Vill du veta mer innan du hugger in? Funderar du på vad det är du läser egentligen? Här hittar du ”baksidestexten” till En Dåres Visdom, som berättar lite om vad det är för typ av bok.
Köp boken i fysiskt format här, eller beställ hos din lokala bokhandel.
Vill du hellre lyssna på första kapitlet så kan du göra det här.
Here you can read this chapter in English.
I tiderna av mörker mellan synerna, innan hungern hade blivit för svår, tänkte Junia på hur hon hade hamnat här. På resan, på sina bröder, på de intagna. På de gröna ögonen som ännu fyllde henne med fasa.
Hon hade kämpat så hårt för att få resa. För hur kunde hon ha vetat vad som skulle hända?
Som så många gånger förut började händelserna hon mindes att spelas upp framför hennes ögon.
Hon var tillbaka, tillbaka på Dohrgården. Tillbaka där allting började.
***
”Vid den Högstes okända namn!”
”Snälla Junia, svär inte åt de intagna.”
Dokaius af Dohrgården tittade irriterad på sin syster. Hon grymtade till svar. Han visste hur svårt det var att få på strumpor och skor på den storvuxne unge man som Junia försökte hjälpa, speciellt när han bestämt sig för att göra allt själv. Men det var inget som ursäktade att svära åt honom.
Dokaius hade inte tid att ge Junia ett handtag, han var fullt upptagen med att hålla ögonen på de fem intagna som redan var ute i trädgården. Om han gick för att hjälpa henne fanns alltid risken att konflikter uppstod, eller att någon av dem vandrade iväg och försvann i skogarna runt gården.
Det var en vacker dag i slutet av sommaren. Insekter surrade och småfåglar flög mellan träden. Medan Dokaius höll koll på dem som redan var ute släppte Junia, deras bror Antonius och några assistenter ut de övriga intagna i trädgården. Dokaius andades djupt några sekunder innan han höjde rösten.
”Samlas runt mig är ni snälla.”
De intagna kom fram till honom, vissa av dem med mycket hjälp av assistenter eller hans syskon.
”Det ser ut att bli en fin dag i dag igen, och jag hoppas vi kan hinna mer än i går.” Han tittade på sin bror och de som stod runt om honom. “Ni som ingår i Antonius grupp kan fortsätta där ni slutade.”
Antonius nickade. Han och en tredjedel av de intagna lämnade samlingen.
”Ni andra stannar med mig i dag. Det finns mycket att göra i trädgården, så alla kommer att få en uppgift.”
Han tittade ut över de intagna. Få av dem behövde lika mycket praktisk hjälp som den unge man Junia svurit åt tidigare, som hade fastnat på en femårings nivå och aldrig skulle bli äldre än så – deras problem låg på andra plan. Men det var alltid en utmaning att hitta uppgifter som passade deras kapacitet; som utmanade utan att bli övermäktigt, och samtidigt inte blev för enkla så de blev uttråkade.
Dokaius började dela in de intagna i mindre grupper och satte dem i arbete. Allt flöt på bra och efter en stund kom Junia fram till honom.
”Ni verkar ha det här under kontroll. Kan jag ge mig av till posten?”
”Gör det. Har du uppdaterat listan med vad som behöver köpas in?” sa Dokaius.
”Jag gjorde det i morse.”
Junia var aldrig så noggrann och välförberedd som när hon fick möjlighet att lämna gården för en tid, även om det bara var ett par timmar för att resa till närmsta by.
”Bra. Dröj inte för länge”, sa Dokaius.
”Nej då, storebror.”
Junia pussade Dokaius på kinden och gick bort mot stallet där deras enda häst väntade. Hon var lång, precis som sina bröder, och hade mörkblont hår uppsatt i en tofs. Hon och Dokaius var mer lika varandra än någon av dem liknade Antonius, som var både en bra bit längre och en bra bit tyngre än sin storebror, med kortklippt hår för att inte ge en våldsam intagen något att rycka i. Och medan Antonius var så plikttrogen att Dokaius i princip fick tvinga honom att någonsin sluta arbeta, tog Junia varje tillfälle att komma bort från gården. Hon var därför vanligtvis den som stod för provianteringen i deras närmsta by, och den som hämtade ut de pengar som kronan sände varje månad för att gården skulle kunna fortsätta fungera och betala de assistenter som arbetade där.
Tio minuter senare rullade häst och vagn i väg mot byn, med Junia vid tyglarna. Dokaius skulle gärna sett att hon tog med någon av de mer lättkontrollerade intagna på sina resor, men han visste att hon behövde de här avbrotten.
Vagnen försvann in i skogen och Dokaius återgick till att övervaka aktiviteten i trädgården. Antonius hade fått fyra av de intagna att rensa ogräs i grönsakslandet. Tre intagna stod och plockade bär, och en hel del gick åt under arbetets gång. Några andra klättrade i träd för att få ner äpplen och päron till korgar på marken. Flera stod och njöt av sensommarvärmen.
