler.

”Har jag inte alls”, sa Mikeloto. ”Du är bara dålig.”

Joelito och Mikeloto var förstås tokar de också, men större delen av tiden var de inte mycket annorlunda än vanligt folk. Förutsatt att vanligt folk vuxit upp i en omgivning där de aldrig kunnat veta vad deras medmänniskor skulle ta sig till. Visst, de fick attacker ibland, men vem var Linuto att hålla det emot dem? Då var det mer irriterande med Mikelotos fåfänga och att Joelito var så kort att man måste böja sig ner för att prata med honom. 

Linuto själv var så mentalt stabil att det nästan var sjukt. Och han antog att det var därför han placerats på en gård. Det fanns då ingen annan anledning han kunde se.

Till slut kom Antonius och släppte ut dem. Den store tokskötaren såg trött ut, vilket var ovanligt. Antonius var alltid på alerten.

”Vad bråkade ni om i går?” sa Linuto.

”Vi bråkade inte om någonting”, sa Antonius.

”Diskuterade då”, sa Linuto. ”Och du behöver inte säga att det är något jag inte ska oroa mig för. Jag är inte orolig, bara nyfiken.”

”Du kommer märka det snart nog”, sa Antonius. ”Gå och ät frukost nu.”

Men Linuto fortsatte att fråga, och snart hade han fått Antonius att berätta vad som hänt. 

Joelito och Mikeloto fortsatte att småbråka under frukosten, men Linuto kunde inte släppa något när det väl börjat gnaga i honom. 

Varför ska både Junia och Dokaius åka? Junia tog varje tillfälle i akt att komma bort från gården, så att hon skulle resa var inte konstigt. Hon ville se huvudstaden, det hade hon sagt åtskilliga gånger. 

Men varför skulle Dokaius följa med och lämna Antonius ensam ansvarig, trots att det var arbete för minst tre?

Det enda Linuto kunde komma på var att Dokaius helt enkelt inte vågade släppa ut sin lillasyster själv i stora världen. Risken var för stor att Junia till slut lämnade yrket för gott efter att ha fått smak för friheten i huvudstaden.

Linuto såg fram emot att se hur en gård styrd av Antonius skulle fungera. Det var naturligtvis en totalt korkad lösning, men det skulle innebära mycket mer frihet för honom och grabbarna, eftersom Antonius och assistenterna skulle få fullt upp med att hålla ordning på de intagna som behövde mycket hjälp eller övervakning. 


Det blev inte som han hade tänkt sig.

Han hade blivit befordrad till någon sorts förste tok av Dokaius innan de åkte, och skulle hjälpa Antonius att se till att de andra skötte sig. Ha! Det var lättare sagt än gjort. Inte ens Mikeloto och Joelito lyssnade på honom när han försökte få dem att hjälpa till. 

I stället hade det slutat med att han stod själv och rensade ogräs i salladslandet medan Antonius och assistenterna försökte få de andra intagna att göra någonting. 

Så kunde det inte fortsätta, och Linuto tänkte så det knakade medan han gick där och slet i illvilliga tistlar, för att hitta ett sätt att slippa ifrån den ogynnsamma position han hamnat i. 

”Det räcker nog för i dag”, ropade Antonius till honom. 

Linuto rätade ut sin rygg så gott det gick, och gick bort till tokskötaren. 

”Vi gör ett nytt försök att få de andra att jobba i morgon”, sa Antonius. 

Annars kommer skörden gå förlorad, fyllde Linuto i i tankarna. Jodå, han förstod det. Och det hade de inte råd med nu, när pengarna höll på att rinna ut. Då skulle de få svälta, helt enkelt. 


Nästa dag släppte Antonius ut några utvalda intagna på gården och försökte få dem att arbeta, medan de mest svårkontrollerade fick stanna i sina rum med två assistenter som övervakare. 

Till Linutos glädje gick det ganska bra. När han reste sig upp från ogräsrensningen såg han hur alla var fullt upptagna av sina sysslor. Om Antonius kunde hålla disciplinen hos de andra tokarna uppe kanske det här inte skulle bli så illa i alla fall.

De följande dagarna började livet på gården att landa i sin nya rutin. Antonius lämnade alltid en eller ett par av de mest svårkontrollerade intagna på deras rum under dagarna, vilket gjorde det möjligt för honom att hålla översikt över vad de övriga gjorde. Linuto behövde inte sitta själv i grönsakslandet någon mer gång, men han jobbade betydligt hårdare än han brukade göra. 

