Buffy, säsong 8: Den stora sammanfattningen

Jag lovade ett slututlåtande över säsong 8 häromsistens. Tänkte försöka göra det utan spoilers (för den tecknade serien i alla fall, Buffy på tv förutsätter jag att ni sett – gör annars det innan ni ens börjar fundera på serietidningen), så att alla kan läsa. Ska se om jag lyckas.

Åttonde säsongen börjar starkt, på det hela taget. Joss Whedon skriver själv och flera skickliga tecknare ger liv åt karaktärer vi tidigare bara sett på tv-skärmen, och gör det överlag på ett bra sätt: Alltid tydligt, utan att bli fotografiskt likt (bortsett från omslagen då, som ibland är just fotografiskt lika).

Det är ofta en fröjd att återknyta kontakten med de flesta av karaktärerna från tv-serien, även om det finns smolk i bägaren på några håll (Dracula, ugh) och några ologiskheter. Personerna pratar som de ska prata (i alla fall fram till album 7), det finns många trådar att följa och en del retsamma blinkningar till femte säsongen av Angel.

Säsongens Big Bad kallar sig för Twilight, vilket i sig är ganska roligt, men det stora avslöjandet om vem det egentligen är som gömmer sig bakom den fåniga masken förstör historien en hel del för mig, och är mitt största klagomål på säsong 8.

Som tur är fungerar säsongen som helhet okej ändå, man får bara ha överseende med det (ungefär som att säsong 5 är fantastiskt trots att de korkade munkarna hade kunnat lösa hela problemet genom att göra nyckeln till säg en sten på Atlantens botten och väntat på att Glory skulle dö av hög ålder, i stället för en gnällig tonåring som man dessutom leder Glory rakt till).

Under den senare delen av säsongen blir det också lite för många stora slag så att de små detaljerna försvinner. Whedon skriver själv om det i sin eftertext, och om att han är medveten om att de gick lite för långt i sin vilja att göra allting utan att behöva bry sig om en budget. Säsong 9 kommer bli annorlunda, närmare tv-seriens ton och skala. Känns lovande, tycker jag.

Ska man då, som Buffy-fan, ge sig in i den tecknade världen? Är det värt det?

Nja, är mitt svar på det. Det finns en hel del starka ögonblick i säsong 8 och jag ångrar inte att jag läst den. Men som jag var inne på redan i min första recension så förtar serietidningen en del av styrkan i slutscenen på säsong 7:

För den som vill leva kvar i Buffys begynnande leende är säsong 8 inte att rekommendera.

Och till sist: Länkar till alla albumrecensionerna.

En armé av slayers och en ny fiende
Faith the vampire slayer
Tonårsjätte raserar Tokyo (och Dracula är tillbaka)
En färd genom tid och rum
Harmony bites
Att åka ubåt till Tibet
Twilight är ondskan personifierad
Dags att förändra hela världen. Igen.