Sådana här stunder var livet på gården som bäst, och det vägde nästan upp det kaos som förr eller senare utbröt, och som Dokaius oftast var den som måste hantera.
***
Det är så här det startar. Strunta i pengarna och gå bara därifrån.
Junia andades lättare så fort Dohrgården försvann bakom hennes rygg och hon inte längre kunde höra rösterna från de intagnas skämt, bråk och samtal. Dokaius hade förstås rätt i att hon inte borde tappa humöret, men det blev svårare och svårare allt eftersom månaderna och åren gick att hitta det inre lugn som krävdes för att ta alla motgångar och missöden som livet med de intagna förde med sig med jämnmod.
Kanske hade det varit lättare om Junia hade valt det själv, men ansvaret för gårdarna gick i arv från föräldrar till barn och det var ytterst få som klarade av att bryta den traditionen. Junia hade försökt, men trycket hade till slut blivit för stort. Och nu satt hon här, precis som hennes föräldrar hade velat.
Avståndet till byn Rylander var inte långt, och tidigare än Junia ville dök de första husen upp. Hon åkte förbi lanthandeln och stannade vagnen utanför postkontoret. Hon önskade att hon hade haft tid och råd att stanna på Katten och Grisen, byns enda värdshus, men hon visste att Dokaius väntade henne tillbaka senast till middagstid. Hon skulle i alla fall få tillbringa lite tid i lanthandeln, men först behövde hon besöka posten för att se om någon av de intagna fått brev och, framför allt, hämta ut pengarna från kronan. Så här i slutet av sommaren, innan skörden gav dem egna råvaror och de tjänade en del pengarna från försäljning på höstmarknaderna, var de helt beroende av vad kungamakten skickade.
Som vanligt den här tiden på dagen var det tomt med människor på postkontoret, förutom kvinnan bakom disken. Junia kom inte ihåg vad hon hette, men de hade träffats många gånger förut.
”Post till Dohrgården, eller hur? Jag hämtar den direkt”, sa kvinnan och försvann in i den bakre delen av lokalen dit bara personal fick gå. Hon kom tillbaka en kort stund senare med en liten hög av brev, ett tunt paket … och inget mer.
”Var är pengakistan?” sa Junia förvånat.
”Det här är allt som fanns där bak”, sa kvinnan.
Det är så här det startar. Strunta i pengarna och gå bara därifrån.
Junia ignorerade den märkliga tanken, för hur kunde hon strunta i pengarna? Utan dem skulle Dohrgården snart sluta fungera.
”Kom inte postleveransen från Harir i går?”
”Jo, den var här. Det är märkligt, nu när du säger det. Vi på posten fick våra löner med den leveransen, men det fanns ingen kista till er.”
Junia visste inte vad hon skulle säga. Märkligt var inte ordet – om pengarna inte kom skulle det vara en katastrof. Det hände att leveransen från huvudstaden var sen, men det hade aldrig hänt att pengarna inte fanns med när den väl kom.
”Jag kan skriva en rapport om du vill, skicka tillbaka till regionkontoret i Vent för att se om något gått galet där”, fortsatte postbiträdet efter att Junia inte sagt något på ett tag. ”Men förmodligen är felet hela vägen tillbaka i Harir.”
Junia nickade.
”Ja tack. Hur lång tid kan det ta?”
”Minst en vecka. Om de måste skicka det vidare till huvudstaden betydligt längre.”
”Och vad gör vi så länge?”
Kvinnan såg förvirrad ut.
”Jag förstår inte.”
”Hur betalar vi vår assistenter och köper våra matvaror?”
”Åh! Det kan inte jag svara på. Om det är posten som tappat bort era pengar längs vägen kommer vi förstås att ersätta er, men inte förrän frågan är utredd.”
”Och under tiden har vi tretton hungriga intagna att ta hand om”, sa Junia, mer till sig själv än till postbiträdet.
”Ni kanske kan få handla på kredit hos herr Rylander?” sa kvinnan.
Junia ryckte på axlarna. Det verkade osannolikt, men var värt ett försök. Nästa kungliga leverans skulle inte komma förrän om en månad, och om det inte fanns några pengar då heller visste hon inte vad de skulle ta sig till – det skulle vara svårt nog att överleva fram till dess.
Hon lämnade postkontoret efter att ha försäkrat sig om att biträdet skulle skicka ett bud omedelbart hon fick något besked, eller om pengarna skulle dyka upp.
Ute på gatan stod Junia en stund villrådig. Hon hade inte pengar att handla det hon behövde, hon hade räknat med att använda den nya leveransen till det. Men även om det inte var allt för långt tillbaka till Dohrgården ville hon inte återvända tomhänt, så hon körde vagnen till lanthandeln och gick in för att försöka övertyga herr Rylander om att ge dem mat trots att hon inte kunde betala.
***
”Alla säger tok”, sa Linuto. ”Det är bara ni tokskötare som pratar om ’de intagna’.”
”Hej tokskötarn, vad ska jag göra nu?”