Förmodligen var det därför det tog ett tag för honom att inse att han inte sett till Mikeloto och Joelito på säkert en halvtimme. De hade fått i uppdrag att hämta vatten från gårdens brunn som stod i utkanten av trädgården, men där var de inte längre. De kunde inte ha gått in, för en av assistenterna höll koll i dörröppningen. Det enda ställe de kunde ha gömt sig var i stallet. 

Nästa gång Antonius blev distraherad av ett utbrott från Tohoro, gick Linuto med raska steg till stallet och tittade in. Det var tomt, bortsett från duvorna som byggt bo på loftet.

Det fanns bara en förklaring: Mikeloto och Joelito hade rymt. Det var ett bra läge för det nu, med Antonius överarbetad och ingen Junia hemma som snabbt skulle hitta och föra hem dem igen.

Frågan var vad Linuto skulle göra åt saken.

Dokaius hade bett honom att hjälpa Antonius, och Antonius var fullt upptagen med att övervaka de andra intagnas arbete. Och en paus från trädgården skulle absolut inte sitta fel. Mikeloto och Joelito var förmodligen inte långt borta. Han skulle hitta dem snabbt och föra tillbaka dem, kanske till och med få beröm för det.

Men å andra sidan kanske Antonius sa ifrån om han frågade, så det var bäst att bara gå. Efter en snabb koll att inte Antonius eller någon av assistenterna hade ögonen på honom gick Linuto ut i skogen. 

Han var besviken att Mikeloto och Joelito gett sig av utan att fråga honom, men inte jätteförvånad. De visste att han inte skulle gått med på deras planer, speciellt efter det som Dokaius sagt innan han åkte. 

Linuto hade varit hjälpreda till Junia när hon jagade sedan han var tolv år, och hade lärt sig ett och annat. Det tog honom inte särskilt länge att hitta det första spåret efter Mikeloto och Joelito: Hinkarna de skulle ha hämtat vatten i låg slarvigt gömda under en gran. Efter det var det enkelt att följa deras spår, även om inga andra tecken var lika tydliga. 

Linuto hoppades att de höll sig i skogen, han visste att så länge de gjorde det kunde han ta sig fram betydligt snabbare än de. De hade visserligen också ofta hjälpt Junia att jaga, men de var inte uppmärksamma och lärde sig saker på samma sätt som han gjorde. 

Om de däremot tog sig upp på vägen skulle han få betydligt svårare att komma i kapp dem. 


Efter ungefär en halvtimme hade han fortfarande inte hittat dem, och börjat överväga att vända om, men så hörde han plötsligt Joelitos röst eka över skogarna. 

”Jag vill ha en gran!”

Linuto började småspringa i riktning mot ljudet, och strax fick han syn på Joelito och Mikeloto. 

”Vi har inte tid med det här!” sa Mikeloto till Joelito, som tydligen hade fått en av sina fixa idéer och satt på en stubbe bredvid stigen. ”Antonius kommer att hinna ifatt oss.”

”Vart är ni på väg?” sa Linuto. 

Mikeloto hoppade till och Joelito ställde sig upp och tittade sig omkring. När de såg vem det var slappnade båda av. 

”Linuto, vad gör du här?” sa Mikeloto. 

”Jag har kommit för att ta med er hem igen.”

Mikeloto och Joelito började skratta. 

”Nej, men på riktigt”, sa Joelito.

”Ja vadå? Det är därför.”

Mikeloto skrattade hårdare, men Joelito såg mest besviken ut. 

”Du har förändrats, Linuto. Du är en tok som oss, glöm inte det. Du är ingen tokskötare oavsett vad Dokaius sa till dig innan han drog.”

Linuto hade inget svar på det.

Mikeloto hade till slut tystnat. 

”Tack för ett gott skratt Linuto, och för att du fick upp Joelito på fötter. Men nu måste vi vidare innan Antonius kommer. Ska du med?”

”Vi måste gå tillbaks!” sa Linuto. 

”Lycka till med det du”, sa Joelito och började gå. 

”Mikeloto”, sa Linuto. ”Det här kommer inte att sluta bra.”

”Gå tillbaka du då”, sa Mikeloto. ”Jag vill se Vent.”

Han började också gå. Linuto stod tveksamt kvar. Vad skulle han göra nu?

