Välkommen till Newford

Moonlight and Vines är den tredje av Charles de Lints novellsamlingar med berättelser från den fiktiva staden Newford. Många av de Lints återkommande karaktärer dyker upp även här, men det är fler nya bekantskaper än i The Ivory and the Horn och vi träffar inte Jilly Coppercorn mer än i ett par av historierna.

Min favoritnovell i den här samlingen, och en av mina favoriter av allt de Lint skrivit, är Saskia, som inleder boken. Poetisk, sorglig och djupt romantisk, återknyter den bekantskapen med författaren Christy Ridell och kopplar samman magi och webben i den fantastiska skapelsen Wordwood och livet som uppstår bland dess träd av ord. Koncepten som introduceras här kommer att återkomma i flera noveller, men framför allt i romanen Spirits in the Wires.

En annan favorit är dess systernovell The Fields Beyond the Fields, en förmodligen delvis självbiografisk historia återigen med Christy i huvudrollen, som förklarar mycket av de Lints författarskap bättre än jag kan göra här.

Minst två av novellerna är skrivna som hyllningar till andra verk, men fyllda av de Lints värderingar och tankar: Shining Nowhere but in the Dark hämtar två av sina karaktärer från Neil Gaimans Sandman-epos och China Doll är uppenbart inspirerad av filmen The Crow med Brandon Lee (med en liten smula Leon inslängd också).

Kontrasten mellan mörker och ljus, desperation och hopp, en värld på väg ner i avgrunden och människor (och andra varelser) som vägrar att acceptera det, är återkommande tema i många av de Lints berättelser, och så även här. Nyss nämnda China Doll är ett exempel, andra är Birds, Held Safe by Moonlight and Vines, Wild Horses och kanske mest av allt The Invisibles.

Ett angränsande tema är magi som något som kan få oss att se saker ur ett annat perspektiv och därmed förändra våra liv i exempelvis Crow Girls (som är viktiga karaktärer i romanen Somewhere to be Flying) och In the Pines.

En sak som skiljer ut de Lint från så vitt jag kan minnas alla andra författare jag läst, är hans vana att växla mellan första och tredje person inom samma historia. Han gör det till och med i sina korta noveller, och ibland trots att vi inte i övrigt byter perspektiv. Ett exempel på det senare från den här samlingen är Passing, medan exempel på det föregående är för många för att nämna; jag skulle gissa att han gör det på minst en fjärdedel av sina verk.

Från en mindre skicklig författare skulle ett sådant grepp bara vara förvirrande och konstlat, och det tar en stund att vänja sig vid det, men de Lint gör det så bra att det efter ett tag känns helt naturligt.

Till sist en liten sak som läsare från Norden kan uppskatta, och som gör det dubbelt märkligt att de Lint inte översatts till svenska: eftersom Newford ligger antingen i norra USA eller Kanada är årtidsväxlingarna de vi är vana med från Sverige, med kalla eller blöta vintrar och varma somrar. Det gör det lättare att identifiera sig med vardagen i de Lints berättelser, och gör det magiska än mer magiskt när det dyker upp.

Det här är en återpostning av min recension av ”Moonlight and Vines” från insomnade nördbloggen Bookmeup. Den läggs ut här på Ihfongard.se som en del i min Charles de Lint-special, och publicerades ursprungligen den 2 september 2011.