Dokaius vände sig om från grytorna på spisen för att svara Linuto, som var dagens hjälpreda i köket.
”Du vet att jag inte tycker om det där uttrycket, Linuto.”
”Skötare?”, sa Linuto. ”Men du är ju en skötare.”
”Tok. Det är nedlåtande”, sa Dokaius.
Det hände i enstaka fall att barn hamnade på en av gårdarna. Linuto hade varit ett sånt barn. Han lämnades på Dohrgården när Dokaius var tonåring och hans far ledde arbetet. Vem som hade lämnat honom och varför han inte skickats vidare till kyrkans barnhem i Vent hade Dokaius aldrig lyckats få sin far att förklara.
”Alla säger tok”, sa Linuto. ”Det är bara ni tokskötare som pratar om ’de intagna’.”
”Och vi borde vara de som vet bäst, eller hur?” sa Dokaius. “Du kan hacka tomaterna nu.”
”Okej”, sa Linuto och satte fart.
Det var inte första gången de haft den här diskussionen, och Linuto hade i stort sett rätt – de flesta kallade de intagna för tokar, eller ännu mer nedlåtande saker, och de adelsmän och -kvinnor som ansvarade för dem för tokskötare. Men det betydde inte att Dokaius behövde tycka om det, och han tyckte särskilt inte om att de intagna talade om sig själva och varandra på det sättet. Än värre var att han ibland tvingades påminna assistenterna som jobbade på gården att inte hemfalla åt sånt språk.
Linuto kom tillbaka med de hackade tomaterna och Dokaius rörde ner dem i den puttrande grytan. Maten skulle snart vara klar, och han satte Linuto att duka och sen säga till Antonius att det var tid att samla alla i matsalen.
Junia hade inte kommit hem än, vilket gjorde Dokaius irriterad. Han hade specifikt sagt åt henne att inte dröja. Men precis när alla satt sig till bords, och Dokaius och Linuto burit ut mat och bröd, kom hon in genom ytterdörren.
Dokaius skulle precis säga till henne att hon var sen, men hennes ansiktsuttryck var nog för att inse att något var fel. Hon kom fram till honom.
”Vi har ett stort problem”, sa hon tyst, så att inte de intagna skulle höra.
Dokaius övervägde.
”Kan det vänta till efter maten?”
Efter en sekund nickade Junia. De intagna behövde sina rutiner, och om Dokaius och Junia plötsligt försvann precis innan måltiden skulle vissa av dem bli oroliga för resten av kvällen, kanske längre.
Genom hela middagen försökte Dokaius avhålla sig från att försöka lista ut vad som var fel, men hans hjärna envisades med att komma på scenarion, det ena värre och mer osannolikt än de andra.
Så fort de ätit klart lämnade han Antonius att övervaka disken och tog med sig Junia till sitt kontor. Snabbt berättade hon om att deras pengar inte funnits med i den kungliga leveransen, hur hon efter mycket övertalning fått herr Rylander att sälja dem matvaror på kredit (de var troligtvis hans största kund, så Dokaius tyckte inte att det borde ha tagit så lång tid), och hur hon lyckats hitta kusken som kört leveransen och frågat ut honom, men utan att få några fler svar.
Mycket mer än så hann de inte innan det var dags att låsa in de intagna i sina rum för natten, men så snart det var gjort träffades de igen i Dokaius kontor, nu med Antonius också närvarande.
Junia fick berätta vad som hänt en gång till, och Dokaius såg den oro han själv kände återspegla sig i Antonius ögon – hans bror ogillade förändring nästan lika mycket som vissa av de intagna gjorde. Junia däremot såg nu nästan exalterad ut.
”Du har en plan, Junia, jag ser det på dig”, sa han.
Junia tvekade en sekund, och började sedan prata snabbt, som om hon ville hinna igenom det hon skulle säga innan någon kunde avbryta henne.
”Jag litar inte på att posten kommer att utreda det här tillräckligt snabbt, och om det är de som slarvat kanske de inte ens erkänner det. Vi måste själva ta upp det direkt med den kungliga administrationen i Harir.”
Huvudstaden Harir låg i mitten av landet, medan Dohrgården låg långt ner i sydost, bara ett par dagars resa från gränsen. Även under de mest gynnsamma förhållanden skulle en resa till Harir med vagnen ta tio dagar – och det förutsatte att gården ens kunde avvara vagnen så länge.
”Och hur tänker du att det skulle gå till?” sa Dokaius, trots att han redan visste svaret på sin fråga.
”Jag reser dit och pratar med dem”, sa Junia.
”Kommer inte på frågan”, sa Dokaius direkt.
”Varför inte?”
”Du behövs här. Vi är redan för få som det är.”
Femton intagna på tre ansvariga var det största antalet som gårdarnas etik tillät, och Dohrgården hade för närvarande tretton. För att kompensera att de var så nära gränsen hade Dohrgården något fler assistenter än vad som var vanligt, men en assistent kunde aldrig mäta sig med en av de adelsmän som vuxit upp på gården – de hade inte utbildningen, erfarenheten och framför allt inte lojaliteten till gården och uppdraget som en av familjen hade.