Linuto var den enda av dem som varit längre bort än Rylander, eftersom han följt med Junia till Vent några gånger för att hjälpa till på höstmarknaden. Varje gång han kom hem njöt han av att vara i centrum för allas uppmärksamhet ett tag, när han berättade om alla häftiga saker han gjort och sett. 

Han borde ha förstått att det var dit de var på väg. 

Joelito var nu nästan hundra meter bort, Mikeloto över femtio. Linuto småjoggade ifatt dem. 

”Jasså, du kommer med i alla fall”, sa Mikeloto. 

Linuto ryckte på axlarna. 

”Någon måste se till att ni inte hamnar i för mycket trubbel.”

Vent var en ovanlig stad i Ireus eftersom större delen av dess invånare var väringar från Vinland, inte människor. Linuto hade läst i en av Dokaius böcker att staden ursprungligen varit ett väringskt krigsläger. När kriget tagit slut, vilket krig det nu kan ha varit, blev det med tiden en riktig stad.

Linuto var nyfiken på väringarna, som han bara sett på avstånd och inte visste mycket om, men det var inget mot Mikelotos fascination för dem. De var mystiska, de var bra på att slåss och de kom seglande med sina långskepp från andra sidan havet. Och Mikeloto var helt övertygad om att kvinnliga väringar var mycket snyggare än mänskliga kvinnor, trots att han aldrig sett några väringar.

De kom snart fram till vägen, som Dokaius och Junia rest mer än en vecka tidigare, och började sin färd. Joelito försökte få dem att gå fortare, medan Linuto försökte gå så långsamt som möjligt utan att bli lämnad kvar. Han hoppades att Antonius skulle hinna ikapp dem, men det var inte troligt. Antonius kunde inte lämna gården med bara assistenter kvar. 

En kort stund senare var de framme i Rylander, och tog av norrut längs kungliga landsvägen. Linuto såg ingen han kände igen, men hoppades att någon i byn hade känt igen dem och kunde berätta för Antonius åt vilket håll de försvunnit. De flesta av assistenterna på Dohrgården bodde i Rylander, men de var antagligen kvar på jobbet fortfarande. 

Skymningen kom utan att Antonius dök upp, och Linuto konstaterade att han haft rätt i sina antaganden. De kröp ihop under ett träd och fick värme från varandra för att motverka kylan. 

De sov länge, men vaknade till slut av solens sken. Linuto hade inte haft en bra natt: underlaget var ojämnt, Mikelotos snarkade och han hade huttrat i några timmar innan han somnat. Nu var han dessutom rejält hungrig. 

”Har ni något att äta?” sa han. 

”Tog du inte med något när du lämnade gården?” sa Joelito. 

”Jag hade inte tänkt vara borta så här länge”, sa Linuto. 

Mikeloto hade en ryggsäck med sig. Han öppnade den nu, och plockade fram bröd, ost och rökt skinka, samt två muggar. Han räckte den ena till Joelito. De hade stannat för natten i närheten av en liten bäck, och de satte sig vid den för att äta frukost. Efter lite övertalning gick Joelito med på att låna ut muggen till Linuto efter att han var klar. När Linuto la tillbaks den kollade han ner i Mikelotos ryggsäck. Där fanns några fler knyten med vad han gissade var mat, men det skulle inte räcka längre än till kvällen. Han misstänkte att Mikeloto och Joelito inte hade någon mer plan efter det. 

Hade han vetat att han skulle bege sig till Vent skulle han ha tagit med sina besparingar. Det var inte lätt att skaffa pengar som intagen, men han brukade tillverka små träfigurer som han sålde till barn på höstmarknaden. Men pengarna han tjänat ihop låg kvar på hans rum.

Efter den inte alltför imponerande frukosten började de gå igen. Linuto blev mer och mer osäker på vad han borde göra – fortsätta följa med Mikeloto och Joelito för att försöka se till att de inte svalt ihjäl eller provocerade fel person, eller vända och försöka sända ett bud till Antonius på något sätt. Tills vidare fortsatte han att följa med de andra två, längre och längre bort från Dohrgården. 

Vid lunchtid plockade Mikeloto fram resterna från en grillad fasan, kall potatis och mer bröd.  De åt sig mätta, men Linuto kunde inte låta bli att tänka på hur få matknyten det nu fanns kvar i Mikelotos ryggsäck.