”Utan pengar kommer det snart inte finnas något ’här’ att ta hand om”, sa Junia. ”Och vi kan inte lita på att någon annan för vår talan och verkligen kommer tillbaka med pengarna.”
”Var inte så dramatisk”, sa Dokaius. ”Det är säkert bara en miss som snart kommer att rättas till.”
”Desto större anledning att uppmärksamma kronan på att något har hänt”, sa Junia.
”Jag vill inte att du åker”, sa Dokaius. ”En ensam kvinna på landsvägen, vem vet vad som kan hända.”
Junia tittade argt på honom.
”Vad är det för argument? Vem är det som hämtar tillbaka förrymda intagna, du eller jag? Tror du verkligen att jag inte skulle kunna ta hand om mig själv?”
Hon hade förstås rätt. När en intagen rymde, eller när en lagman rapporterade till gården om en människa som troligtvis behövde läggas in men hade gömt sig i skogen, var det alltid Junia som letade rätt på honom eller henne och förde tillbaks dem till gården. Alla syskonen var tränade i att neutralisera en aggressiv inlagd med kraft om det behövdes, i möjligaste mån utan att göra någon skada. Men trots att Antonius var den starkaste av dem var det Junia som snabbast fick en hotfull intagen på knä.
”Nej, det tror jag förstås inte, men …”
”Bra”, sa Junia. ”Dåså.”
”Det betyder fortfarande inte att jag tycker att du ska åka själv”, sa Dokaius.
”Har du någon annan lösning?”, sa Junia.
Dokaius skakade på huvudet.
”Inte än. Jag behöver fundera på det här. Och vi bör hur som helst ge det ett par dagar. Förhoppningsvis handlar det bara om en försening eller ett missförstånd trots allt.”
Dokaius såg att Junia ville fortsätta att argumentera, men hon hade lärt sig när det var bättre att hålla igen så inte Dokaius fattade ett slutgiltigt beslut hon inte tyckte om. Hon och Antonius, som hade följt diskussionen utan att säga något, lämnade Dokaius ensam i sitt kontor. Antonius gick för att avlösa den sista kvarvarande assistenten. Junia hade morgonpasset följande dag, så borde gå att lägga sig – men Dokaius misstänkte att det skulle ta åtskilliga timmar innan hans syster somnade.
Det var ingen enkel situation de hamnat i. Dokaius hoppades att det skulle lösa sig utan att de behövde göra något mer än att vänta, men han var rädd att Junia hade rätt och de skulle bli tvungna att agera på något sätt för att få det här löst.
Dokaius satt kvar länge och försökte hitta en väg framåt, men utan någon framgång. Han såg inte fram emot att fortsätta den här diskussionen med Junia utan några nya argument.
***
”Varför?” sa Junia. ”På riktigt nu, storebror. Varför är du så emot det?”
Dokaius begav sig till Rylander själv följande morgon för att se om han kunde få fram någon mer information från posten.
Junia såg honom åka. Hon var inte förvånad att han stretade emot det beslut som måste fattas, även om det var frustrerande. Det var så uppenbart vad de måste göra. Att vänta skulle bara göra situationen svårare att lösa.
”Var inte du till Rylander i går?”
Junia vände sig om. Linuto stod och tittade på henne. Hon nickade.
”Så varför måste Dokaius åka tillbaks i dag? Glömde du något?”
”Nej, jag glömde inget.”
Linuto fortsatte att titta uppmärksamt på henne, inte nöjd med att bara ha fått svar på en av sina frågor. Junia brukade uppskatta den unge intagnes skarpsinne och frågvishet, men nu visste hon inte vad hon skulle svara.
”Det är komplicerat, Linuto. Inget du behöver oroa dig om.”
”Jag oroar mig inte, jag vill bara veta.”
”Man kan inte alltid få det man vill.”
”Det är sant. Men ibland får man precis det man vill också, eller hur?”
Med den kryptiska kommentaren vände sig Linuto bort och gick för att prata med sina vänner i stället.
Visste Linuto något redan då? Men hur kan han ha vetat?
Junia övervägde att ropa tillbaka honom och fråga vad han menade, men den underliga tanken som kommit till henne från ingenstans förvirrade henne och innan hon hann göra det fick hon en fråga från en assistent som hon måste svara på, och resten av förmiddagen gick i ett med alla de uppgifter en adelskvinna på en gård hade att ansvara för. Hon gjorde lunch ihop med två intagna som inte var så svårt drabbade av sjukan, och lagom till de ätit klart kom Dokaius tillbaka. Han skakade på huvudet innan hon hann fråga honom något – uppenbarligen hade han inte haft större framgång än henne. Hon visste att diskussionen måste vänta till kvällen, och hon såg fram emot att höra vilka nya argument han hittat för att avvakta med det han egentligen visste måste göras.