Efter lunch gick de vidare mot Vent tills solen började sjunka på himlen. Linuto samlade ihop ved och gjorde upp en eld, medan Mikeloto tömde det sista ur sin ryggsäck: skinka, lök, morötter, några potatisar som inte gått åt till lunch, en bit ost och några kanter bröd. Joelito hade på något sätt fått tag på en kniv, och de gjorde grillspett och lagade maten över glöden. När de ätit klart la Linuto på mer ved, och de satt runt elden och berättade roliga historier för varandra tills solen gick ned.


Linuto var sist upp följande morgon. Mikeloto och Joelito satt och kastade tärning. Linuto anslöt sig till spelet ett tag, tills hans kurrande mage gjorde att han tappade koncentrationen. 

”Har vi någon plan för frukost?”

Mikeloto skakade på huvudet. Joelito ignorerade honom, som han alltid gjorde när någon påpekade att han inte tänkt igenom något ordentligt. 

Linuto tittade sig omkring. Om han hade haft med någon av Junias fällor hade de kanske kunnat fånga något, men den enda utrustning de hade var Mikelotos nu tomma ryggsäck och Joelitos kniv. De hade inte ens filtar. Han kanske kunde hitta blåbär eller vildhallon i skogen, men det var inte mycket till frukost och absolut inte någon lunch. 

”Ska vi inte gå hem igen, killar? Jag är hungrig, och det är fortfarande minst två dagar kvar till Vent.”

”Du kan gå hem”, sa Mikeloto. ”Jag vill se väringar.”

Joelito sa inget. Linuto hoppades att han inte var på väg in i en mörk period, för i sådana fall skulle de aldrig få med honom, oavsett vilken riktning de gick.

Mikeloto plockade undan tärningarna och reste sig. 

”Kommer du, Joelito?”

Joelito reste sig han också, och de började gå. Linuto följde efter dem, fortfarande med kurrande mage. Det gick betydligt långsammare framåt i dag, hungriga som de var. Joelito fortsatte att inte säga någonting, medan Mikeloto försökte fylla ut tystnaden genom att prata konstant. Linuto lyssnade inte på honom, utan höll ögonen på skogskanten på vardera sidan om vägen. Efter någon timme fick han syn på en buske med vildhallon. Bären var nästan övermogna och en hel del hade redan ätits upp av djur eller andra resenärer, men de plockade och åt upp allt som fanns kvar vilket gav ett liten energitillskott. Joelito såg betydligt piggare ut efteråt och började bryta in i Mikelotos svada med sarkastiska kommentarer, vilket gjorde Linuto lugnare. En hungrig Joelito var lättare att hantera än en deprimerad Joelito. 

När oron släppte kom han genast på en idé för att få mat som skulle kunna fungera, men för att testa den behövde de hitta ett värdshus, och förmodligen vänta till kvällen. Han fortsatte att hålla utkik efter bär och annat ätbart. 

Skogen de nu gick igenom var gammal och mörk. De borde kunna hitta svamp. Det var för tidigt för trattkantareller, vilket var hans favorit, men han hade hjälpt Junia att plocka svamp tillräckligt många gånger för att kunna identifiera fler andra ätbara sorter. Om de bara hade haft lite smör (och en stekpanna) hade de kunnat steka svamp till lunch, men om han hittade några kunde de alltid göra nya, fast lite tråkigare, grillspett. 

Han nämnde möjligheten för de andra, och det var ett klart tecken på hur hungriga de var att båda var lätta att övertyga – svamp var ingen jättefavorit hos någon av dem, om den inte gömdes i en gryta med mycket kött. Linuto var rätt säker på att de inte skulle hitta något efter vägen, så nästa gång det dök upp en stig följde de den in i skogen och tillbringade en timme med att leta ätliga svampar. Joelito hittade genast flera oätliga sorter, och Linuto fick stoppa honom från att lura i Mikeloto en av dem. 

När de hade samlat en ansenlig mängd i Mikelotos ryggsäck letade Linuto upp ett bra ställe att göra upp eld i närheten av en bäck, och snart var den enahanda lunchen uppäten. De fick till och med svamp kvar. 

För en sekund var Linuto orolig att de inte skulle hitta tillbaka till vägen, men med hjälp av solen lyckades han ta dem tillbaka, mer eller mindre på samma plats som där de först lämnat den. De fortsatte sin resa, med lite mer kraft i stegen. Han och Joelito började prata och skämta, innan Mikeloto kunde komma igång med sin monolog igen. I några timmar kände sig Linuto som bara en i gänget igen.


De kom fram till en liten by. Den var mindre än Rylander, med bara några bondgårdar och ett värdshus. Ett bönehus från den Högstes kyrka stod i utkanten, och en pastor satt på verandan och följde dem med blicken när de gick förbi.

Linuto stannade utanför värdshuset.

”Jag har en idé”, sa han. ”Jag kommer säga att vi är omkringresande sagoberättare, som kan underhålla värdshusvärdens gäster mot mat och rum för natten.”

Mikeloto skrattade.

”Det är en betydligt bättre idé än att plocka svamp i timmar. Du börjar likna dig själv igen, Linuto.”

”Jag kan inga sagor”, sa Joelito. 

”Ingen fara”, sa Linuto. ”Jag kan många.”

”Jag med!” sa Mikeloto.

”Låt mig berätta den första, bara”, sa Linuto. ”Om värdshusvärden ens är intresserad.”

Värdshusvärden var en bastant kvinna i femtioårsåldern, som tittade mycket skeptisk på de tre unga männen när Linuto drog sitt förslag. En lång stund sa hon ingenting, och Linuto hann bli riktigt nervös. Sen nickade hon.

”Ni kan sova i stallet och få varsin skål av grytan. Om mina besökare uppskattar era historier bjuder jag på frukost också … om de inte tycker om dem kommer de att kasta ut er, då är ni inte välkomna tillbaks.”

Fjärilarna i Linutos mage blev inte direkt lugnare av det, men han skakade den hand hon sträckte fram. Hennes handslag var nästan lika kraftigt som Antonius. 

”Om ni vill ha öl eller något starkare får ni betala för det själva”, sa hon. ”Jag har haft alldeles för många trubadurer och sagoberättare som kostat mer än vad de var värda.”

”Vi dricker vad som serveras”, sa Linuto. ”Vi behöver ingen öl.”

Mikeloto såg ut att vilja protestera, så Linuto ställde sig på hans fot. Värdshusvärden tittade skeptisk på dem, men sa inget mer utan vände sig om och plockade fram tre skålar och tre muggar på bardisken. Hon fyllde skålarna med rykande köttstuvning från en stor gryta som stod över elden, och hällde svagdricka i muggarna. Till sist la hon fram tre skedar.

”De flesta av mina gäster brukar dyka upp när solen gått ner, när de arbetat klart och ätit middag. Se till att vara redo.”

”Ja, frun”, sa Linuto.

För första gången tyckte han sig se skymten av ett leende på värdshusvärdens läppar, men innan han var säker hade hon försvunnit in i det bakre rummet. 

”Vad ska du berätta för saga först?”, frågade Joelito. 

Linuto funderade. Det fanns många alternativ, sagoberättande var en stark tradition på Dohrgården och han hade många berättelser på lager. Det behövde vara något spännande, inte alltför långt, något som många kände igen. Han funderade på ”Nerhams saga”, men den var lite för religiös för att passa. Men något historiskt vore inte dumt.

Så kom han på det.


Ett par timmar senare var gästgivarrummet i det lilla värdshuset fullt av folk. Några åt mat, men de flesta satt bara med en ölsejdel.

Linuto satt i ena hörnet och kände att han tagit sig vatten över huvudet. Ingen tittade åt hans håll eller visade på något sätt att de visste vad han gjorde där. Hur skulle han ens börja?

Han tittade bort mot värdshusvärden, som nickade åt honom att det var dags. Det här var nog inte någon bra idé trots allt. 

”Vad väntar du på?” sa Joelito.

”Jag vet inte hur jag ska få deras uppmärksamhet”, sa Linuto.

”Allvarligt”, sa Joelito. ”Ja ja. Antar att det här är mitt bidrag till kvällen.”

Han hoppade upp på en stol, vilket gjorde honom bara något längre än vad de flesta andra som stod på golvet var. Några vände sig mot honom, men långt i från alla.

”Kära värdshusbesökare!” ropade han med hög röst, så hög att de som satt vid de närmsta borden hoppade till. ”Tillåt mig att presentera sagoberättaren Linus, hela vägen från nordliga Maruka – här för att underhålla er denna kväll.”