På eftermiddagen tog Junia med Linuto och två av de andra unga intagna för att vittja sina fällor som fanns uppställda i skogarna runt Dohrgården. Fångsten var tre vildkaniner och en fasan som fortfarande levde. Junia bröt snabbt nacken av den.
Tillbaka hemma flådde hon kaninerna och förberedde dem för att användas att laga middag av; fasanen fick vänta tills senare.
”Bra med råvaror som inte kostar pengar”, sa hon till Dokaius när han kom förbi för att kolla hur det gick för henne. Han svarade inte.
”Varför är det bra?” sa Linuto, som fortfarande hängde kvar i närheten, men undvek att titta på de flådda kaninerna.
”Det är alltid bra att vara sparsam, Linuto”, sa Dokaius.
Junia misstänkte att Linuto inte köpte den förklaringen.
En kort stund senare spred sig doften av helstekt kanin genom gården, och middagen var ovanligt lugn när de flesta intagna lät maten tysta mun.
”Kan vi inte skicka en budbärare?” sa Antonius senare på Dokaius kontor, efter att deras storebror berättat om sin misslyckade tur till posten.
”Bra idé”, sa Junia. ”Jag är frivillig.”
”Jag menar en professionell budbärare”, sa Antonius.
”Hon vet vad du menar”, sa Dokaius. ”Hon försöker bara vara rolig.”
”Jag försöker få fram en poäng”, sa Junia. ”Men vi kan prata om professionella budbärare ett tag, om ni vill det.”
”Jag tycker inte att det är en dum idé”, sa Dokaius. ”De är hederbundna att framföra de budskap vi ger dem, och återvända med både bud och förhoppningsvis betalning.”
”Vet någon av er hur mycket en professionell budbärare kostar?”, frågade Junia.
”Det måste vi naturligtvis ta reda på …” började Dokaius.
”För den tid det tar att resa till Harir, framföra vårt bud och återvända: en femtedel av vad vi får av kronan på en månad”, sa Junia.
”En femtedel!” sa Antonius. ”Glöm att jag sa något.”
”Och det förutsätter att allt löser sig på en gång”, sa Junia. ”Vad händer om budet får en fråga som vi inte har förutsett? Då måste han eller hon återvända hit, vilket för ett snabbt bud som kan byta häst efter vägen tar minst fyra–fem dagar. Om vi sedan ska skicka tillbaks det igen …”
”Du har fått fram din poäng”, sa Dokaius. ”Jag vill fortfarande inte att du åker.”
”Varför?” sa Junia. ”På riktigt nu, storebror. Varför är du så emot det?”
Visste Dokaius vad som skulle hända? Var det därför han inte ville att jag skulle åka?
Junia viftade irriterat bort den obegripliga tanken.
”Det är jag som är ansvarig för den här gården. Det är bara jag som kan fatta bindande beslut för dess räkning. Om du får en fråga som vi inte har tänkt på tar det betydligt längre tid än fyra–fem dagar för dig att hinna tillbaka hit”, sa Dokaius.
Junia hade inte förutsett det argumentet. Hon visste att det inte var det riktiga skälet till att han inte ville låta henne åka, men hade inte varit beredd på att hennes storebror skulle vända hennes argument mot henne – han hade tydligen förutsett vad hon skulle svara om Antonius tog upp idén om en budbärare.
”Du menar att den enda som kan åka är du, alltså?” sa hon. Hon trodde inte en sekund på att han någonsin skulle lämna Dohrgården i flera veckor.
”För att få det här löst så snabbt som möjligt är det bästa alternativet”, sa Dokaius.
”Du menar allvar?” sa Junia.
”Jag menar allvar”, sa Dokaius. ”Ni två kan hålla ställningarna här medan jag är borta. Det blir en bra övning för er. Jag behöver ett par dagar för att förbereda allting, sen reser jag. Om jag tar vagnen bör jag inte vara borta mer än tre-fyra veckor.”
”Vänta lite nu”, sa Junia. ”Du kan inte bara åka så där.”
”Det är du som argumenterat för att vi måste göra något snabbt”, sa Dokaius. ”Har du ändrat dig?”
För en sekund visste Junia inte vad hon skulle säga. Men hon hämtade sig fort.
”Vi åker båda två. Du kan hålla ställningarna här själv, eller hur Antonius?”
”Kan jag väl”, sa Antonius.
”Men …” började Dokaius, men Junia pratade över honom.
”Vi vet inte vad som väntar oss, eller hur? Om vi är två blir vi mer flexibla att möta alla utmaningar, både efter vägen och när vi kommer fram. Om det visar sig att saker drar ut på tiden i huvudstaden, vilket ärligt talat är ganska troligt, kan vi låna pengar från bayardiska handelsbanken och jag kan resa hem med dem medan du stannar kvar.”
Hon misstänkte att det inte var så lätt att låna pengar som hon fick det att låta, men nu gällde det att hålla trycket uppe.
”Vi kan ta oss fram snabbare på två också. Om en person sitter vid tyglarna hela dagen är risken större för en olycka”, sa hon.