Nu tittade alla på Joelito, tills han hoppade ner från stolen, bugade och pekade på Linuto, som helst ville försvinna genom golvet när alla blickar föll på honom. Men det var för sent att dra sig ur, nu fick det bära eller brista. Linuto tog ett djupt andetag och började sagan.

”Blixten slog ner. En kort sekund såg de inget annat än ljus. Därefter kom ett dån som slog luften ur lungorna på dem och slog dem till marken. Ännu en blixt. Och ännu ett dån. Blixtarna slog mot bergssidan som hammare mot ett städ, och smällarna de förde med sig gjorde det svårt att tänka, svårt att andas, svårt att leva.”

Linuto svepte med blicken över rummet. Det såg ut som att han hade de flestas uppmärksamhet. 

”Sakta lyckades de starkaste av dem ta sig samman och kämpa sig upp på knä. 

”Den äldste av männen – och i denna grupp betydde detta verkligen något – var den som först kom upp i stående ställning. Med ljus och ljud regnande över honom lyfte han sakta sin stav. Han slöt sina ögon och ett kort fräsande hördes. Sedan tystnad.”

Linuto tog en konstpaus för att låta tystnaden i historien återspeglas i verkligheten. Några av gästerna hade börjat prata igen, men de flesta tittade fortfarande i hans riktning. Han fortsatte berätta.

”De andra kom upp på fötter de också, stöttade den gamle mannen som nu var nära att falla av utmattning. Tillsammans höll de blixtarna tillbaka, bekämpade kraften som framkallat dem. 

Attacken hade kommit plötsligt, innan någon av dem hunnit ana vad som var på väg. Men inget fick stoppa dem nu, och de fortsatte. Samtidigt som de kämpade mot kraften bakom blixtarna sökte de sig fram på smala stigar med bråddjupet under sig, tills de kom fram till den väl dolda grottöppning som ledde vidare, in i bergets inre. En efter en steg de in och lät mörkret omsluta dem.”

Linuto hade hört Dokaius berätta den här historien många gånger, i flera olika versioner. Han hade själv framfört den på Dohrdagen förra året, den högtid då Jenis tokskötare och ”intagna” firade grundandet av den första gården. Det datumet brukade Dohrgården få besök av de intagna från den närliggande Pehrsgården, och sagoberättande och teater var en stor del av högtiden.

”En röst slog emot dem där de kämpade sig fram genom beckmörkret. En mässande röst, en röst fylld av innerligt förakt för allt liv, en röst av vad som tycktes vara ren och skär ondska. 

”Att förrädaren fortfarande mässade var ett gott tecken: Han hade inte upptäckt dem, och han hade ännu inte slutfört det fruktansvärda han påbörjat, det som de elva männen hoppades kunna stoppa.”

Ytterdörren slogs upp och fler besökare kom in. De var först högljudda, men märkte av stämningen snabbt och tystnade. 

”Med beslutsamma steg, stärkta av vissheten att det ännu inte var för sent, gick männen allt längre in i berget. För varje vanlig person skulle färden ha varit omöjlig, men de elva män som nu färdades djupare och djupare var inga vanliga män. Ensamma kunde de stoppa arméer, kontrollera elementen, stärka kropp och sinne över det  naturliga. De hade färdats till sällsamma platser och kämpat mot och besegrat människosläktets värsta fiender. Tillsammans hade de utfört mirakel som världen aldrig sett före dem. Att se trots mörkret var inget problem. Bristen på luft var oväsentlig.

”Den äldste av dem, mannen som världen kände som Tika, lyssnade noga på sin före detta lärlings röst som uttalade denna den mörkaste av besvärjelser. Hur lång tid hade de på sig? Ingen tid alls förstod han plötsligt – han måste göra något! Snabbt mumlade han några ord för sig själv, och höjde därefter rösten …”

”Meishur! Ditt usla dåd är avslöjat!”, sa Joelito med hög röst. 

Linuto kom nästan av sig. Det här var inget de hade förberett, men han borde inte ha blivit förvånad. De andra två kunde sagan nästan lika bra som han (oavsett vad Joelito sagt tidigare), och till skillnad från honom gillade de att stå i centrum med allas blickar mot sig. Han gav Joelitos replik några sekunder att sjunka in, innan han fortsatte.

”Tikas röst ekade genom grottgångarna, förstärkte sig själv tusen gånger innan den nådde sitt mål. Den mässande rösten tystnade med en svordom. Genast kändes luften lättare att andas och det blev lättare att gå.

”En kort stund senare klev de elva männen ut i en grottsal, en sal större än det kejserliga slott de lämnat bakom sig bara någon timme tidigare. 

”Männen hade alla varit här tidigare, även om det kändes som en livstid sedan. Och trots att de sett den förut, trots att de var de som fört den hit, så stod de som förstenade för ett ögonblick och betraktade den enorma varelse som fyllde grottan till dess bredd och längd. En avlång, grönskimrande kropp sträckte sig från den sida där de inträtt i grottan och bortåt. Två ihopfällda vingar stack ut från varelsens rygg. Kraftiga ben var uppdragna längs dess sidor, stora piggar prydde dess ryggkarm. I änden av den långsträckta halsen ett huvud stort som ett tvåvåningshus. Ögon, som för tillfället var slutna, stora som klippblock.”

Linuto såg att vissa av besökarna nu nickade igenkännande. Han hade medvetet dragit ut på inledningen, inte berättat vad det var för saga som han skulle dela med dem. Men nu var alla element på bordet: den goda trollkarlen Tika, den onda trollkarlen Meishur, och så draken, förstås. 

”Draken, den enda draken, den sanna draken, vilade här i denna grottsal, sen den slutligen besegrats av just de tolv – ja tolv – män som nu åter befann sig i salen de tillsammans valt ut som dess fängelse. Salen som en av dem funnit särskilt lämplig, salen som en av dem ensam förbättrat och förberett. En av dem då, men nu deras fiende. En av dem då, men nu ett hot som måste undanröjas till varje pris. Meishur.”

Linuto tystnade. Det var dags för ytterligare en replik, och han undrade om han skulle få säga den själv den här gången. Men så fort han slutade prata ställde sig Mikeloto upp.

”Du har kommit till slut, Tika. Och dina knähundar har du med dig ser jag.”

Mikeloto gjorde sitt bästa för att få repliken att drypa av förakt. Linuto tyckte att han spelade över en smula, men med tanke på att det handlade om en av de mest hatade karaktärerna i landets historia passade det ganska bra. Över 800 år efter hans död användes Meishurs namn fortfarande som en svordom.

”Förrädaren stod på den klippavsats vid odjurets huvud där de själva alla stått den dag de band draken i sin sömn. 

”Han var kortklippt som alltid, välrakad och korrekt. I strama kläder av tyg och läder, och med ett svärd i bältet skilde han sig från dem. De, som på sin höjd bar med sig en stav till stöd för gamla ben, som var klädda i dräkter bättre lämpade för en stilla skogspromenad än strapatsfyllda färder i bergen. Vars långa hår och buskiga skägg var vildvuxna och toviga. Som kanske hade blivit trötta på gamla dagar, medan han höll sig i form? Som kanske tappat gnistan, medan han var på topp?

”Tvivlen bet sig in i var och en av dem, men så bröts tystnaden. Det var Watzek, hetsporren, den eldigaste och yngste av dem, förutom förrädaren själv, som tog till orda.”

Den här gången kom repliken från Joelito, inte riktigt lika hög som förra gången:

”Du är en skam för alla trollkarlar, förrädare. Din tid är ute.”

Linuto hade slutat vara nervös nu. Han var helt inne i sitt berättande. 

”Med ens var förtrollningen bruten, och de elva kunde agera igen. Med snabbhet och säkerhet rörde de sig framåt i salen, mot sin fiende som stod lugn på klippavsatsen och väntade på dem. De var alla där: Tika, den som bättre än alla andra förstod materiens gåta; Danziger den gröne, naturälskaren, djurens vän och förtrogne; Watzek, eldens mästare och samtidigt slav; Elte Touch, läraren, han som går i mörker, den misstänksamme; Ureli av Hulting, krigaren, Meishurs bäste vän innan förräderiet, och alla de andra.

”Alla närmade de sig nu Meishur med ilska och hat i blicken. Men hat är den Ondes känsla och ilska går lätt överstyr, och ingen av dem märkte de små varningssignalerna, de svaga signaler som visade på att något var fel.

”Meishur betraktade dem komma närmare, och han visste att han hade segrat.

”Tika gick längst fram av trollkarlarna. Samtidigt som han gick mumlade han för sig själv, förberedde de besvärjelser som skulle behövas mot förrädaren, satte sig i kontakt med sig själv. Han sökte sig ut efter bergets ande för att kunna dra ifrån dess krafter, och kände hur flera av de andra gjorde samma sak.