”Det är sant”, sa Antonius.
”Är du säker på att du klarar dig här själv, Antonius?” sa Dokaius.
”Han kommer inte att vara själv, han har assistenterna”, sa Junia.
”Det är inte samma sak”, sa Dokaius. ”Och jag frågade inte dig.”
”Jodå”, sa Antonius. ”Det går bra.”
Dokaius såg fortfarande väldigt tveksam ut.
”Du kan lita på dina syskon, Dokaius. Du behöver inte göra allt själv”, sa Junia.
”Okej”, sa Dokaius. ”Okej.”
”Vi åker?”
”Vi åker.”
Junia var tvungen att nypa sig i låret för att inte jubla rakt ut. Det hade inte gått precis som hon hade tänkt sig, men hon skulle få resa, och det var det viktiga. Men så kom ytterligare en av de märkliga tankar hon haft de senaste dagarna, och genast var hon på sämre humör.
Jag kommer aldrig att komma fram.
***
Efter några intensiva dagars förberedelser var det dags att ge sig av. Dokaius var fortfarande långt ifrån säker på att det var ett riktigt beslut, framför allt oroade han sig för hur Antonius skulle klara sig. Men Junia hade manövrerat in honom i ett hörn, och nu kunde han inte avbryta resan utan att få det att framstå som att han inte litade på att Antonius skulle klara av sitt jobb.
Medan Junia förberedde allt inför resan, tillbringade Dokaius större delen av sin tid med Antonius, för att hinna gå igenom allt som kunde tänkas gå fel och vad Antonius då skulle göra. Han hoppades att inget inget av det han förberett Antonius på skulle hända, men ville gå igenom varje liten detalj – när de rest skulle hans bror inte ha någon annan att rådfråga.
Det sista Dokaius gjort innan de reste var att ta Linuto åt sidan.
”Kan jag lita på dig, Linuto?”
Den unge mannen tittade förvånat på honom. Det var inte en fråga som en adelsman ställer till en intagen, och Linuto tog nästan en minut innan han svarade.
”Jag förstår inte hur du menar.”
”Du vet att jag och Junia kommer att försvinna för en tid framöver.”
”Ja, det har varit svårt att undvika. Jag har inte förstått varför.”
”Under den tiden vi är borta, kan jag lita på att du hjälper Antonius att hålla de andra lugna? De som lyssnar på vad du har att säga, alltså.”
Linuto var tyst en lång stund igen. Dokaius tänkte att han kanske hade gått för långt, det här var inte något som hans föräldrar lärt honom och det gick definitivt mot gårdarnas riktlinjer som skrivits av grundaren Dohr Heli, Dokaius avlägsna förfader.
”Okej”, sa Linuto. ”Jag ska ta hand om de andra.”
”Tack”, sa Dokaius och räckte fram handen. Linuto tog den och de skakade hand.
”Lycka till”, sa Linuto.
“Du också”, sa Dokaius.
Junia körde fram kärran, och Dokaius klättrade ombord. Antonius och Linuto stod kvar och tittade när de åkte, men när Dokaius vände sig om för att se tillbaka på Dohrgården hade de redan försvunnit till sitt.
Dokaius höll i tyglarna. Junia låg bak i kärran och vilade. De hade precis passerat Rylander, byn där posten låg. Dokaius hade insisterat på att stanna och kontrollera att inte pengarna kommit. Junia sa att det var slöseri med tid, vilket visade sig stämma: de hade inte kommit nu heller.
Kärran var öppen med höga kanter. De brukade använda den för att frakta mat från Rylander, för att ta med de intagna på de få utflykter de vågade sig på och för att köra grönsaker och frukt till Vent för att sälja under höstmarknaden. Vent var Dohrgårdens närmaste stad, dit de skulle anlända i övermorgon. Runt vagnen sträckte skogen ut sig, skog som snart skulle bytas ut mot nyligen skördade åkrar, följt av mer skog och fler åkrar tills de kom fram till staden. Än så länge var allt väldigt bekant.
”Tar du över en stund?” sa Dokaius. ”Hon vet var hon ska, så det är mest bara att hålla i tyglarna.”
”Visst.”
Junia klev försiktigt fram och satte sig. Dokaius räckte över tyglarna, men satt kvar.
”Hur tror du det går för Antonius?”
”Det är nog inga problem än. Men det kommer bli tufft i längden.”
Dokaius nickade.
”Om du ångrat dig kan du alltid kliva av och promenera tillbaka”, sa Junia.
Dokaius fnös.
Inget mer hände under dagen. När solen gått ner hittade Junia en äng vid sidan av vägen och svängde av. Dokaius gjorde upp eld medan Junia ledde hästen till vatten. De åt en ranson bröd och torkad frukt och avslutade måltiden med att grilla äpplen som Junia hittat.
Det såg inte ut att bli regn så de la ut sina sovfällar vid elden och somnade medan den brann ned.
***
Natten blev kall precis som föregående natt varit, och mitt i den vaknade Junia av att Dokaius klev omkring i lägret.
Junia hade helst somnat om, men Dokaius fortsatte att prata med henne, så till slut blev hon tvungen att sätta sig upp och erkänna att hon var vaken. Dokaius var naturligtvis redan klädd och såg ut att ha varit uppe i timmar.
”Blev det sent i går?” sa han.
”Kunde inte somna.”
”Kan bli så.”
Dokaius gick i väg en bit. Junia klädde sig snabbt. Sommaren var nästan slut, och nätterna var inte milda längre. En gryta med gröt stod vid sidan av elden. Junia plockade fram en skål och slevade upp en portion. De hade tagit med sig några liter mjölk, men de hade ingen sylt eller äppelmos, och Junia åt snabbt för att slippa känna smaken.
Dokaius kom tillbaka och rullade ihop sin sovfäll.
”Diskar du?” sa han.
”Inte min dag i dag. Jag hämtar hästen”, svarade Junia.
Dokaius suckade, men Junia var för trött för att bry sig. Hon tänkte inte vara tacksam för att brodern ordnat mat hon helst inte ville äta.
Hon tittade på himlen. Solen stod fortfarande bara några grader över horisonten, klockan kunde inte vara mycket. Inte konstigt att hon var trött. Hästen stod och betade vid vägen. Junia hämtade den och spände den för vagnen. Dokaius kom gående med sin sovfäll och grytan.
”Går du och hämtar resten?”
”Redan på väg.”
Junia dåliga humör höll på att tina upp i och med att solen värmde, och när de väl gav sig av vidare mot Vent och världen var tröttheten som bortblåst. Det var fint väder, om än lite kyligt. Om inget oförutsett inträffade så skulle de kunna hinna till huvudstaden Harir på tio dagar, precis som beräknat.
Junia log. Hela hennes liv hade bestått av ständig vaksamhet, av jobb dygnet runt. Hon visste att situationen var allvarlig, och hon tyckte synd om Antonius som var tvungen att stanna hemma, men den här resan hade kommit som ett bönesvar för henne.
Hon styrde vagnen igen. Efter en liten stund lämnade de skogen som bredde ut sig över stora delar av sydöstra Ireus, landet de levde i, och reste vidare genom böljande åkerlandskap. Dokaius satt och halvsov bredvid henne och hon övervägde att peta på honom för att hämnas på att han väckt henne så tidigt båda morgnarna hittills. Uppenbarligen tänkte han se till att de reste långa dagar för att komma fram så fort som möjligt.
Innan hon hann göra det tittade hennes storebror plötsligt upp. Han spanade ut över åkrarna så intensivt att Junia skrattade till.
”Vad tittar du efter?”
Dokaius ryckte på axlarna.
”Äh … inget speciellt. Tyckte att jag hörde något. Men jag satt nog och drömde.”
Vänd om nu, innan det är försent.
Junia ignorerade den irriterande tanken, hon hade hoppats på att den sista av dem försvunnit när de åkte hemifrån.
”Ja, du såg rätt sovande ut. Inte riktigt lika pigg som i morse, om jag får påpeka det. Vad hörde du?”
Dokaius höll på svaret.
”Det var bara en dröm. Ska jag styra ett tag?”
Dokaius tog över tyglarna och Junia, som var rätt sömnig hon också, gick bak och la sig i vagnen. Hon funderade på vad Dokaius hade tyckt sig höra som fick honom att reagera så där.
Vad det än var hade det antagligen varit en dröm, för dagen flöt på lika odramatisk som den föregående och Junia var uttråkad. Som skötare var man aldrig sysslolös, och resans enformighet gjorde att det kliade i fingrarna på henne. Hon tog snart tillbaka styrningen från Dokaius och körde resten av vägen till Vent.
Junia hade gärna tagit in på ett värdshus i staden, men det var hennes ansvar att pengarna räckte för hela resan. Och det tänkte hon se till, även om det innebar att sova under bar himmel varje natt tills de kom fram. De fortsatte därför genom Vent och stannade en bit utanför, på en plats som i mycket liknade den de sovit på natten före.
När de höll på att lasta av vagnen började Dokaius att spana omkring sig igen. Inte heller den här gången ville han berätta för Junia vad han tittade efter, men erkände att han hört något igen. Junia började bli orolig för sin bror. Var det stressen av att ha lämnat gården som redan börjat påverka honom?
När de ätit samlade Dokaius ved till en eld och Junia packade upp sovfällarna. Natten blev kall precis som föregående natt varit, och mitt i den vaknade Junia av att Dokaius klev omkring i lägret.
”Vad är det om?” mumlade hon.
”Inget, somna om du”, sa Dokaius.
Junia tänkte inte mer på det, hon var knappt vaken, och sov snabbt igen.
När hon vaknade följande morgon hade hon glömt vad som hänt, tills Dokaius tog upp det.