”Meishur kände det han också. Han log – och slog igen fällan.”

Det här var en gammal historia, och de allra flesta hade hört den förut. Linuto lät ändå frasen hänga i luften en stund, lät vändningen sjunka in innan han gick vidare. Han hade ingen aning var Dokaius hade fått alla detaljer ifrån, hur mycket som var sant och hur mycket som bara var utsmyckning. Det spelade ingen roll, för sagan hade sin egen sanning.

”Genast föll flera av magikerna till marken, skrikandes av smärta och skräck. Endast Watzek och de andra två från Ordets skola stod oberörda. Tika lyckades med en desperat kraftansträngning slita sig bort från kraften i grottan. För det var ingen vanlig bergsande som behärskade salen de befann sig i. Tika såg hur flera av hans vänner återhämtade sig från smärtan, men två låg fortfarande kvar, skrikandes. Så klippets skriken av tvärt och ersattes av Meishurs hånfulla skratt.”

Mikeloto skrattade sitt bästa elaka skratt, innan han gav sin replik:

”Ni trodde att ni kunde komma hit till den plats som jag själv förberett och utnyttja dess kraft. Dårar!”

Linuto fortsatte, medan Mikeloto skrattade vidare i bakgrunden:

”Tika såg galenskapen i förrädarens blick, och först nu insåg han hur långt Meishur hade gått, vilken förbjuden kunskap han använde. Bergets ande hade drivits ut, störtats ner i avgrunden och upplösts, och i dess ställe härskade något fruktansvärt i salen. 

”Så slutförde Watzek sin formel och platsen där Meishur stod exploderade i ett inferno av eld. Men förrädaren fortsatte bara att skratta.

”Och plötsligt så rörde sig draken.”

Linuto tystnade igen, satt tyst så länge att vissa av de som lyssnade började titta på varandra i förvirring, undrande om sagan tog slut så. Då höjde han sin röst igen.

”Trollkarlarna flydde. Det fanns inget att göra. Mässandet hade varit en bluff, hela berget en enorm fälla för att fånga och oskadliggöra förrädarens farligaste fiender. Han hade lyckats döda två av dem redan, och de visste att de inte kunde stå emot honom, inte här, inte med draken på hans sida, utan möjlighet att använda bergsandens kraft. Utan möjlighet att använda mer än en uns av sin egen magiska kraft flydde de för fots ut ur berget. De hörde Meishurs galna skratt öka i styrka bakom dem, och toppen av berget exploderade som en vulkan, och de kunde se hur draken flög över himlen igen.

”Sakta släppte skräcken greppet om de nio trollkarlarna, som hade förändrat världen och fram till för bara en månad sedan varit tolv. I dess ställe kom vreden, vreden över att ha blivit lurad av någon som en gång varit en vän och bundsförvant, vreden av att ha sett två vänner dö en fruktansvärd död, vreden över det fruktansvärda som Meishur försökte åstadkomma.

”Och med all den vreden gick de återstående nio av Khomondurs tolv trollkarlar in i det krig som för eftervärlden skulle bli känt som Drakkriget, där den enda draken och Meishurs arméer av ondskeknytt kämpade mot de allierades armé under kejsar Khomondur. 

”Men det är en annan historia.”

Linuto tystnade och höll andan. För några sekunder hördes ingenting, sen började någon klappa långt bak i rummet, följt av en till, och så ytterligare en. Snart hade applåden spridit sig till hela värdshuset. Han tittade bort mot värdshusvärden. Hon nickade, och för andra gången tyckte han sig se ett halvt leende på hennes läppar.


Mikeloto berättade nästa saga, en lustig och en smula oförskämd historia som fick publiken att skratta och stoja. Efter det tog de en paus, innan Linuto berättade en till spännande historia, men mer nutida. När han var klar började de flesta av gästerna att resa på sig och lämna värdshuset. 

Värdshusvärden kom fram till dem.

”Bra jobbat”, sa hon. ”Min pojke visar var ni kan sova. Frukosten serveras från klockan sju. Om ni kommer förbi här igen är ni välkomna tillbaka.”

Linuto log. Det här hade gått bättre än han hade kunnat föreställa sig.

Tänk att alla ville lyssna på mig, en enkel tok. 

Den här utflykten kanske inte var en så dum idé ändå.


(Foto: Jed Owen/Unsplash)