”När jag först hörde det så trodde jag verkligen att det var en mardröm, för det kändes precis som när man vaknat efter en riktig otäck en. Jag var alldeles kallsvettig. Andra gången var jag säker på att jag var vaken, och när det hände en tredje gång, i natt … Antingen håller jag på att förlora förståndet, eller så är det en varg som följer efter oss.”
”En varg?”
Det är ingen varg.
De satt på kuskbocken båda två, hade redan åkt många timmar.
”Det låter märkligt, jag vet, men det måste vara så. Fast jag förstår inte att jag inte sett den. I går förmiddags var det en morrning. Den lät helt nära.”
”Vi var ju mitt ute bland åkrarna, vi skulle ha sett om det fanns varg i närheten”, sa Junia.
Det är inte en varg.
”Jag vet, jag har funderat på det hela natten. Andra gången var det också en morrning, fast den lät längre bort. Och i natt hörde jag ett ylande.”
”Det är möjligt att jag hörde något i natt också, att det var det som väckte mig och inte du. Men det är underligt att jag inte hörde något i går. Första gången var ju jag betydligt mer vaken än du”, sa Junia.
Det är inte en varg!
”Jag vet, det är väldigt märkligt. Jag tycker inte om det alls”, sa Dokaius.
”I dag har du inte hört något?”
”Nej.”
De hade kommit in i skogen igen någon timme tidigare och den täta vegetationen stängde ute det mesta av solljuset. Junia var fortfarande långt ifrån övertygad om att de förföljdes av någon varg, de var väldigt ovanliga i de här trakterna och höll sig undan människor, men den förut så hemtrevliga skogen kändes lite mörkare.
Fast nu hände det i alla fall någonting. De hade passerat de marker de kände till någorlunda och befann sig på helt nytt område. Junia kunde inte låta bli att känna sig upprymd.
Låt vargen komma, tänkte hon. Jag har min båge.
Att jaga var en av de få saker som Junia uppskattat att göra tillsammans med de intagna. Familjen ägde det mesta av skogen runt gården, och Linuto och några av de andra intagna var stabila nog att kunna att följa med på jakt, även om de naturligtvis inte fick vara beväpnade.
Vanligast var jakt med fällor, så som hon gjort bara dagarna före avresan. Men ibland hände det att de fällde större djur, som rådjur och hjort. Då fick de intagna driva djuret mot Junia, som stod redo med bågen. Junia var mycket stolt över att hon aldrig behövt använda mer än en pil för att fälla ett djur, och hon var en erkänt skicklig bågskytt som vunnit några lokala tävlingar i Rylander. En varg skulle inte vara några problem.
Dokaius ryckte till. Junia likaså. Den här gången hörde hon det. Morrningen var dov, och lät helt nära. Hästen frustade och slog med öronen. Junia sträckte sig bak efter bågen, och när hon vände sig om såg hon två lysande gröna ögon som stirrade på henne ut från skogskanten.
Efter det hände allt väldigt fort.
Junia fick tag i sin båge.
Vargen ylade, vilket fick hästen att skena. Dokaius gjorde allt han kunde för att lugna det panikslagna djuret, men han var inte någon erfaren kusk.
Det är ingen varg!
Junia lyckades få fram bågsträngen. Det gick inte att ta ögonen ifrån varelsen som jagade efter dem. Den verkade inte komma närmare, men den fruktan Junia kände när hon tittat in i de gröna ögonen släppte inte.
Hennes hjärna envisades med att det var en varg, men hennes ögon höll inte med. När den sprang såg det ut som att den lika gärna kunde ha gjort det på två ben, och den var mer svart än grå – vilket annars var den vanliga färgen för de vargar som trots allt fanns i den här delen av världen. Och var vargars ögon verkligen gröna?
Men det måste vara en varg, vad kunde det annars vara, och Junia ville hemskt gärna sätta en pil i den. Hennes händer skakade när hon försökte stränga bågen.
DET ÄR INGEN VARG!
Så slog vagnens ena hjul i en fallen trädstam och världen vändes uppochner.
När Junia kom till sans igen låg hon på rygg i en taggbuske. Hon tog sig upp och fick bort de flesta taggarna, men blödde på flera ställen och hade en molande huvudvärk. Hästen galopperade bortåt med främsta delen av vagnen fortfarande släpandes efter sig. Resten låg uppochnervänd bredvid henne.
Efter hästen skymtade hon vargen, som fortfarande inte vunnit något på djuret. De svängde runt en krök och försvann från Junia synfält, samtidigt som Dokaius kravlade sig ut från den trasiga vagnen.
”Aj”, sa Dokaius.
”Jag säger det samma.”
”Det här är inte ett dugg bra.”
”Jag önskar bara att jag hade hunnit stränga bågen.” Junia höll fortfarande sträng och båge i handen. De hade klarat smällen bättre än hon hade. ”Förbannade meishur-varg.”
”Junia! Svär inte!”
”Jag svär hur mycket jag vill för dig.”
(Foto, toppbild: Zoltan Tasi/Unsplash)
Ihfongard.se 